Falsk pizza, Senapspanerade grisaknorrar med kumminpantoffler och Mullvad

DBM testar 1960-talet


Denna kväll var mycket speciell för familjen Bruun. Vi begav oss till 1960-talet för att söka 70-talets kulinariska rötter, och väl där blev vi skåningar på försök, samt åt en mullvad. I den dunkla 60-talsbelysningen lagade vi den mest bisarra måltid vi hittills stiftat bekantskap med här på Den Bruna Maten, men en sak i taget, och först är det dags för en tidsresa.

Så hade det kunnat se ut om Mästerkocken lagat det.

Dra på er parkan, knyt ökenkängorna och leta fram den schackrutiga minikjolen. I afton har familjen Bruun bestämt sig för att ta en titt på hur 1970-talet egentligen kunde bli så brunt som det blev, och historien började, som ni säkert anar, i det nästan lika bruna 60-talet. Detta är en avlägsen tidsålder. Mods härskade på gatorna, Mary Quant i garderoben och Rolling Stones kunde fortfarande röra sig utan hjälp av pacemaker. Som guide till kvällens årtionde hade vi tre kokböcker. ”Bildkokboken 1”, ”Herrarnas bildkokbok”, samt ”Kom in på en öl och en smörgås”, vilken sistnämnda produkt DBM fått sig till skänks av en vänlig läsare och som vi i ett framtida inslag ska recensera lite mer ingående. Familjen Bruun satte på soundtracket till Quadrophenia för att komma i stämning, vilket var så rätt det bara kunde bli i sammanhanget; en 70-talsfilm som handlar om 60-talet. ”The weekend starts here”, som Cathy McGowan så riktigt konstaterade.

Frallor på väg att förvandlas till pizza.

Falsk pizza. Redan namnet låter ana att allt inte står rätt till, och inte blir man bättre till mods av att receptmakarna själva så gott som omedelbart erkänner att ”den äkta är godare”. Tillagningen är förbluffande enkel. Man skär ett par frallor mitt itu, rostar dem lätt i ugnen, garnerar med ketchup, fisk och ost, och är efter ännu ett besök i ugnen redo att äta.

”Det smakar som Janssons frestelse med ketchup”, utbrast Farbror Bruun, och summerade på ett utmärkt sätt vad samtliga i familjen tänkt. Alla dystra aningar kom på skam när den falska pizzan förtärdes, den bisarra kombinationen av fisk och ketchup till trots. Det var salt, varmt och gott, precis som Janssons frestelse med ketchup, ett tips ni kanske kan ha i bakhuvudet nästa gång det drar ihop sig till jul. Själfallet avnjöts denna entré tillsammans med öl fullt i enlighet med ”Kom in på en öl och en smörgås” intentioner. Betyget blev 3,5, och det är antagligen inte att gå händelserna i förväg att redan nu nämna att detta blev kvällens vinnare.

Före ugn.

Efter ugn.

Skåne är ur matsynpunkt ett av Sveriges största och mest uppfinningsrika landskap. Så stort att det i ”Herrarnas bildkokbok” fått ett helt eget kapitel fullt jämförbart med det franska köket. Både Fru Bruun och Farbror Bruun har faktiskt varit i Skåne, och kunde därför vara behjälpliga med praktiska tips när vi nu försökte få det bruna köket att efterlikna sagda matparadis. Receptet till kvällens huvudrätt kommer från Skanörs gästgivargård, och Skanör är inkarnationen av allt skånskt, om vi får tro bokens författare.

Redan nu ser det gott ut, vad det nu kan vara.

Lätt blåslagna tittade de upp ur vattnet, de små krabaterna.

”Det här är rustika rätter som man bjuder gäster som gjort sig besvär att komma en lång väg”, heter det vidare, och tanken på detta stärkte vårt vacklande beslut mången gång under veckan som föregick tillagningen. ”Va? Tog det en hel vecka att laga maten?” Familjen Bruun kan redan nu höra sin trogna läsekrets förvånade kommentarer, men var inte oroliga om ni själva någon gång tänker laga senapspanerade grisaknorrar, det tog inte så värst mycket längre tid än vanligt att tillaga, däremot flera dagar att anskaffa den viktigaste ingrediensen. Grisaknorrar.

