Arkiv för mars, 2011

32

Kom in på en öl och en smörgås

Kom in på en öl och en smörgås är namnet på ytterligare en reklamskapelse från Pripps, som måste varit ett otroligt innovativt och produktivt bolag vid den här tiden. Boken har inget angivet tryckår, men andas sent 60-tal, och är en gåva till Den Bruna Maten från en vänlig läsare som uppger att den härstammar från 1967, en uppgift som låter mer än trolig. Detta är alltså en föregångare till God mat och gott öl, och ursprungligen har den haft en flexidisc med Olle Adolphsson, vilka båda nu sorgligen försvunnit. Enligt texten på bokens baksida är det här en receptbok och en stridsskrift mot krångliga bjudningar, uppstyltad formalitet och ängsliga värdinnor.

Dubbelmacka, pre Linda Lovelace.

 

Hela tre sidor av bokens inledning ägnas åt att tala om att även kvinnor kan dricka öl, uppenbarligen ingen självklarhet år 1967. Kanske var ölet en grov och besk historia endast avsedd för storväxta och tatuerade hamnarbetare och ingenting man gärna såg i händerna på små trendiga popflickor med omsorgsfullt lagd kajal och symmetriska Vidal Sassoon-frisyrer? Har världen verkligen ändrats så mycket sedan dess? Det var ju ändå då den moderna tiden började, med ungdomsmode, popmusik och amfetaminmissbruk. Det låter otroligt, men verkar icke desto mindre vara fallet.

Att det är ett bryggeri som gett ut boken märks tydligt, men är faktiskt även en del av charmen. Ölflaskorna här på bilden ser trots att man ansträngt sig och sprayat vatten på dem inte särskilt vare sig goda eller inbjudande ut. Snarare lite fesljumma och blaskiga, vilket med tanke på dåtida svensk ölkultur även troligen var fallet. Det är ju faktiskt inte förrän under de senaste tio-tolv åren som mikrobryggerierna ploppat upp på allvar, och vi fått andra produkter än smaklös kiss-på-flaska-öl av sedvanlig amerikansk typ.

Potkes eller potkäs är ett recept som dyker upp lite varstans i 60- och 70-talens matlagningslitteratur. Frågan är om det var ett vanligt recept eller om det bara var vad mat-eliten ville pracka på oss vanliga dödliga dumskallar? Dessa raders författare ringde sin gamle far för att höra efter, och fick till svar: ”Vad hette det sa du?” Ett yttrande som väl antagligen besvarar ovan ställda spörsmål. Den brune fadern förnekar ivrigt och enträget, liksom vid en slags matens Nürnberg-rättegång, all inblandning i, eller kännedom om detta tvivelaktiga ostrelaterade födoämne. Potkes uppges vara en blandning av gamla hårda ostkanter i varierande grad av förfall och smör. En tidig variant av mjukost? Trots att varken ost eller smör ingalunda är att förakta som mat betraktat inger receptet till potkes inte någon större lust till avsmakning, i varje fall inte hos Herr Bruun.

Även utländska öl presenteras, men notera att dessa inte fått någon ”aptitlig” dusch. Kanske för att inte förleda läsarna till att börja experimentera med riktig öl istället för den Prippska planekonomiska statsbryggden. Ett synsätt som skulle nå sin svenska fulländning med KF:s blå-vita förpackningsförintelse just under 1970-talet. För säkerhets skull citerar man även Carl von Linné. ”Utländska öler behöfwa icke at förskrifwas för wåre Swenska magar, ty det wore at gå öfwer Sjön efter watten.” Av intresse är även att notera utseendet på Löwenbräu-flaskan, vars färgschema här endast går i vitt och guld istället för det klassiskt blå. En exportvariant eller helt enkelt ett tidigare utseende?

Som synes var den tyska riksdagen vettigare än den svenska.

 

Recepten i denna bok är som namnet antyder inte av den svårare arten. Här befinner vi oss i mackornas förlovade land, en nation som i varje fall Herr Bruun gärna skulle skaffa medborgarskap i. Faktiskt låter de flesta av dem ganska goda, vilket till viss del bevisats av ”Falsk pizza”, som vi provåt för ett par veckor sedan.  ”Vem som helst kan gör en smörgås. Det tar två minuter” deklamerar de av Pripps utsända matexperterna Agnete Lampe och Per-Henry Richter. ”Med detta som grund klarar ni minst nio olika, lätta, goda smörgåsar. Ni behöver: ägg, tomatketchup och senap, gurka, rödbetor, en burk sill, leverpastej, korv och lök.” Det är alls ingen omöjlighet att detta, med undantag för leverpastejen, kommer att landa i Herr Bruuns innanmäte en vacker och inte alltför avlägsen dag. ”Det här är ingen roman. Det är ingen kokbok. Det är ingen reklamskrift (?), det är kort och gott 104 sidor underhållning. Ni kan läsa den hur ni vill. Det är det som är meningen.” Ganska likt DBM med andra ord.

16

Gurksoppa, Vegetariska biffar på sellerifärs, Kalashus med choklad (plus Never Mind)

Salve!

