Krabbomber, Risrand med njurragu och Knäcketårta

Goda läsare,

kvällens måltid kom till stånd med anledning av ett besök från en av morgontidningarna här i landet.

Vi i familjen Bruun ville såklart visa oss från vår bästa sida och bjuda på något som skulle imponera på vårt storfrämmat. Dessbättre bestämde vi oss omsider för att vara precis som vanligt och inleda måltiden med ett klassiskt exempel ur gamla tiders skräckkabinett- Krabbomber!

Receptet togs ur Allt om Mat:s klassiska kokbok ”Läckert till förrätt och vickning” anno 1978 och då en av de medverkande i boken hade varit ingen mindre än Verner Vögeli var vi i familjen mycket hoppfulla då vi starkt identifierar oss med denne store man.

Det är alltid en skön känsla i hela kroppen när ett recept inleds med tomatjuice och gelatin. Det liksom spritter. I och för sig kan det också komma sig av nikotinabstinens eftersom rökarna i familjen icke röker när det vankas gäster – vem sade att vi saknar stil?!

Receptet beredde väg för burkkrabba. Vackra bitar av burkkrabba skulle det vara, dessutom. Vi vet mycket lite om hur innehållet i en burk krabba tedde sig 1978 men så här ser det ut 2012.

Skönhet är för resten ett mycket relativt begrepp.

Ja, hursomhelst skulle ”de vackra, hela bitarna” av krabban klä insidan av små kaffekoppar! Inte helt enkelt, eftersom de hela bitarna var extremt få – innehållet i burkarna var mer likt en slafsig puré, ungefär som den billigaste tonfisken i vatten, som katten Bruun gillade innan han fick fasoner. Detta var en delikat operation. Slafs-slafs.

Men väl värt besväret när vi fick känna tillfredsställelsen av att fylla krabbhålet med renaste Keso och som avslutning fullända skapelsen med tomatjuice á la gelatin!

Nu skulle dessa skönheter bara vila till sig ett tag i kylen. Vidare!

Första gången fam. Bruun provade inälvsmat var omdömena omilda, dels från medlemmarna själva och dels från läsarna som många fann Bruuns bristande uppskattning av lever rentav chockerande och i högsta grad upprörande!

Andra gången, då med kycklinglever, var om möjligt ännu mer avskräckande, så den här gången bestämde vi oss för att vända blad och istället ge oss på ett annat inre organ hos ett av våra mest kära domesticerade djur – njure av kalv!

Så här ser en kalvnjure ut. Brist på bildning och köksvett gjorde det här till första närkontakten med någon som helst typ av njure för denna familjs lätt vettskrämda medlemmar. Den såg inte alls ut som väntat…

Den bestod liksom av… segment, som ett slags köttiga pusselbitar – en köttmosaik! Konsistensen var också oväntad – bitarna var kompakta och gav inte lätt efter för en tryckning med ett darrande finger. Fascinerande!

Upplägget med dessa pusselbitar av förmodat ätbart slag var dock ganska genialt ordnat av Moder Natur – det var liksom bara att skära av bitarna från den seniga ”stocken”. Som en druvklase av kött, nästan. Ibland kom det ut lite gult. Eftersom vi vet vad en av njurens uppgifter är bestämde vi oss för att inte tänka så mycket på det.

Bärgad skörd! Ett halvt kilo njure i ”tärningar”, redo för att rullas i mjöl…

…och brynas tillsammans med lök. Vi tycker om lök.

En fest i färg blev det snart när morötter, purjo och buljong tillkom. Det puttrade, för så var det skrivet.

Så började det bli färdigt! Mot slutet skulle bara grädde, champinjoner, inlagd rödbeta och ättiksgurka åka med ned, men innan vi fortsätter denna spännande resa så måste vi återgå till Krabbomberna, som nu fått stå och morska till sig i kylan!

Vi kan inte tala för gästerna, men familjen Bruun var väldigt nyfikna på hur detta spektakel skulle arta sig. Det sade bara ”schloff!”…

…så stod där en alldeles riktig Krabbomb på tallriken. Men det var inte färdigt.

Receptet ville ha oss till att göra en Rhode Island-sås på sherry och en massa, men vi gav dem fingret och körde istället med jävla Rhode Island-dressing direkt från flaskan. Det såg i alla fall inte värre än ut på receptbilden!