En grisaknorr är liten och rosa, vänligt viftande och naturligtvis knorrad. Det var i varje fall vad vi trodde innan vi stiftat närmare bekantskap med dem. Verkligheten skulle emellertid utvisa att en korrigering av familjens zoologiska kunskaper var av nöden. De grisaknorrar Herr Bruun inhandlade av en förvånad slaktare var närmre en halvmeter långa, otroligt tjocka i ena änden, samt med en hudfärg som var beklämmande lik en människas. De visade dessutom inte en antydan till att knorra sig eller någonsin ha gjort så, men kanske hade de bara raknat av fasa när det gått upp för deras bärare vad den där mannen med det konstiga flinet och ett blodigt förkläde egentligen ville dem.

Grisaknorrar. Jourhavande obducent är redan alarmerad.

”Hur många vill du ha?”, frågade slaktaren inte helt onaturligt, och redan här fick Herr Bruun improvisera. Detta stod nämligen inte i receptet. På bilden kunde man vagt skönja några läckert gyllenbruna tingestar i en kopparpanna. Den fantasifulla Fru Bruun hade fått deras antal till tio. Två svansar per person lät inte helt omöjligt, speciellt inte sedan slaktaren försäkrat att det inte var mycket kött på dem.

Vän av ordning kommer säkert notera att familjen Bruun här inte gjort som det stod i receptet. Det talas ju uttryckligen om konserverade grisaknorrar, och här handlar det alltså om ett uppenbart försök till matförfalskning, vilken grova anklagelse vi tyvärr inte helt kan neka till. Tiden hade nämligen sprungit ifrån det här receptet, och om konserverade grissvansar var en vardagsvara i 1960-talets Sverige visade det sig år 2011 vara lika sällsynt som konserverad mullvad, i varje fall på familjen Bruuns breddgrader. En intressant tidsbild gav det dock upphov till: En rad skotrar på Möllevångstorget. Några mods med poplugg och parkas. Kinks eller The Who på radion, och en burk konserverade grisaknorrar som skickades runt medan man väntade på kvällens spelning med Namelosers. Vackert.

Familjen Bruuns nyslaktade grisaknorrar hade redan rakats, en procedur man annars själv kan bli tvungen att utföra medelst engångshyvel. Eftersom de var färska och inte konserverade måste de dessutom kokas, i två timmar enligt vad slaktaren berättade för oss. Under denna procedur spred sig en doft i makarna Bruuns hem som kom en besökare att utbrista ”Fy fan, vad är det ni har gjort?”, och de en gång mysrosa grissvansarna antog en zombieartat osund och gråaktig ton.

Detta hade på slaktarens inrådan utförts dagen innan, och när knorrarna sedermera togs ut ur kylen hade de en färg och ett utseende som osökt förde tankarna till obduktion. Rigor mortis hade börjat sätta in, och svansarna visade en överraskande och en smula skrämmande brist på samarbetsvilja när Fru Bruun skulle pensla dem med senap, självfallet skånsk, och doppa dem i skorpsmulor, eller rivebröd, som folket i Skanör uppges kalla det.

De smaskiga grisaknorrarna stektes sedan i rikligt med smör, och förutom att skjuta iväg projektiler av glödande fettdroppar över hela köket så skulle det visa sig att det mesta av den redan från början tunna paneringen ramlade av och därefter hjälpte fettet i sitt arbete att dekorera om köksväggarna i ett grafiskt mönster av passande bruna nyanser. Fru Bruun fick brännskador på armarna, Herr Bruun på örat, Farbror Bruun drog sig visligen in i ett hörn, medan övriga hastigt lämnade rummet.

"Se upp. Den snärtar tillbaka."

Det här var inga svansar. Det var ett ormbo av heta och ilskna anakondor som ringlade sig över tallrikarna på en förskräckt stirrande familj. Hur skulle man äta detta? Sänka den i munnen och bita av bit för bit som man som liten gjorde med de där godisarna som kallades remmar eller skosnören? Äta med händerna och gnaga likt ett revbensspjäll, eller karva loss köttet som på en kyckling? Om detta hade den fåordiga kokboken ingenting att berätta, troligen var detta så självklart under 1960-talet att det inte behövdes skrivas ut, på samma sätt som att en modern kokbok antagligen inte nämner att man behöver kniv och gaffel. Familjen Bruun slog sina förmodat kloka huvuden ihop och alla metoder provades, från ett lite håglöst petande till den mer direkta angreppsform som demonstreras här av Farbror Bruun.

