Kassettbandskonst

Vad som är konst ligger som bekant i betraktarens öga, men det går inte att sticka under stol med att det är någonting visst med kassettomslagen från 70- och 80-talen. Här gömmer sig en till stora delar outforskad skatt av vardagskonst familjen Bruun nu bjuder in allmänheten till att beskåda.

Ljudkvaliteten kanske inte var den bästa. Diskanten försvann efter ett antal spelningar, banden trasslade sig, och när batterierna började sina i din Walkman fick alla låtar ett nytt, men inte särskilt spännande sound.  Kassettbandspelarna var mestadels skit, men ändå en livsstil för en eller ett par generationer. Ju större spelare desto bättre, och de skulle med överallt trots att de vägde många kilo och det alltid blev bråk om vem som skulle bära hem dem. Att spela dem utomhus medförde arga vuxna som hotade med polisen, och batterierna, typ tio stycken, räckte i ungefär en timme. Det var tider det. Hur många ungdomar känner idag till begreppet blandband, undrar dessa raders medelålders sentimentale författare. Det finns mycket att säga om kassettband, men designmässigt var de ändå högt överlägsna någon CDR eller DVDR i ett formspråk som varierade mellan psykedelisk flower power, vråldesignade pop-prickar, eller bara tråkseriöst teknikrunkande. Här har vi samlat ett antal sådana att njuta eller oja sig över. Tyvärr har vi inte något exakt årtal för något av de här omslagen, men de bör alla vara från någon gång mellan mitten av 70-talet till mitten av 80-talet, musikkassettens gyllene era. Vi låter omslagen tala för sig själva, och bjuder in till konstutställning i förvånansvärt färgglada toner.

Crown var kanske inte den mest högklassiga kassettvarianten, utan snarare vad man kunde hitta på bensinmackarna för en billig penning, men den djärvt glada utformningen för tankarna till Boktipset eller en Lsd-tripp. Detta känns väldigt 70-tal.

Om Crown kändes gladlynt, är det ingenting mot konkurrenten Happy Tape. Flummiga bokstäver, flummigt mönster, somrigt glada färger. Happy Tape specialtillverkades hos Agfa för NK-Åhléns, vilka uppenbarligen var ett och samma bolag vid den här tiden.

Agfa i originalutförande. Stående eller liggande format? Ja, det var ingen hejd på möjligheterna under dessa designtidernas guldår.

ICM, en Schweizisk ”kvalitetsprodukt”, men en med ett formspråk familjen Bruun inte kan låta bli att hylla.

Ett av de snyggaste omslagen hittar vi hos Philips, som lär ha varit de som uppfann kassettbanden någon gång under 60-talet. Vi ska följa dem lite framåt i tiden för att se den sorgliga degenereringen hos detta företag.

Japp, prickarna är ännu där, men detta känns inte på långa vägar lika vackert. Värre skulle det dock bli.

Nu är vi en god bit in på åttiotalet, men vad är det som har hänt? Säljer man kassetter med hjälp av diagram? Upphetsningsfaktor för ingenjörer och ljudtekniker: 4,5. Upphetsningsfaktor för oss andra: 1.

Sony som i dessa dagar ligger i täten när det gäller att sabotera Youtube genom blockering av musikvideos och dylikt, innehade förr en snarlik tätposition i formgivningsvärlden som ses här. Det vänstra fältet är faktiskt guldmetallic, men familjen Bruuns scanner är inte av tillräcklig prisklass för att klara av detta, därav svärtan.

Vad hände med Lectra? Antagligen gick det samma väg som sitt tillverkningsland Väst-Tyskland, en numera  försvunnen storhet. C60 och C90 var de vanligaste kassettformaten, men det lär ha funnits fler, bland annat C30. Detta sistnämnda enligt åttiotalsbandet Bow Wow Wow, vars låt C30, C60, C90, go, skivbolaget EMI lär ha vägrat markansdföra med hänvisning till att den uppmuntrade till piratkopiering. Skivbolagsbranschen körde för övrigt en kampanj under sent 70-, tidigt 80-tal med devisen ”home taping is killing music” och en bild på en musikkassett med ett par korslagda benknotor under. Ingenting nytt under solen alltså.

Basf i grönt.

Basf i grönt.

Basf i rött.

Basf i silver. (Återigen får vi skylla på scannern.)

Basf gånger tre. Troligen från tidigt åttiotal allihop. Basf var tillsammans med Maxell kasettillverkarnas två jättar. Idag tillverkar de konstgödsel.

