Bjudningsboken 9

En ovärderlig hjälp i kampen mot forna tiders högtidsseder


Nu låter det här en smula revolutionärt, och underryckaren för möjligen tankarna till en kökets Baader-Meinhof-liga, men den verkliga avsikten med denna lilla bok som gavs ut av serietidningsförlaget Semic 1977 torde ha varit raka motsatsen. Här ville man slå ett slag för våra fina gamla mattraditioner, en aktningsvärd handling som tyvärr visade sig vara ett tveeggat svärd, i varje fall sett i nutida ljus.

Bjudningsboken var en sorts årlig publikation som vi med tanke på utgivaren misstänker ha sålts samtidigt med jultidningarna. Ni minns väl den forntida seden att sälja jultidningar? Dessa raders författare har själv i späd ålder gjort tafatta och tämligen misslyckade försök i den branschen. Bjudningsboken 9 är från 1977, vilket borde placera Bjudningsboken 1 år 1969 om vi räknat rätt. Hur länge den fortlevde vet vi tyvärr inte, men på loppisar har vi faktiskt hittat exemplar så sentida som slutet av 90-talet, hör och häpna. Bilden här ovan visar hur man 1977 dukade till en bröllopsmiddag av finare slaget.

Bjudningsböckerna verkar alla ha haft lite olika teman, och det för nummer 9 var årets alla högtider. Här får vi veta hur vi ska äta och duka oss igenom dessa, och börjar med ett par talande bilder från kapitlet om barnkalas. Ett avvaktande och väldigt misstänksamt barn ser hur någon av de vuxna förbereder desserten. Ja, det kan låta underligt att barnet inte litar på att vad det ska serveras är gott ens när det ser ut att innehålla glass, men den effekten hade 70-talet på oss som var barn då konstaterar dessa raders författare bittert.

Ett traditionellt midsommarbord. Spöregn, åtta grader varmt och kopiösa mängder alkohol. Här samsas sillar i diverse former med knäckebröd, ost, mellanöl och brännvin. Den allra svenskaste av alla mattraditioner är ju faktiskt en riktig skogsfylla. Vi får ju inte glömma att innan 1850-talet var det bara fjorton personer i hela Sverige som bodde i en stad, och ute i ensamheten på landet fanns det bara två saker att göra: äta och supa. Mat var dyrt, det hade bara de som redan utvandrat till Amerika råd med, återstår alltså fyllan, en viktig social händelse som genom åren fått många täckmantlar, och fler lär det bli i takt med att vi importerar alla de viktigaste USA-högtiderna: halloween, turkey worshipping day, president Lincolns-twisted foot day, nuke-them-back-to-the-stone-age-day, och så vidare.

Vad vore väl midsommaren utan aladåb? Denna härliga skapelse ser ut att ha gjutits in i pvc för att få extra klarhet och stadga, men detta gör den i våra ögon endast ännu attraktivare. Till julbordet däremot serverades lutfisk och gröt, och om detta kan man ju ha sina skilda åsikter, men det lär i alla fall vara traditionellt. Mer fundersam blir man då man ser ärtorna. Är dessa avsedda att läggas i gröten eller på lutfisken? Om detta har Herr Bruun ingen aning, men han får skylla på att han växte upp i ett med 70-talsmått mätt ovanligt civiliserat hem som vad han minns varken serverade gröt, lutfisk eller ärtor till julen.

Till påsk föreslår Bjudningsboken 9, som i förbigående sagt redigerats, men uppenbarligen inte författats, av Inga och Björn Hemberg, någonting de kallar ostbakade ägg. Jo, det är precis vad det låter som: hårdkokta ägg som täckts av ost och sedan fått stå några minuter i ugnen kryddade med paprikapulver och dragon. Det finns en viss möjlighet att just detta recept återkommer i påsk här på DBM, om inte någonting annat och intressantare kommer emellan eller vår husläkare säger ifrån. Vi avslutar med en nyårsskål. Så här mysigt kunde man ha det på tu man hand en sen Sylvesternatt i nådens år 1977. Lägg märke till damens underliga sminkning. Är det någonting fel på tryckplåten eller har hon kopiöst med guldfärgad ögonskugga som för säkerhets skull dragits ut över tinningen, kanske i syfte att attrahera den lätt Frankensteinaktiga grottmänniskofysionomi som sitter mitt emot henne. Säkerligen hade det i hans fall fungerat bättre med att ställa sig på alla fyra och skrika ”gronk” än med bubbelvin och räkor?

