Selleri- och äppelbål, Potatisbiff med piff, och Makrillaladåb

Så var det dags igen för en bländande brun måltid. Familjen, som denna gång fått tillökning med Syster Bruun och Doktor Bruun, smygprovade den svenska sommaren med att äta sin första utomhusmiddag. Vi kan även nämna att Doktor Bruun är psykolog och gissningsvis såg kvällens bruna förlustelser som ett utmärkt tillfälle till praktik.

Selleri- och äppelbål låter väl gott? På Mästerkockens foto ser det faktiskt någorlunda gott ut, och vän av ordning noterar att man försiktigtvis gömt den mest utmärkande ingrediensen väl. Den skymtar i nedre högra hörnet och är lätt att förväxla med äpplet, förmodligen inte heller det någon slump. Vad det handlar om är rotselleri. Denna fasansvärda rotfrukt har vi redan tidigare stiftat bekantskap med här på DBM, och vid inget av dessa tillfällen bidrog den till att förhöja smakintrycket på något vis. Rotselleri har kort och gott en beskt vidrig smak och dito lukt som inget äpple i världen förmår dölja, därför var det också med viss nyfikenhet vi satte igång med receptet. En drink som smakar rotselleri? Usch ja.

Herr Bruun och rotselleriet Belzebub.

 

Herr Bruun poserar här stolt med sitt nyinköpta äkta 70-talsförkläde, och matchande rotselleri-accessoar. En mormon i vår bekantskapskrets har försäkrat oss att rotselleri är ett djävulens redskap och att den som tar det i sin mun kommer att brinna i helvetet under väldigt lång tid. Vi tror henne utan tvekan, och detta bara ökade vår fascination och spänning. Den satansdekokt som går under namnet Selleri- och äppelbål ingav fasa redan innan den börjat tillagas.

Skala.

 

”En härlig bål med raffinerad smak av selleri” skaldar Mästerkocken.  Raffinerad? Tja, vi får väl se. Innan vi fick se det fick vi dock lukta på det. Som redan nämnts har rotselleri en vederstygglig och otäck doft som få andra rotfrukter kan tävla med. När vi började skala den fula frukten blev denna doft intensivare och intensivare tills den slutligen uppfyllde hela köket.

Tillsätt äpplen.

 

Vi skivade den och äpplena samt varvade i en skål. Den största skål huset ägde visade sig förbluffande liten när den besattes av ett kvarts kilo rotselleri och tre äpplen, och en och en halv deciliter rom plaskade inte ens ner bottenskiktet.

Tillsätt sprit.

 

En och en halv liter vin gjorde mer verkan, och som kronan på verket en flaska Sekt. Det var på detta stadium vi upptäckte att vi glömt sockra, vilket vi alltså fick göra i efterhand. Någon tyckte sig minnas att sockret var till för att få frukterna att safta sig, vilket vi absolut inte önskade skulle hända då en av dem hette rotselleri, så fadäsen lämnade ingen bitterhet efter sig. Av tio vilt främmande personer som passerade förbi på gatan och av Fröken Bruun generöst erbjöds att provsmaka rotselleribålen var det bara en som nappade och hans grimaser bådade inte väl för betygsättningen.

Rör om.

 

Alla hällde upp och satt sedan och stirrade på glasen med det suspekta innehållet. Aldrig hade väl en alkoholhaltig dryck mottagits med denna unisona tvekan i familjen Bruun förut. Den första klunken bevisade vad vi redan misstänkt. Det smakade beskt och otäckt. Ingen som helst äppelsmak kunde förnimmas, knappt ens rom. Bara rotselleri och åter rotselleri. Den innehöll dock alkohol i försvarliga kvantiteter och måhända var det detta faktum som gjorde att den fick en andra chans, vilket i det här fallet var tur.

Tillsätt Sekt.

 

Redan vid andra klunken blev de elaka kommentarerna mindre högljudda, och vid den tredje förstummades de alldeles. Tro det eller ej, men innan middagen var överstånden skulle rotselleribålen vara uppdrucken. Den såg ut som en blöt komposthög, luktade förskräckligt, men smakade nästan okej. Slutbetyg: 2,4.

Den visade sig kunna kuva de törstiga.

 

Potatisbiff med piff valdes för sitt vackra namns skull. Ingen människa med sina sinnen i behåll kan motstå en rätt där ordet piff ingår, det är helt enkelt ett måste. Vad det handlar om är annars rätt trist. Stekt potatis med skorpsmulor, och ovanpå detta hackade och likaledes stekta grönsaker.

