Arkiv för juni, 2011

Så var det dags igen för en bländande brun måltid. Familjen, som denna gång fått tillökning med Syster Bruun och Doktor Bruun, smygprovade den svenska sommaren med att äta sin första utomhusmiddag. Vi kan även nämna att Doktor Bruun är psykolog och gissningsvis såg kvällens bruna förlustelser som ett utmärkt tillfälle till praktik.

Selleri- och äppelbål låter väl gott? På Mästerkockens foto ser det faktiskt någorlunda gott ut, och vän av ordning noterar att man försiktigtvis gömt den mest utmärkande ingrediensen väl. Den skymtar i nedre högra hörnet och är lätt att förväxla med äpplet, förmodligen inte heller det någon slump. Vad det handlar om är rotselleri. Denna fasansvärda rotfrukt har vi redan tidigare stiftat bekantskap med här på DBM, och vid inget av dessa tillfällen bidrog den till att förhöja smakintrycket på något vis. Rotselleri har kort och gott en beskt vidrig smak och dito lukt som inget äpple i världen förmår dölja, därför var det också med viss nyfikenhet vi satte igång med receptet. En drink som smakar rotselleri? Usch ja.

 

Herr Bruun poserar här stolt med sitt nyinköpta äkta 70-talsförkläde, och matchande rotselleri-accessoar. En mormon i vår bekantskapskrets har försäkrat oss att rotselleri är ett djävulens redskap och att den som tar det i sin mun kommer att brinna i helvetet under väldigt lång tid. Vi tror henne utan tvekan, och detta bara ökade vår fascination och spänning. Den satansdekokt som går under namnet Selleri- och äppelbål ingav fasa redan innan den börjat tillagas.

 

”En härlig bål med raffinerad smak av selleri” skaldar Mästerkocken.  Raffinerad? Tja, vi får väl se. Innan vi fick se det fick vi dock lukta på det. Som redan nämnts har rotselleri en vederstygglig och otäck doft som få andra rotfrukter kan tävla med. När vi började skala den fula frukten blev denna doft intensivare och intensivare tills den slutligen uppfyllde hela köket.

 

Vi skivade den och äpplena samt varvade i en skål. Den största skål huset ägde visade sig förbluffande liten när den besattes av ett kvarts kilo rotselleri och tre äpplen, och en och en halv deciliter rom plaskade inte ens ner bottenskiktet.

 

En och en halv liter vin gjorde mer verkan, och som kronan på verket en flaska Sekt. Det var på detta stadium vi upptäckte att vi glömt sockra, vilket vi alltså fick göra i efterhand. Någon tyckte sig minnas att sockret var till för att få frukterna att safta sig, vilket vi absolut inte önskade skulle hända då en av dem hette rotselleri, så fadäsen lämnade ingen bitterhet efter sig. Av tio vilt främmande personer som passerade förbi på gatan och av Fröken Bruun generöst erbjöds att provsmaka rotselleribålen var det bara en som nappade och hans grimaser bådade inte väl för betygsättningen.

 

Alla hällde upp och satt sedan och stirrade på glasen med det suspekta innehållet. Aldrig hade väl en alkoholhaltig dryck mottagits med denna unisona tvekan i familjen Bruun förut. Den första klunken bevisade vad vi redan misstänkt. Det smakade beskt och otäckt. Ingen som helst äppelsmak kunde förnimmas, knappt ens rom. Bara rotselleri och åter rotselleri. Den innehöll dock alkohol i försvarliga kvantiteter och måhända var det detta faktum som gjorde att den fick en andra chans, vilket i det här fallet var tur.

 

Redan vid andra klunken blev de elaka kommentarerna mindre högljudda, och vid den tredje förstummades de alldeles. Tro det eller ej, men innan middagen var överstånden skulle rotselleribålen vara uppdrucken. Den såg ut som en blöt komposthög, luktade förskräckligt, men smakade nästan okej. Slutbetyg: 2,4.

 

Potatisbiff med piff valdes för sitt vackra namns skull. Ingen människa med sina sinnen i behåll kan motstå en rätt där ordet piff ingår, det är helt enkelt ett måste. Vad det handlar om är annars rätt trist. Stekt potatis med skorpsmulor, och ovanpå detta hackade och likaledes stekta grönsaker.

 

Och rå äggula.

 

Sin vana trogen talade Mästerkocken inte riktigt sanning i fotot på receptkortet. Stekt gurka får en helt annan och betydligt mindre aptitlig färg än den här vackert gröna. Den blir gråbrun, och om man dessutom steker den tillsammans med rödbeta blir den till en rosaaktig gegga.

 

Vi har sagt det förut, och säger det igen: stekt gurka är inte gott. Den förlorar sin krispighet, och blir slemmig och trött. Gurka har inte ens vid gynnsamma betingelser en smak som kan beskrivas som utmärkande eller särpräglad, och steker man den med rödbetor och kapris smakar den följaktligen rödbetor och kapris. En meningslös utfyllnad utan något som helst existensberättigande.

 

”Ett kapriskryddat lök- och rödbetsfräs på läckert stekta potatisskivor är minsann inget dåligt sätt att variera den dagliga potatisen”, säger Mästerkocken. Nähä. Just det. Potatisskivorna skulle strös med skorpsmulor, vilket även skedde. Vän av ordning ville invända att om man bara häller skorpsmulorna på potatisen utan att först gegga ner den med någonting typ ägg eller så, så ramlar de genast av och fastnar i stekpannan, och även detta var precis vad som skedde, men order är order som det så vackert heter, och Mästerkocken hade inte befallt något sådant varför vi lydigt lät bli.