16 kommentarer

  1. Åh banansvampar på bilden brevid den lilla flickan med glassen! Denna efterrätt åt jag faktiskt några gånger i min barndom och den var klart god. Tyckte jag då i alla fall :-).

    • Tomas

      Då kan du kanske upplysa nyfikna mig om vad det är som utgör locket på dessa banansvampar?

      • Ulla

        Persikor på burk.

        • Jepp persikor eller aprikoser var det. Inget strössel över kan jag minnas dock. Och svamparna växer i vispad grädde förstås 🙂

  2. Therese

    Lutfisk servers med potatis, vit sås och koka gröna ärtor. Själv aldrig ätit det, vegetarian som jag är, men serveras varje år på annandagen i vår släkt och är favoriten hos min mormor men uppskattas också av farmor och farfar och föräldrarna

  3. Leusch

    Lutfiskt är det enda jag gillar på julbordet, med massa kryddpeppar!
    I övrigt rätt okej rätter tycker jag, förutom den där läbbiga aladåben… huga.
    Bilderna däremot, hur kan de få allt att se så snuskigt ut?

  4. Micael

    Jag ryser vid tanken på sjuttio talets mat plågor. Tur att jag inte hade börjat arbeta som kock när denna typ av rätter kallades matrevolution. Rullade ner och läste texten och såh på bilderna, då dök den upp, monstret, skräcken …….. Aladåben. Fy för den lede

  5. Jocko Apa

    Är det en ironi jag missar, eller är ni helt omedvetna om att ärtor är en vanligt tillbehör till lutfisk? Okunnighet behövs inte i den här bloggen. Den tillför inget. Skärpning.

  6. Peter

    Ärter till lutfisk är allmänbildning, nu som då.

    Ge herr Bruun någon bättre syssla. Han skriver avgjort sämst av er.

  7. Emma

    Det glädjer mig att flera som läser den här bloggen också åtar sig att granska den kritiskt och höja kunskapsnivån. Det finns inte på denna jord ett viktigare värv än att kontrollera uppgifter och kompetenser som florerar på humorbloggar om mat. Att göra det anonymt skänker ytterligare pondus och jag gläds! Jag gläds!

  8. Helt opassande sitter jag och garvar så jag gråter på arbetsplatsen. Tack för ytterliggare en makalös artikel.

  9. lin

    Ärtorna, vit sås, kryddpeppar och potatis var ju det man fick överleva på som barn när de vuxna i familjen av någon anledning fick för sig att äta lutfisk.
    Trots att jag är uppvuxen på 80-talet vill jag minnas att jag någon gång i min barndom blivit bjuden på sådana svampar. Eller nåt liknande.

  10. Struten

    Jag tippar på att den inverterade pandalooken hos den nyårsfirande damen inte beror på ögonskugga, utan på att hon har solat väldigt mycket solarium och haft på sig de obligatoriska skyddsglasögonen.

    • Farbror B

      På den tiden fanns det inte helkroppssolarier som vi känner dem i dag, man använde något som kallades kvartslampa för att få den rätta saffransfärgade looken i nyllet. Strålningen var med stor sannolikhet avsevärt mycket skadligare än hos dagens lysrör.

  11. maria

    Åhh banansvampar. Snälla familjen Bruun. Detta kan vara något att testa istället för konstiga hus av chokladsmet. Ett lyckligt barndomsminne från 70 talet. Alternativa efterätter kunde nämligen vara ….. äppleris…..stekta äpplen och tinade röda vinbär med grädde. Allt från egen trädgård. Men banan och persikor, det fick man köpa, exotiskt värre.

  12. Louise

    Banansvampar låter gott. För att slippa så mycket grädde kanske man skulle kunna låta dem växa i glass eller något annat kladdigt med choklad i? Är helt övertygad om att ärtorna till lutfisken bara är tänkt som bordsdekoration.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*