Början till piff, hackade grönsaker.

 

Och rå äggula.

Ägg med piff?

 

Sin vana trogen talade Mästerkocken inte riktigt sanning i fotot på receptkortet. Stekt gurka får en helt annan och betydligt mindre aptitlig färg än den här vackert gröna. Den blir gråbrun, och om man dessutom steker den tillsammans med rödbeta blir den till en rosaaktig gegga.

Sanning och receptbild, inte alltid samma sak.

 

Vi har sagt det förut, och säger det igen: stekt gurka är inte gott. Den förlorar sin krispighet, och blir slemmig och trött. Gurka har inte ens vid gynnsamma betingelser en smak som kan beskrivas som utmärkande eller särpräglad, och steker man den med rödbetor och kapris smakar den följaktligen rödbetor och kapris. En meningslös utfyllnad utan något som helst existensberättigande.

Varken lök eller gurka har någon chans mot en rödbeta.

 

”Ett kapriskryddat lök- och rödbetsfräs på läckert stekta potatisskivor är minsann inget dåligt sätt att variera den dagliga potatisen”, säger Mästerkocken. Nähä. Just det. Potatisskivorna skulle strös med skorpsmulor, vilket även skedde. Vän av ordning ville invända att om man bara häller skorpsmulorna på potatisen utan att först gegga ner den med någonting typ ägg eller så, så ramlar de genast av och fastnar i stekpannan, och även detta var precis vad som skedde, men order är order som det så vackert heter, och Mästerkocken hade inte befallt något sådant varför vi lydigt lät bli.

Skorpsmulor och potatis är inte så illa. Ännu.

 

Att separera äggulorna från vitan var ett kladdigt göra som överläts på Fröken Bruun som jobbar som servitris och i denna egenskap i varje fall ser mat ganska ofta och därför antogs ha någon form av expertkunskap i ämnet. Detta visade sig vara en sanning med modifikation, men hellre kladdiga fingrar på någon annan, som talesättet lyder.

En dekor, även den med piff.

 

När rätten kom på bordet mottogs den med artigt nyfiken skepsis. Den råa äggulan fick barska kommentarer av vissa i sällskapet, men faktum är att det var det råa ägget som räddade en annars i stort sett överflödig och trist anrättning från fullkomlig undergång.

Frukost till middag.

 

Det smakade frukost, som Fröken Bruun så riktigt uttryckte det, ett intryck som förstärktes av att vi valde att servera dem i äggkoppar. Fru Bruun däremot, som avskyr råa ägg, fick det betydligt motigare, vilket även utvisas av hennes betyg. Som helhet en okej rätt, och medelbetyget landade på 3,1, kvällens högsta.

Kokt fisk. Inte det mest smakliga.

 

Så var det då dags för den närapå obligatoriska aladåben, denna gång med innehåll av fisk. Två vackert glänsande makrillar inhandlades av en hjälpsam expedit som assisterade oss i att ta ut äcklet som fanns i fiskarnas innandömen. Tråkigt nog glömde vi be henne att även filea dem. ”Det är nog inte så svårt” tyckte Herr Bruun och överräckte sedan de hala fiskarna till Fru Bruun, som inte hade en lika entusiastisk attityd. En halvtimme senare låg ena fisken på golvet, och den andra uppdelad i en ynkligt liten hög fiskkött. Herr Bruun gav sin äkta maka förebrående blickar innan han satte sig att övervaka och även notera sin kära hustrus enorma och fantasifulla förråd av svordomar och obsceniteter. Det var tur att fisken inte hade några öron, annars hade den säkerligen blivit ledsen över att höra sig och sin familj omnämnas i sådana ordalag.

Vad en vegetarian inte vet...

 

Bara sex blad gelatin behövdes till detta, vilket vi med någon besvikelse noterade. Gelatin har annars blivit något av en utmaning i familjen Bruun, och det är Farbror Bruun som för tillfället leder denna kapplöpning med ett recept som innehöll 15 blad gelatin. Som en jämförelse kan nämnas att ett helt paket innehåller tio blad.

Gelatin, fisk och ännu mer gelatin.