Och om man häller på för mycket…

…så inser man:

Men om vi då går in på hur det smakade?

Jo, det smakade vattniga burkskaldjur med en liten aning av tomatjuice. Men mest Rhode Island-dressing faktiskt. Konsistensen var svår att tycka om – samtidigt som hela rätten i princip kändes färdigtuggad var det väldigt svårt att få käkarna till att vilja bearbeta det hela. Det bara växte och växte i munnen. Därom var alla överens och betyget blev sålunda 1,9. Inte en decimal mer.

Så tillbaka till varmrätten – njurragun! Sist vi såg den höll vi på att trycka in den i själva risranden, vilket inte var så enkelt so vi trodde.

Själva byggmaterialet till risranden bestod endast av 2 dl ris (okokt alltså) och när det nu var kokt och ungefär fördubblats i volym fanns det ändå ingen chans i helvete till att njurragun skulle rymmas inom dess murar.

Vi gick gör så gott vi kunde och på bilden ser vi därför bara en fjärdedel av hela ragun. Men som presentation sett blev det i och för sig bra. Nu gällde det bara att äta.

Familjen Bruun är kategoriskt livrädda för all inälvsmat och det var med darrande knän och rinnande ögon vi satte oss till bords – med finfrämmande var vi dessutom tvungna att uppföra oss något så när. Vi åt.

Hm. Hmm… Tugga, tugga, tugga (försiktigt). Tja…

Katastrofen uteblev! Njure’s got nothing on lever! Smaken var mild och konsistensen påminde så mycket om champinjonerna att man ibland tog miste och även om familjen Bruun inte var övertygad blev vår journalistgäst desto mer fägnad (hon fick faktiskt med sig resterna hem!).

Allt var frid och fröjd – betygen gick från 2 till 4 och snittet hamnade på 2,6! Bravo, njure!

Lyckliga och lättade till sinnes satt man och dryftade dagens händelser tills det var dags för en liten vickning – Knäcketårta!

Även denna anrättning hämtades från ovannämnda AoM-publikation (eftersom vi köpte den för hela 15 kronor på kyrkans loppis i Strängnäs ville vi utnyttja den maximalt) och det enda bekymret var egentligen att receptet  ville ha en stor, fyrkantig knäckeskiva för åtta personer?!

Då vi aldrig hört talas om detta nöjde vi oss med åtta mindre knäckeskivor eftersom vi hade fått smak för pusslande under aftonen. Det gick utmärkt!

Resten var en barnlek, skivorna anströks med persiljemargarin (ja, inte smör eller margarin – margarin PUNKT!) och kläddes därefter med tomatskivor, rökt korv (prickig) och beströddes slutligen med riven ost.

Sedan ugn.

Och det hela bidde en varm smörgås, fast på knäckebröd. Somliga i sällskapet var fortfarande liiite hungriga och gav denna rätt högt betyg vilket gjorde att snittet blev en hel 4.

Sedan tackade gästerna för sig och familjen kunde ta fram askkopparna och de tre 70-talsårgångar Allt om Mat som farbror Bruun av en slump fått levererade till sig just denna kväll. En flaska Matteus till det och kvällen slöts med flaggan i topp!

P.S. Tack alla som röstat i vår läsarmiddag-omröstningsgrej! Omröstningen ligger upp över natten och i morgon är vinnaren korad. Stay tuned!

8 kommentarer

  1. Njurragu, låter vedervärdigt men men ser förvånansvärt aptitligt ut.

  2. FB

    Underbart skrivet!

  3. Adolf

    Pacmanspöke. Alla måltiders frälsare.

  4. Jag skrattar så tårarna rinner!!!! Helt underbart!!!

  5. Jag misstänker att raguns uteblivna katastrof beror på att någon har lyckats publicera ett recept av klassiskt franskt snitt (om än med för rustikt protein för min smak) utan att nytänkarna på redaktionen tillåtits bruna till det med rotselleri, gelatin, ketchup eller ananas på burk. Han fick säkert sparken…

  6. Fredrik

    Sluta ALDRIG!

    • Fru Bruun

      ALDRIG!

  7. tea

    men fantastiskt roligt å hamna här, efter alla prettorecept ja ögnat igenom i jakt på det som är rätt just nu….för mig och å skafferit alltså, en burk krabba står å läskar mig men har aldrig ätit det….kanske går ställa den i micron…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*