Omnomnomnom. En svans i munnen.

Smaken var en grym besvikelse. Griskött är gott, senap är gott, med detta var halt, slemmigt, och fullt av jolmigt fett och broskbitar ingen visste om det var meningen att man skulle tugga i sig för knaprighetens skull eller helt sonika spotta ut. Två knorrar per person visade sig vara otroligt optimistiskt tilltaget, en halv hade troligen varit sanningen närmare. Inte ens potatisen smakade speciellt gott, då kummin effektivt och obarmhärtigt slår ned vart tänkbart upprorsförsök likt en kryddornas Omon-trupp.

Kumminpantoffler, värre än det kanske ser ut.

Är man dödligt förtjust i kummin, och sätter värde på en middag bestående av halt och slemmigt fett är senapspanerade grisaknorrar en rätt vi inte kan rekommendera nog mycket. För oss andra är detta ett ohämmat utslag av kulinarisk ondska som krigsförbrytartribunalen i Haag borde ta en titt på. Inte ens snapsen, naturligtvis Skåne akvavit, kunde förta det intryck av kompakt illvilja som strömmade emot oss ur de mångtaliga kvarlämnade grisaknorrarna. Skånes turistbyrå tipsas härmed om receptet så att de kan spåra upp alla befintliga exemplar och förstöra dem innan informationen utnyttjas av revanschsugna Hallänningar och Blekingebor. Betyget 2,1 får anses extremt generöst.

En mullvads till synes oskyldiga innehåll: mandelmassa och katrinplommon.

Efter detta såg vi faktiskt fram mot att äta mullvad, ett recept som hämtats ut Bildkokboken 1. En mullvad enligt deras definition är inte hämtad ur djurriket, utan en komposition i huvudsak bestående av katrinplommon och mandelmassa. Man fyller helt enkelt de urkärnade katrinplommonen med mandelmassa och täcker med ett lager grädde blandad med gelatin och vaniljsocker.

Att använda ett uttryck som ”helt enkelt” om den här processen är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Det här var ett pillergöra som fick flera av katrinplommonen att bli fläkta till oigenkännlighet, och det var en fascinerande och lite pirrig känsla man fick när man letade upp plommonets ”anus” för att där föra in ett stort och främmande föremål i form av mandelmassa.

Seså ja. Det var väl inte så farligt?

Blandningen av gelatin, ägg, grädde och vaniljsocker kunde inte motstås, utan provsmakades redan på det här tidiga stadiet, och visade sig vara sjukt god. Efter genomförd penetrering täcktes mullvaden dessutom med nyvispad grädde ovanpå vaniljkrämen, och därefter revs till avslutning lite choklad över det hela. Det såg gott ut, trots att inte någon i familjen Bruun är storkonsument av varken katrinplommon eller mandelmassa, och minnet av smaken på vaniljgrädden skruvade förväntningarna ännu högre.

Den trista sanningen var att när de sega och jolmigt söta katrinplommonen mötte smaken av vanilj, var den senare totalt chanslös. Den drunknade utan många nödrop i mullvadshögarna. Detta var inte riktigt enligt förväntningarna och det var en rätt snopen samling matgäster som lite tvekande stoppade ytterligare en sked i munnen.

Fick man en med mycket vanilj åkte mungiporna upp, i varje fall tills vaniljen konsumerats och det mandelmassefyllda katrinplommonet stack upp sitt fula huvud igen. Att den här rätten fick så pass högt betyg som 3,3 kan uteslutande tillskrivas vaniljgrädden, den kommer att följa med oss dit mullvadens övriga ingredienser inte har tillträde: till familjen Bruuns vardag.

44 kommentarer

  1. Åh gud vad äckliga knorrarna ser ut.

  2. Eva

    Herrejävlar va äckligt! Att ni ens kunde med att smaka på en knorr..