 

Kokt fisk i gelé. Det varken såg eller luktade speciellt roligt. Det hela hade kryddats med ett lagerblad, inte heller det en krydda känd för sin starka och genomträngande smak, samt dessutom en pytteliten gnutta salt och vitpeppar. Det såg trist ut, och enda uppiggande ingrediensen var det dallriga gelatinet. Vi undvek att nämna för Doktor Bruun, som är vegetarian, att gelatin tillverkas av slaktavfall, ett faktum hon nu här kan läsa och glädja sig åt.

En dallrande och glittrande skönhet.

 

Aladåben dekorerades med sådan omsorg att den till sist var helt dold bakom tomater, äggskivor och citronbitar, vilket gjorde att den inte riktigt fick chansen att visa upp sig i sitt fulla dallriga majestät, men den framkallade applåder vid serveringstillfället. Det gör aladåber alltid, har vi märkt. En annan sak de alltid gör är att injaga respekt och till och med olust hos dem som vet att de snart förväntas ta en tugga av den, så även denna gång. Det är en sak att skratta åt ett dallrande geléberg, en helt annan att stoppa det i munnen. ”Inbäddad i fräsch dillgrönska och skönt dekorerad med ägg, tomat och citron serverar vi en glittrande makrillaladåb, tillagad i vackert mönstrad aladåbform” skrev Mästerkocken som denna gång verkade ha lyriska intentioner. Tyvärr motsvarade inte verkligheten dikten ens denna gång.

En färdig makrillaladåb väntar på dödsstöten.

 

Makrillaladåb smakade ungefär som den ärade läsaren antagligen redan gissat. Gelé och kokt fisk. Slemmigt och intetsägande, precis som det decennium detta recept är sprunget ur. Inte ens Herr Bruun, som annars brukar vara väldigt upphetsad när det vankas gelé i maten, tyckte att detta var trevligt. Mest uppskattades detta av de i familjen som är förtjusta i kokt fisk och kokt potatis, dessa var också de enda som gav anrättningen ett betyg högre än två, och det är på deras konto vi får skriva det onormalt höga slutbetyget 2,4. Su loro ricade la colpa, som det heter på italienska.

Kvällens överraskning, Plocke-bricka.

 

Kvällens överraskning bjöd Farbror Bruun på när han ur jackfickan trollade fram en fjärde rätt, Plocke-bricka. Detta beskrivs av Mästerkocken som ”Lite smått och gott att plocka till sig från en stor bricka”, men av de flesta andra som en rent bisarr kombination av ingredienser utan någon logisk minsta gemensamma nämnare. Vad sägs om mjukost med karamellfärg, eller avokado med räkmajonnäs? Räkmajonnäs var för övrigt ett födoämne om vars existens vi varit helt ovetande. Tyvärr hade ingen annan, varken på Ica eller Coop, hört talas om det heller, så detta ämne byttes ut mot räkost på tub vilket bara gjorde tilltugget ännu mer bisarrt.

Urk.

 

Syster Bruun demonstrerade sin åsikt om Plocke-bricka genom att hulka upp det i rabatten. Urk. Den som för övrigt googlar ordet urk ska likt familjen Bruun upptäcka att det finns en stad i Holland med detta namn, kanske härstammar Plocke-bricka därifrån.

Delar av familjen Bruun njuter av den tolvgradiga sommarvärmen.

 

Det något låga slutbetyget ska ses mot bakgrund av att några av Plocke-brickans beståndsdelar var riktigt goda, bland dessa den karamellfärgade mjukost petit chouxen, och andra direkt motbjudande, som de råa champinjonerna fyllda med burkkrabba. Betyg 2,5. Här kommer recepten.

34 kommentarer

  1. Christian

    Oj, ni kan verkligen inte laga mat. Snyggt förkläde dock!

  2. Pleu

    För det första så älskar jag eran blogg, men det är inte det som får mig att skriva den här kommentaren. Däremot har jag en fråga som eran blogg har väckt i mig och som jag själv försökt söka svaret på utan framgång:

    Vart sjutton tog alla äggvitor vägen på sjuttiotalet? Åt man absurda mängder maränger på sjuttiotalet? Jag har frågat alla jag känner som levde under det bruna årtiondet men ingen kan ge mig svaret på om absurda mängder maränger intogs.

    Alla dessa råa äggulor som envist stoppas i drinkar och serveras som tillbehör till maträtter; Vart tog äggvitorna vägen? Var man så slösaktig så att man kastade dom? Och i så fall, varför? Snälla, om någon vet, stilla min nyfikenhet!