Familjen Bruun anar att många som läser våra försök här på bloggen kan vara vegetarianer. Därför bestämde vi oss för att göra en vegetarisk special en kväll, eftersom det faktiskt fanns vegetarianer även på 70-talet. De hade det antagligen betydligt svårare än i våra dagar, vilket vi snart skall bli varse.

Mästerkocken har ingen egentlig kategori för vegetarisk mat men recept finns, bland annat i höjdargruppen ”Banta med oss”. Gurksoppa!

Alla som någon gång stått vid en spis vet att det är en mycket dålig idé att försöka tillreda gurka på något annat sätt än rå. Mästerkocken låtsas,  som vi ju sett förr,  inte om detta.

Choppy-choppy. Gurkan skulle kokas och passeras. Geggan som blev kvar är liksom stommen för soppan.

Nu ligger det väl visserligen i bantningsmatens natur, att den inte skall vara alltför aptitlig eller tilltalande. Poängen är ju liksom att man inte skall äta så mycket…

…så att resultatet inte ser direkt lockande ut får väl räknas som ett gott tecken.

För att få gästerna på lite bättre humör bestämde vi oss för att hälla i dem ordentligt med sprit innan de blev serveradde!

I kannan finns embryot till cocktailen ”Never Mind” som vi fann i boken ”Cocktails och andra drinkar” av Raymond Lindgren:

Vodka, företrädesvis av märket ”Magic Crystal” som köpts ur bakluckan på en bil i Travemünde, Noilly Prat vermouth, vispgrädde och mandel kan väl omöjligen slå fel?

Hmm. Gästerna smakade, log stelt och mumlade något om att dricka upp ”lite senare”. Stämningen var tryckt. Men spritsmaken bedövade effektivt smaklökarna vilket i dessa sammanhang inte behöver vara direkt dåligt. Ibland får fam. Bruun dåligt samvete över hur mycket mat de slänger under sina äventyr. Det är ingenting emot hur de mår när de tvingas slänga SPRIT! Never Mind? Knappast! Betyg: 1,6

Förhoppningen om att en liten cocktail skulle få matlaget på glatt humör gick alltså i stöpet. Men soppan var färdig och med de spartanska tillbehören klippt krasse, knäcke, keso och rädisor gick man till bords.

Blekt, var ordet för dagen.

Både för ögat och gommen. Kanske var det spritchocken, kanske faktumet att gurka, speciellt kokt sådan, inte smakar särskilt mycket, kanske bäggedera, men – ja, det smakade egentligen ingenting. Återigen, detta behöver nödvändigtvis inte vara dåligt.

Ett minus för konsistensen på de uppvärmda gurkbitarna. Slemmigt. Men överlag – det kunde ha varit så mycket värre! Ingen spydde, ingen dog. Betyg: 3,1 och godkänt.

Bring on the varmrätt!

Vegateriska biffar där den största beståndsdelen är rotselleri låter väl inte som någon jättebra idé när tidigare rätter med denna ingrediens vanligtvis sågats med fotknölarna, men det var inte helt lätt att hitta rätter med det viktiga prefixet ”Vegetarisk” så det blev som det blev.

Stort rotselleri anbefalldes. Försök inte att skala rotselleri med potatisskalare, det går inte.

Ett par potatisar fick slänga med i grytan och det hela fick koka samman, under de ångor som vanligen uppstår då rotselleri kokas. Det luktade i hela huset, berättade gästerna.

Hela köret mosades med ett ägg och lite kryddor. Den vakne läsaren torde nu förstå att det här kommer att bli typ potatisbullar, fast med väldigt mycket rotselleri. Denna iakttagelse är korrekt.

Biffarna skulle vändas i ströbröd innan de stektes, detta för att de överhuvud taget skulle ha en chans att hålla samman. Fru Bruun vet nu av bitter erfarenhet att vegetariska rotselleribiffar som man glömmer att vända i ströbröd inför stekning blir ett veritabelt helvete i stekpannan. Men vi låtsas inte om detta.

Så här ser i alla fall en biff ut när den stekts i ströbröd och lagts ovanpå en stekt tomat och toppats med gräslök, allt enligt anvisningarna:

Färgskalan på den enligt recepkortet rekommenderade salladen kändes väldigt 70-tal…

Meningarna gick isär när det var dags att sätta betyg. Förutsättningen för att gilla det här är liksom att man gillar mosig rotselleri, Gör man inte det är det rätt kört. Den ende äkta vegetarianen i församlingen var förtjust, den mest anti-vegetariske gav den en etta. Slutbetyget blev 2,2 och inte två avsmakare var ense. Vegetariska biffar på sellerifärs – en rätt att älska eller hata!

Arbetet med efterätten, som fru Bruun haft ögonen på länge, påbörjades redan dagen innan.

Enligt receptet skulle smeten tillagas i egenhändigt tillverkade smörpappersformar, två stycken, som bottnen till en rulltårta. Fru Bruun ”effektiviserade” detta lite och lät allt gå ner i en brödform.

Den gräddade kakan kunde efter gräddning enkelt skulpteras till önskad form. Om man glömmer att köpa florsocker till smörkrämen kan man köra strösocker i mixern tills det blir flor.

