Familjen Bruuns nyårsafton tillägnades Bobby Farrell, frid över hans minne.
Nytt år på gång, och familjen Brrun ville avsluta det gamla med en braskande trerätters.
Som förrätt valde man ut ”tvåburkssoppa” som om inte annat i alla fall hade fördelen att vara extremt lättlagad. Precis som namnet antyder, bestod soppan nämligen främst av två olika sorters burksoppor.
I detta fallet sparris och champinjon. Så här ser det ut när de ”gifter sig”. Ähm.
Sedan tillsattes grädde, tomatpuré, en skvätt sherry och lite räkor. Perfekt för den som vill ha mer tid över till att dricka på nyårsafton.
Men smaken?
Sparrissoppa. Sparrissoppan fullkomligt krossade alla andra smaker, brände kvarlevorna och orenade på deras grav. Champinjonsoppan verkade mest bara vara med som utfyllnad.
Så – helt okej (okej som i ätbart) om man gillar C*mpb*lls sparrissoppa: yngsta frk. Bruun var överförtjust och blev påtvingad resterna i en plasthink (som ”glömdes” kvar på köksbänken) medan herr Bruun, som gillar sparris som andra gillar munherpes och bråck, nästan grät av avsky. Slutbetyg: 2,6.
Och därifrån gick det bara downhill.
Som det brukar göra när huvudrätten innehåller två sorters frukt och cocktailbär…
Men beskrivningen till Garnerad medaljong lät ju så lovande: ”Av finaste kalvkotlett kanske rent av filé, tillreder man den här smått orientaliska rätten som hör till en av stjärnrätterna i den högre köksskolan”.
Den Bruna maten och ”den högre köksskolan” är ju mer eller mindre synonyma så valet av huvudrätt var givet. Medaljongen skulle garneras!
Som ni vet ska man inte använda samma skärbräda till kött och grönsaker. Kött och frukt går dock bra.
Kalvkotletter i pannan – mmm…
Bananer i pannan – hmmm..?
Och saffransris? Okej. Det är väl det som är lika med ”smått orientalisk”.
Och just det – persikor också! Uppvärmda i sitt eget spad, naturligtvis. Något annat hade varit äckligt.
Men presentationen – den är allt! Salladsbladet, persikoklyftorna, de något brända bananerna och den extremt gula riskupolen, krönt med ett underbart kontrasterande cocktailbär – gott folk, det här är den högre köksskolan!
Dessvärre såg 3 av 4 uppläggningar ut så här redan innan de hunnit till bordet. Sånt som händer i den högre köksskolan antagligen. Herr Bruuns klarade sig av någon märklig anledning, till och med efter att han börjat glufsa i sig.
Men vi kan väl fastställa att det inte glufsades så väldigt mycket. Det var typ oätligt. Förutom kalvkotletten kanske. Möjligen var församlingen för nykter, möjligen förstod den bara inte att uppskatta den högre köksskolan efter förtjänst men alla var rörande överens och gav rätten 2,5 var så det snittbetyget blev väldigt lätt att räkna ut.
Kanske det bästa var kvar till sist – jordgubbsris med likörsmak låter väl gott?
Vi får väl se: Först skulle ris kokas och kylas av, samt indränkas med ”favoritlikören” och i det här fallet innebar det Grand Marnier.
Och innan ni sätter kaffekasken i halsen: det skulle vara vanligt, långkornigt ris och inte grötris. Hade så varit, kanske den här desserten hade haft en chans. Eventuellt.
Tillagningen var inte så intressant att dokumentera: skivade jordgubbar och hackade hasselnötter blandades ned i riset; riset toppades med vispad grädde; grädden toppades med mer hackade hasselnötter. Bon jävla appétit.
Besvikelsen var total. Det här var alltså kallt ris med grädde och jordgubbar. Den som hade väntat sig något i stil med julfrosseriets ris à la Malta hade hur fel som helst – det här vara bara… jättekonstigt och jättefel.
Det blev väldigt mycket över… Betyget blev 1,9, alltså kvällens lågvattenmärke.
Familjen Bruun sade alltså farväl till 2010 med smärre hungersyndrom, och om man tolkar detta som en nyårsspådom så kan 2011 bara bli ÄNNU brunare!
Innan recepten kommer här en liten bonus:
Där någonstans, bakom tomteblosset, är farbror Bruuns version. Vi kommer inte riktigt ihåg vad det smakade och betyg sattes inte heller. Gott nytt, på er!