    • Herr Bruun

      Om jag inte minns helt fel så föreslår faktiskt Mästerkocken någon gång att man ska spara dem att använda vid senare tillfälle, dock utan att närmare precisera när detta skulle vara. Omelett gjord på enbart äggvita?

      • johan

        Maränger är ett vanligt förekommande bakverk som till stor del baseras på äggvitor.

        Äggvitor går förresten att frysa in, sägs det, men vad vet jag.

    • Mrs Brew

      Alla hade faktiskt marangsviss som Sondagsefteratt. Eller glass i ugn… Alla deserter hade endast vitor, och det anvandes sa manga vitor att man ibland hade for manga gulor och var tvungen att ha ‘aggtoddy’.

      • Pleu

        Aaa, låter mycket logiskt.

    • /ca

      Jag kan faktiskt minnas att min mamma frös in dem i någon liten käck plastförpackning, förmodligen från tupperware. Jag minns däremot inte om de någonsin togs ut och användes, eller om det slängdes när de legat där tillräckligt länge.

    • Gäst

      Använd vitorna i som degvätska till ditt brödbak.

  3. Mynlen

    Jo, Urk finns här i holland. Och i samma region finns platsen Rutten. Båda på en avtagsskylt vid motorvägen ger den väldigt roliga combinationen Rutten Urk….

    • Herr Bruun

      Underbart. Nästa semesterresa går till Urk.

  4. mynlen

    Välkommen till en liten underbar gammalt fiskestad som är väldigt religiös. Tror man inte ens kan ta ut pengar på bankomaten på söndagar… Finns säkert en del bruna hollänska maträtter där 🙂

  5. My

    Jag brukar ha lite selleri i grönsakssoppa och det är då helt ok, fast jag tror det krävs att det inte är huvudingrediens

    • Anonym

      Rotselleri är användbart till massa saker. Den har en rätt påträngande smak som måste tämjas, men den kan funka till rätt mycket.

      Rotselleripuré – Ett skalat och hackat huvud rotsellerin får kokas  mycket länge, så bitarna nästan går i sönder när man rör vid dem och sen mixas den grundligt- Helst ska purén vara helt slät, det ska inte finnas någon struktur i den alls kvar alls. Medan man mixar så tillsätter man lite mjölk och grädde, men inte så mycket så att purén blir tunn. Smaksätt med salt (ev. en gnutta vinäger brukar funka också).  Värm upp innan servering. Funkar kanon till lamm och biff.
      Man kan också göra en soppa av purén, om man tillsätter mer mjölk så konsistensen blir tunnare, men lagom tjock. Och sen mixar man soppan fint skummig med stavmixer. För en twist: tillsätt en shot vodka innan soppan ska serveras, servera soppan med några fint äggformade teskedar svart kaviar, och lite fint rivet citronskal (ej det vita på citronen). Magnifikt!
      Annars har vi klassikern rotselleriremoulad som i Sverige felaktigt kallas för ”Waldorfsallad” (waldorfsallad är gjord på blekselleri). Små skivor av rotselleri går också att pickla i en enkel 1-2-3 lag med bra resultat. Rotselleri är ju great!

  6. Anonym

    Räkmajonnäs är väl vanlig svensk räksallad? Sån där som stockholmarna slänger på korv (fyfan).

  7. Jennyhgronberg

    modigt!

  8. Halvdansken

    Jag uppskattar verkligen att ni tom har en brun katt! (Som man ser rumpan av på bild nr 1).

    • Sofia

      Katten är väl ändå röd vit 😛 Rödtigre skulle jag gissa på 😛

      • Herr Bruun

        Vi kallar honom beige, vad kattproffs kallar det har vi ingen aning om. Han heter Börjesson och är väldigt snäll, om än en smula egen. DBM:s huskatt, och han tycker inte om rotselleri.

        • Sofia

          Är han beigefärgad är han Creme på kattproffsspråket 😉
          Men jag tycker jag ser lite vitaben och vitrandig svans så då är han säkert tigre också (randig). Är han ”prickig” är han spotted på kattproffsspråket. 😛 
          Tror ingen katt gillar rotselleri. Ge Börjesson lite fisk istället 😉

  9. Hehe, Mycket av det där ser riktigt läskigt ut! Men vem vet, man åt det ju på det glada 70-80-talet… (mor min hade en sådan där recept låda!) och jag överlevde :)))

  10. Jennyshima

    Jag har haft en av mina bästa matupplevelser i Urk, jag serverades nyfångad fisk, med potatis och sås, det var inte brunt.
    Jag uppskattar verkligen er blogg.