Fru Bruun brukar se sig själv som en hyfsat kreativ person. Det var därför med viss smärta hon märkte att resultatet alltmer började likna verket av någon 6-årig syssling Bruun. Det hjälpte inte att smörkrämen ville fästa vid allt utom själva kakan…

Oh dear.

Men det fanns ingen återvändo. Ett troll fick bli bosättare och så var verket färdigt för beskådan (och visst hån och spe från de församlade).

Mycket väsen för en ganska medioker kaka. Skulle inte göra igen. Betyg: 2,9 och kvällens vinnare blev därmed gurksoppan. Recept följer.

16

Bjudningsboken 9

En ovärderlig hjälp i kampen mot forna tiders högtidsseder


Nu låter det här en smula revolutionärt, och underryckaren för möjligen tankarna till en kökets Baader-Meinhof-liga, men den verkliga avsikten med denna lilla bok som gavs ut av serietidningsförlaget Semic 1977 torde ha varit raka motsatsen. Här ville man slå ett slag för våra fina gamla mattraditioner, en aktningsvärd handling som tyvärr visade sig vara ett tveeggat svärd, i varje fall sett i nutida ljus.

Bjudningsboken var en sorts årlig publikation som vi med tanke på utgivaren misstänker ha sålts samtidigt med jultidningarna. Ni minns väl den forntida seden att sälja jultidningar? Dessa raders författare har själv i späd ålder gjort tafatta och tämligen misslyckade försök i den branschen. Bjudningsboken 9 är från 1977, vilket borde placera Bjudningsboken 1 år 1969 om vi räknat rätt. Hur länge den fortlevde vet vi tyvärr inte, men på loppisar har vi faktiskt hittat exemplar så sentida som slutet av 90-talet, hör och häpna. Bilden här ovan visar hur man 1977 dukade till en bröllopsmiddag av finare slaget.

Bjudningsböckerna verkar alla ha haft lite olika teman, och det för nummer 9 var årets alla högtider. Här får vi veta hur vi ska äta och duka oss igenom dessa, och börjar med ett par talande bilder från kapitlet om barnkalas. Ett avvaktande och väldigt misstänksamt barn ser hur någon av de vuxna förbereder desserten. Ja, det kan låta underligt att barnet inte litar på att vad det ska serveras är gott ens när det ser ut att innehålla glass, men den effekten hade 70-talet på oss som var barn då konstaterar dessa raders författare bittert.

Ett traditionellt midsommarbord. Spöregn, åtta grader varmt och kopiösa mängder alkohol. Här samsas sillar i diverse former med knäckebröd, ost, mellanöl och brännvin. Den allra svenskaste av alla mattraditioner är ju faktiskt en riktig skogsfylla. Vi får ju inte glömma att innan 1850-talet var det bara fjorton personer i hela Sverige som bodde i en stad, och ute i ensamheten på landet fanns det bara två saker att göra: äta och supa. Mat var dyrt, det hade bara de som redan utvandrat till Amerika råd med, återstår alltså fyllan, en viktig social händelse som genom åren fått många täckmantlar, och fler lär det bli i takt med att vi importerar alla de viktigaste USA-högtiderna: halloween, turkey worshipping day, president Lincolns-twisted foot day, nuke-them-back-to-the-stone-age-day, och så vidare.

Vad vore väl midsommaren utan aladåb? Denna härliga skapelse ser ut att ha gjutits in i pvc för att få extra klarhet och stadga, men detta gör den i våra ögon endast ännu attraktivare. Till julbordet däremot serverades lutfisk och gröt, och om detta kan man ju ha sina skilda åsikter, men det lär i alla fall vara traditionellt. Mer fundersam blir man då man ser ärtorna. Är dessa avsedda att läggas i gröten eller på lutfisken? Om detta har Herr Bruun ingen aning, men han får skylla på att han växte upp i ett med 70-talsmått mätt ovanligt civiliserat hem som vad han minns varken serverade gröt, lutfisk eller ärtor till julen.

Till påsk föreslår Bjudningsboken 9, som i förbigående sagt redigerats, men uppenbarligen inte författats, av Inga och Björn Hemberg, någonting de kallar ostbakade ägg. Jo, det är precis vad det låter som: hårdkokta ägg som täckts av ost och sedan fått stå några minuter i ugnen kryddade med paprikapulver och dragon. Det finns en viss möjlighet att just detta recept återkommer i påsk här på DBM, om inte någonting annat och intressantare kommer emellan eller vår husläkare säger ifrån. Vi avslutar med en nyårsskål. Så här mysigt kunde man ha det på tu man hand en sen Sylvesternatt i nådens år 1977. Lägg märke till damens underliga sminkning. Är det någonting fel på tryckplåten eller har hon kopiöst med guldfärgad ögonskugga som för säkerhets skull dragits ut över tinningen, kanske i syfte att attrahera den lätt Frankensteinaktiga grottmänniskofysionomi som sitter mitt emot henne. Säkerligen hade det i hans fall fungerat bättre med att ställa sig på alla fyra och skrika ”gronk” än med bubbelvin och räkor?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...