  3. Dom där knorrarna är nog det vidrigaste jag sett!

  4. Gitto

    Men grisknorr är faktiskt riktigt gott, rätt tillagat. Gott är att först koka dem, sedan låta dem torka väl (typ 50-gradig ugn i ett par timmar, sen väl utspridda, på ugnsgaller, över natten i kylen). Och sen fritera! Det blir knaprigt och puffig svål. Mums, jag tror jag ska köpa mig en gresaknorr.

    • Yvonnebladlund

      varför?

      • Gitto

        Vad är det för fråga egentligen? Varför inte? Det är gott om det tillagas rätt, det är en del av grisen, det är dumt att kassera bra mat bara för att man har en fix idé om vad som ”får” ätas. Har du smakar en riktigt god grisknorr fattar du att det inte är någon skillnad mellan det och övrig gris. En grisknorr består av svål, fläsk och ben. Oj, vad äckligt. Not.

        • Christian

          Oroas icke 🙂 – Yvonne får ändå i sig grisaknorrar när hon köper sin plastinpackade grillkorv.

    • Orvar

      Gitto har förstås alldeles rätt. Det hemska med 70-talet var inte udda delar, utan usel tillredning och oerhört tveksamma kombinationer. Grisknorr, oxkinder, kalvhjärta och en massa annat serveras på många av världens bästa restauranger. Själv åt jag häromdagen en sallad med tunnt skivade grisöron i.

  5. kicki

    hahahahahaha – katrinplommonsanus. Det bara måste vara första gången det ordet har skrivits ned??? Hahahhahaha!!!!!

  6. Suzanne

    Jag är så imponerad!! Samt mycket glad över alla skratt ni bjuder på!

  7. Sophie

    Formidabelt ännu en gång!! Oh herre GUUUD vad ni är modiga!!!

  8. Yvonnebladlund

    Kondstigt att folk inte svalt ihjäl på 60-talet….

  9. Anonym

    örrrk !

  10. Erika

    Framkallade kväljningar hos mig!! Men min man blev sugen… Urk!
    Tack för en fantastisk blogg! Jag älskar den!!

  11. Maria

    Jag är helt sjukt imponerad av att ni ens _försöker_ tillaga grisknorrarna. Själv hade jag svårt att se på några av bilderna. Och det berodde inte enbart på att jag skrattade så tårarna sprutade…

  12. Slaskman

    Boende i Skåne kan jag bara konstatera att grisknorr ser jag dagligen i min närbutik. Undrar vem som köper möget….

  13. Sidelon

    Ni förgyllder helt klart min söndagskväll, tusen tack och Urrrk!

  14. lolita

    Förrätten får mig att minnas en tid då jag bodde i en avkrok i Indien och en dag såg pizza på menyn, eller snarare förväntat felstavat ”pija”. In kom en tekaksliknande kall brödbit med ketchup, riven vitkål, färsk chili och när vi tog fram förstoringsglaset noterade vi några förskrämda ostskrap ovanpå.

    • Herr Bruun

      Underbart. Kanske det är dags att kika på vad folk i andra länder åt på 70-talet?

      • Alex

        Tja, friterad spam, om ni tittat på avsnitt 5 av Heston Blumenthals serie, där han ger sig på den engelska 70-talsmaten. 🙂

        • Herr Bruun

          Spam är inte så illa som brukar framhållas, däremot erkänner jag gärna att jag aldrig provat att fritera den.

  15. Skrattade tills jag grät, helt underbart! Ni var onekligen modiga när ni valde grisaknorrar, jag hade nog bläddrat vidare i boken.Vill ni gå ännu längre tillbaka i mathistorien kan jag rekommendera Prinsessornas kokbok med recept på rätter som falsk kaviar och kaviar gjord på lakrom, smörgås med laxkräm och inte minst fyllda dadlar, som blivit julgodiset no 1 hemma hos mig.

  16. Fikakungen

    Shit, vad jag garvade när jag läste om grisaknorrarna. Mina arbetskamrater har redan idiotförklarat mig så jag får nog börja läsa hemifrån i fortsättningen. Men det är veckans höjdpunkt när det kommer ett nytt inlägg från DBM och då kan man inte hålla sig! Ni förgyller mitt liv även om ni inte fyller på i min receptbok 🙂

  17. Pontus
  18. Halvdansken

    Griseknorr har jag aldig provat, däremot har jag en stående beställning av grisetassar hos min slaktare. Man koker dem i sådär 3-4 timmar och lägger i saltlag ett dygn och sen är det bara att hugga in, som en riktig viking.
    Jag tror att jag numera är den enda svensk i Danmark som äter denna delikatess. När jag var liten (60-tal) så kunde man köpa kokta grisetassar (dock i aladåb, inte saltlag) i vilken ICA/Konsum som helst, och det åts med inkokta rödbetor. MUMS!!