  11. Clarafärdigagå

    jag skrattar så jag gråter…

  12. FliedLice

    Det var länge sedan ni gjorde någon ny utflykt uti 1970-talet. Men nu har jag ett jäkligt bra uppslag för eder hämtat från Allt Om Mat 14 November 1973 under rubriken ”Närni har bråttom” Isterbandsfylld paprika :))

  13. Karolina

    Ni kanske kan upplysa Doktor Bruun om att att fisk är lika lite vegetariskt som gelatin. Så hon vet till nästa gång liksom.

  14. Anon

    Det stod att Doktor Bruun var vegetarian, men fisk gick bra att äta. Sen när blev fisk en grönsak? 

  15. Leonard

    Rotselleri rå? det gaur ente!
    Dock tror jag bålet hade blivit gott med blekselleri? Tyvärr fanns det ju inte underlag för det då man t o m skymtar en liten bit rotselleri på bilden som ni så fint påpekat.

  16. Obs

    Ingen inblandad som hört talas om räkmajonnäs, dvs räksallad? När besökte ni ett svenskt gatukök senast? 🙂

    Och *råa* champinjoner? Jösses.

    (var är receptkortet för plocke-brickan, förresten…)

  17. Fröken Ulk-Tvärhagen

    Efterlyser ävenledes jag recept på plocke-brickan, funderar på att prova någon helg i december när man tröttnat på all julmat…

  18. Pron puheenjohtaja Antti Rinne, jtsirui myf6s itsekin, on aika kova kaveri ke4re4jf6ime4e4n.Kun syksylle4 2009 oltiiin teknologiateollisuuden toimihenkilf6ite4 koskevasta tyf6ehtosopimuksesta sopimuksettomassa tilassa, haluttiin muutamissa yrityksisse4 vauhdittaa sopimuksen syntye4 ns. vauhdituslakoilla. Ammattiliitto TU halusi suojata lakkoihin osallistuvien je4sentense4 aseman ja lakkojen pe4e4tettiin olevan liiton lakkoja. Pe4e4tf6kset teki Rinne Toimihenkilf6unionin liittohallituksen antamin valtuuksin. Myf6hemmin tyf6nantajat saattoivat asian poliisin tutkittavaksi ja tutkinnan je4lkeen asiaa ke4siteltiin syyskuussa 2011 Helsingin ke4re4je4oikeudessa. Ke4re4je4oikeus katsoi, ette4 puheenjohtaja Rinne oli henkilf6kohtaisesti syyllistynyt rangaistavaan tekoon he4nelle me4e4re4ttiin 20 pe4ive4sakon rangaistus seke4 velvoitetiin korvaamaan yhtif6iden oikeudenke4yntikuluja 11 000 eurolla. Yhtif6t vaativat lise4ksi Rinteelte4 ja TU:lta yhteisvastuullisesti yhteense4 n. 600 000 euron vahingonkorvauksia. Yksityisoikeudelliset vaatimukset erotettiin kuitenkin ke4sitelte4ve4ksi omassa oikeudenke4ynnisse4e4n, jonka ke4sittelype4ive4e4 ei ole tiette4ve4sti viele4(ke4e4n) me4e4re4tty. Rinne on valittanut tuomiosta hovioikeuteen.

  19. If I were a Teenage Mutant Ninja Turtle, now I’d say ”Kowabunga, dude!”

  20. That’s a posting full of insight!

  21. You can definitely see your expertise within the work you write. The world hopes for even more passionate writers such as you who are not afraid to mention how they believe. At all times follow your heart. “Until you’ve lost your reputation, you never realize what a burden it was.” by Margaret Mitchell.

  22. Both the environmental trendys and the media never complained about those big SUV's from Germany and Japan like the way they sh** all over the Hummers. They only want to look trendy, there is no real concern about the environment.

  23. J’ai éclaté de rire pour la « chasse au trésor dans le rectum des gens aux urgences » !C’est vrai que si ce n’est pas forcément notre activité préférée, c’est du moins une des plus drôle à raconter aux néophytes !Je connaissais le blog de jaddo, je découvre maintenant le tien et j’adore tout simplement, le ton est juste parfait ! Continue

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*