Kom in på en öl och en smörgås är namnet på ytterligare en reklamskapelse från Pripps, som måste varit ett otroligt innovativt och produktivt bolag vid den här tiden. Boken har inget angivet tryckår, men andas sent 60-tal, och är en gåva till Den Bruna Maten från en vänlig läsare som uppger att den härstammar från 1967, en uppgift som låter mer än trolig. Detta är alltså en föregångare till God mat och gott öl, och ursprungligen har den haft en flexidisc med Olle Adolphsson, vilka båda nu sorgligen försvunnit. Enligt texten på bokens baksida är det här en receptbok och en stridsskrift mot krångliga bjudningar, uppstyltad formalitet och ängsliga värdinnor.
Dubbelmacka, pre Linda Lovelace.
Hela tre sidor av bokens inledning ägnas åt att tala om att även kvinnor kan dricka öl, uppenbarligen ingen självklarhet år 1967. Kanske var ölet en grov och besk historia endast avsedd för storväxta och tatuerade hamnarbetare och ingenting man gärna såg i händerna på små trendiga popflickor med omsorgsfullt lagd kajal och symmetriska Vidal Sassoon-frisyrer? Har världen verkligen ändrats så mycket sedan dess? Det var ju ändå då den moderna tiden började, med ungdomsmode, popmusik och amfetaminmissbruk. Det låter otroligt, men verkar icke desto mindre vara fallet.
Att det är ett bryggeri som gett ut boken märks tydligt, men är faktiskt även en del av charmen. Ölflaskorna här på bilden ser trots att man ansträngt sig och sprayat vatten på dem inte särskilt vare sig goda eller inbjudande ut. Snarare lite fesljumma och blaskiga, vilket med tanke på dåtida svensk ölkultur även troligen var fallet. Det är ju faktiskt inte förrän under de senaste tio-tolv åren som mikrobryggerierna ploppat upp på allvar, och vi fått andra produkter än smaklös kiss-på-flaska-öl av sedvanlig amerikansk typ.
Potkes eller potkäs är ett recept som dyker upp lite varstans i 60- och 70-talens matlagningslitteratur. Frågan är om det var ett vanligt recept eller om det bara var vad mat-eliten ville pracka på oss vanliga dödliga dumskallar? Dessa raders författare ringde sin gamle far för att höra efter, och fick till svar: ”Vad hette det sa du?” Ett yttrande som väl antagligen besvarar ovan ställda spörsmål. Den brune fadern förnekar ivrigt och enträget, liksom vid en slags matens Nürnberg-rättegång, all inblandning i, eller kännedom om detta tvivelaktiga ostrelaterade födoämne. Potkes uppges vara en blandning av gamla hårda ostkanter i varierande grad av förfall och smör. En tidig variant av mjukost? Trots att varken ost eller smör ingalunda är att förakta som mat betraktat inger receptet till potkes inte någon större lust till avsmakning, i varje fall inte hos Herr Bruun.
Även utländska öl presenteras, men notera att dessa inte fått någon ”aptitlig” dusch. Kanske för att inte förleda läsarna till att börja experimentera med riktig öl istället för den Prippska planekonomiska statsbryggden. Ett synsätt som skulle nå sin svenska fulländning med KF:s blå-vita förpackningsförintelse just under 1970-talet. För säkerhets skull citerar man även Carl von Linné. ”Utländska öler behöfwa icke at förskrifwas för wåre Swenska magar, ty det wore at gå öfwer Sjön efter watten.” Av intresse är även att notera utseendet på Löwenbräu-flaskan, vars färgschema här endast går i vitt och guld istället för det klassiskt blå. En exportvariant eller helt enkelt ett tidigare utseende?
Som synes var den tyska riksdagen vettigare än den svenska.
Recepten i denna bok är som namnet antyder inte av den svårare arten. Här befinner vi oss i mackornas förlovade land, en nation som i varje fall Herr Bruun gärna skulle skaffa medborgarskap i. Faktiskt låter de flesta av dem ganska goda, vilket till viss del bevisats av ”Falsk pizza”, som vi provåt för ett par veckor sedan. ”Vem som helst kan gör en smörgås. Det tar två minuter” deklamerar de av Pripps utsända matexperterna Agnete Lampe och Per-Henry Richter. ”Med detta som grund klarar ni minst nio olika, lätta, goda smörgåsar. Ni behöver: ägg, tomatketchup och senap, gurka, rödbetor, en burk sill, leverpastej, korv och lök.” Det är alls ingen omöjlighet att detta, med undantag för leverpastejen, kommer att landa i Herr Bruuns innanmäte en vacker och inte alltför avlägsen dag. ”Det här är ingen roman. Det är ingen kokbok. Det är ingen reklamskrift (?), det är kort och gott 104 sidor underhållning. Ni kan läsa den hur ni vill. Det är det som är meningen.” Ganska likt DBM med andra ord.