    • Herr Bruun

      Verkligen? Min mormor, som var från Blekinge, brukade äta grisfötter vid julen till den övriga familjens stora fasa vill jag minnas. Kan det vara någonting sydländskt?

      • Halvdansken

        Säkert. Jag är ju född o uppvuxen i Malmö och pappa var bonna-son. Vi sydlänningar kan festa till det! 🙂

      • Anonym

        Känner flera kockar ute i landet som tillagar grisfötter på julbordet, från Borås till Stockholm. Tror nog att det är en välspridd men opopulär anrättning.

  19. Ponkmusik

    Fifan i helvede va trevligt det där såg ut. Hörrni Bruuns, jag sprang på en kokbok från 70talet i grovsoprummet som ni inte verkar ha, vill ni ha den? Säg hur/vart den ska skickas i sådana fall!

    • Herr Bruun

      Den kulturellt utarmade familjen Bruun tar tacksamt emot artefakter från 70-talet. Maila oss på adressen du hittar under ”Om oss” så ska du få en postadress i retur.

  20. what the FUCK.

  21. Jag köper torkade grisknorrar och grisöron regelbundet. På djuraffären. Till hundarna.

  22. Morfar (som hade grisar) åt regelbundet både grisöron och gristryne, svansarna har jag dock inget minne av att de åts. Nu är vi västgötar och inte skåningar, så det kanske förklarar varför just svansen inte konsumerades.

  23. flied lice

    Förr i tiden tog man till vara i stort sett allt på ett slaktat djur. Grisknorrar måste ha smakat himmelskt för Karl-Oskar & Kristina i Korpamon en kulen vinterdag i djupaste Småland i mitten av 1800-talet.

  24. Granskogen

    jag dööör! jag skrattade tills jag grät, och jag sitter på jobbet, så jag hoppas ingen var i närheten! Vilken underbar blogg! Jag tänker ALDRIG äta grisknorr!

  25. Majsan

    Så äckligt att läsa emellanåt!

  26. Harryson B

    Det var vad vi åt och gav barnen. Kanske är det anledningen till att de är vegetarianer idag.

    70- talsmamman

  27. Fru Choklad

    Oh tack så hjärtligt för detta inlägg. Jag skrattade så att tårarna sprutade.

  28. Gustav

    Lol 🙂 Jag har följt den här bloggen med glädje sen jag upptäckte den för ett par veckor sedan, och ”grisaknorrarna” tar nog priset så här långt i termer av maträtter jag inte tänker försöka mig på.

    Jag tycker familjen Bruun är värd en stor eloge för den modiga kulinariska insatsen. Keep up the good work.

  29. Kristina

    Blev nyligen tipsad om sidan… Oh-du-milde vilket fynd 😉

    Min mor hade en motsvarande receptsamling fast dansk, där fanns det även ätlig mat. Mullvadsskott (i dansk tappning) är annars riktigt gott: sviskonkompott + vaniljkräm + vispad grädde. Dekorera med litegrann riven choklad.

  30. Dynaflux

    Tro inte att knorren eller för den delen tryne, fötter eller andra delar av grisen som man åt förr kasseras på slakterierna idag – de sätter ni (kanske och förhoppningsvis) i er när ni äter en korv på bensinmacken, på väg hem från jobbet eller på hockeymatchen.

    Min pappa brukade köpa inlagda grisfötter och glufsa i sig, de fanns att köpa på Tempo, kanske så sent som i slutet på 70-talet eller ännu senare. Hörde f.ö. Anna-Lena Brundin berätta att hennes mamma bestämde sig för skilsmässa när hon såg mannen ligga i soffan och äta håriga grisknorrar medan han tittade på OS.

  31. Sven Nilsson

    Pizzorna verkar helt okay, men knorrarna asså… fy fan vad äckligt!

Trackbacks / Pingar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*