 

Att separera äggulorna från vitan var ett kladdigt göra som överläts på Fröken Bruun som jobbar som servitris och i denna egenskap i varje fall ser mat ganska ofta och därför antogs ha någon form av expertkunskap i ämnet. Detta visade sig vara en sanning med modifikation, men hellre kladdiga fingrar på någon annan, som talesättet lyder.

 

När rätten kom på bordet mottogs den med artigt nyfiken skepsis. Den råa äggulan fick barska kommentarer av vissa i sällskapet, men faktum är att det var det råa ägget som räddade en annars i stort sett överflödig och trist anrättning från fullkomlig undergång.

 

Det smakade frukost, som Fröken Bruun så riktigt uttryckte det, ett intryck som förstärktes av att vi valde att servera dem i äggkoppar. Fru Bruun däremot, som avskyr råa ägg, fick det betydligt motigare, vilket även utvisas av hennes betyg. Som helhet en okej rätt, och medelbetyget landade på 3,1, kvällens högsta.

 

Så var det då dags för den närapå obligatoriska aladåben, denna gång med innehåll av fisk. Två vackert glänsande makrillar inhandlades av en hjälpsam expedit som assisterade oss i att ta ut äcklet som fanns i fiskarnas innandömen. Tråkigt nog glömde vi be henne att även filea dem. ”Det är nog inte så svårt” tyckte Herr Bruun och överräckte sedan de hala fiskarna till Fru Bruun, som inte hade en lika entusiastisk attityd. En halvtimme senare låg ena fisken på golvet, och den andra uppdelad i en ynkligt liten hög fiskkött. Herr Bruun gav sin äkta maka förebrående blickar innan han satte sig att övervaka och även notera sin kära hustrus enorma och fantasifulla förråd av svordomar och obsceniteter. Det var tur att fisken inte hade några öron, annars hade den säkerligen blivit ledsen över att höra sig och sin familj omnämnas i sådana ordalag.

 

Bara sex blad gelatin behövdes till detta, vilket vi med någon besvikelse noterade. Gelatin har annars blivit något av en utmaning i familjen Bruun, och det är Farbror Bruun som för tillfället leder denna kapplöpning med ett recept som innehöll 15 blad gelatin. Som en jämförelse kan nämnas att ett helt paket innehåller tio blad.

 

Kokt fisk i gelé. Det varken såg eller luktade speciellt roligt. Det hela hade kryddats med ett lagerblad, inte heller det en krydda känd för sin starka och genomträngande smak, samt dessutom en pytteliten gnutta salt och vitpeppar. Det såg trist ut, och enda uppiggande ingrediensen var det dallriga gelatinet. Vi undvek att nämna för Doktor Bruun, som är vegetarian, att gelatin tillverkas av slaktavfall, ett faktum hon nu här kan läsa och glädja sig åt.

 

Aladåben dekorerades med sådan omsorg att den till sist var helt dold bakom tomater, äggskivor och citronbitar, vilket gjorde att den inte riktigt fick chansen att visa upp sig i sitt fulla dallriga majestät, men den framkallade applåder vid serveringstillfället. Det gör aladåber alltid, har vi märkt. En annan sak de alltid gör är att injaga respekt och till och med olust hos dem som vet att de snart förväntas ta en tugga av den, så även denna gång. Det är en sak att skratta åt ett dallrande geléberg, en helt annan att stoppa det i munnen. ”Inbäddad i fräsch dillgrönska och skönt dekorerad med ägg, tomat och citron serverar vi en glittrande makrillaladåb, tillagad i vackert mönstrad aladåbform” skrev Mästerkocken som denna gång verkade ha lyriska intentioner. Tyvärr motsvarade inte verkligheten dikten ens denna gång.

 

Makrillaladåb smakade ungefär som den ärade läsaren antagligen redan gissat. Gelé och kokt fisk. Slemmigt och intetsägande, precis som det decennium detta recept är sprunget ur. Inte ens Herr Bruun, som annars brukar vara väldigt upphetsad när det vankas gelé i maten, tyckte att detta var trevligt. Mest uppskattades detta av de i familjen som är förtjusta i kokt fisk och kokt potatis, dessa var också de enda som gav anrättningen ett betyg högre än två, och det är på deras konto vi får skriva det onormalt höga slutbetyget 2,4. Su loro ricade la colpa, som det heter på italienska.

 

Kvällens överraskning bjöd Farbror Bruun på när han ur jackfickan trollade fram en fjärde rätt, Plocke-bricka. Detta beskrivs av Mästerkocken som ”Lite smått och gott att plocka till sig från en stor bricka”, men av de flesta andra som en rent bisarr kombination av ingredienser utan någon logisk minsta gemensamma nämnare. Vad sägs om mjukost med karamellfärg, eller avokado med räkmajonnäs? Räkmajonnäs var för övrigt ett födoämne om vars existens vi varit helt ovetande. Tyvärr hade ingen annan, varken på Ica eller Coop, hört talas om det heller, så detta ämne byttes ut mot räkost på tub vilket bara gjorde tilltugget ännu mer bisarrt.

 

Syster Bruun demonstrerade sin åsikt om Plocke-bricka genom att hulka upp det i rabatten. Urk. Den som för övrigt googlar ordet urk ska likt familjen Bruun upptäcka att det finns en stad i Holland med detta namn, kanske härstammar Plocke-bricka därifrån.

 

Det något låga slutbetyget ska ses mot bakgrund av att några av Plocke-brickans beståndsdelar var riktigt goda, bland dessa den karamellfärgade mjukost petit chouxen, och andra direkt motbjudande, som de råa champinjonerna fyllda med burkkrabba. Betyg 2,5. Här kommer recepten.