En riktig klassiker som alla uppväxta på åttiotalet antagligen minns. Maxell, som vi även citerade i ingressen till detta inlägg.

 

 

Etiketter: , ,

14 kommentarer

  1. Jag hittade faktiskt en ”Happy Tape” i lådorna här för ett tag sedan… Fick lite nostalgitripp och lät bli att städa särskilt nitiskt i just den lådan….

  2. Jonas Frizell

    BASF har nog alltid tillverkat konstgödsel. Det är ju trots allt ett kemiföretag.

    • Schest

      Meningen ”Idag tillverkar de konstgödsel.” säger ingenting om när de började whatsoever.
      Den indikerar bara vad den nu pågående verksamheten innefattar.
      Jag kan inte ens hitta ett ”bara”.

  3. Anonym

    Även jag minns kassettmärket Crown med en viss beskhet i eftersmaken. Inspelningarna bestod av 30 procent musik och 70 procent brus ha ha, ja ungefär så.. Just då hjälpte tyvärr inte den färgfulla utformningen på kassettfodralet. Och att spela över med ny musik var det inte precis tal om. Men nu kan man ju skratta gott åt saken. Oftast hade dom billigare kassettmärkena också tunnare och mycket skörare plastfodral till med bara en folder utan utvik för fler rader till låttitlar. Jag brukade därför alltid trycka ihop två eller fler titlar på en rad, det såg riktigt tråkigt ut många gånger. Men man var ju pedant i såna avseenden, alla låtarna skulle va med även om inspelningen var av det sunkigare slaget.

  4. Jag väntar med spänning på ett receptförsök baserat på musik ni hittat på gamla blandband.

    (Maxell C90 bringar fram ett kärt gammalt 1990-talsminne hos mig … Stockholm i november, dimma genom gator och gränder. En Walkman i fickan på läderrocken. Jag fryser som fan. Maxell C90. Ledmotivet till Blade Runner, följt av Nitzer Ebb, Depeche, mer Depeche, mer Vangelis – och som en spökröst i slutet av Sida A ens mamma (w00t!?).

    Byta sida. Mer Blade Runner. Mer Blade Runner. Så inser jag att hela sida B är fylld av ledmotivet till Blade Runner.

    Damn, I felt powerful!

    http://www.youtube.com/watch?v=RiXioWKF5ig&feature=related 🙂

  5. Jonas B

    Härliga minnen. Jag tror att jag hade dom flesta av dom här.
    Men ni har ju missat att ta med den mest utflippade designen av dom alla, nämligen den Svenska kassetten Track.

    Dom hade om jag kommer ihåg rätt ett helt genomskinligt fodral så att man kunde se den härligt designade kassetten.

    Track var visserligen tidigt 80 tal, men ändå.

    http://farbror-sid.se/home/tag/track-kassettband/

  6. Uj uj uj, nostalgi så det förslår! Jag tror jag hade minst 100 olika kasetter skräpandes hemma när jag växte upp. (Blandband, hela bunten, nästan. =/) Tyvärr minns jag inte märkerna så här på rak arm, och att spara omslagen var det inte tu tal om.

  7. Anonym

    Har man lite tålamod så kan man se 547 olika kasettband här:
    http://www.digitaldadaism.com/blog/index.php/compact-cassettes/

    • Herr Bruun

      Wow. Familjen Bruun är mäkta imponerad, speciellt av sovjetkassetterna.

  8. Asså tack. Från djupet av mitt hjärta. Jag älskar det här.

  9. kakan

    Herregud, nostalgin, tidsmaskinen på gott och ont. Det är sötsurt! Där har ni smaken att använda i anknytande recept.

  10. EvaLis

    Denna blogg är helt underbar! Tack för att den finns!

  11. Cederlundaren

    Visst minns jag lågbudgetband som Crown, Whoom, Satellite och Best. Samtliga gav mer brus än musik. Samtliga hade dessutom den förmågan att trassla sig efter ett par spelningar, så att ljudet sedan började gå baklänges. Även banden från Tudor och Hellesens Tiger höll noll kvalitet.

    Det svarta Philips-fodralet minns jag – fast då i C90. Hade Pink Floyds ”Dark side of the moon” på ena sidan och Jean Michel Jarres ”Oxygene” på den andra. Övriga Philips känns också igen.

    Bandet från Sony minns jag också. Farsan hade ett där han spelat in julmusik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*