Biosupé på franska

Denna vecka har familjen Bruun återupplivat den gamla hederliga traditionen med biobesök, och lyckats förbättra detta med en maträtt från, ja ni gissade det, 1970-talet. Att gå på bio är en sysselsättning man inte ägnar sig åt så överdrivet ofta i dessa dagar av nedladdning (Hej alla ni på antipiratbyrån som läser detta. Självfallet är det ett skämt. Familjen Bruun är en snäll och noggrann familj som anmäler alla sina göranden och låtanden till pappa staten och aldrig skulle få för sig att blåsa något multinationellt jättebolag på ens en bråkdel av sina miljardvinster.), men denna gång var vi nästan tvungna med tanke på filmens alla bruna potentialer. Detta, mina damer och herrar, var den snudd på sanna historien om mannen som kokade knark ute på seglarhotellet i Sandhamn, och innehöll förutom ett omtalat könsorgan även en myckenhet beige och brunt samt utsvängda byxor galore. Det var fascinerande att upptäcka hur regissören lyckats få en i grund och botten intressant berättelse att kännas banal och tråkig genom att låta en oinspirerad och krystad kärlekshistoria stå i vägen. Röster ur biomörkret: ”Men hallå. Ni ska ju vara kära. Ni kan väl i alla fall se ut som om ni var det.”

Bästa behållningen var de här två herrarna, vars utseende familjen Bruun hyllar och avundas och vars närvaro i filmen för en stund fick oss att sluta titta på klockan och önska att det funnits en FFW-knapp även i en biosalong. Huvudpersonen själv lyckades med konstsycket att i så gott som hela filmen undvika de två klädesplagg som mest utmärkte 70-talet, fula skor och utsvängda byxor. Man måste ju kunna identifiera sig med en huvudperson, detta vet till och med skaparna av detta epos, och gjorde därför inte misstaget att klä ut honom till pajas, men rånade därmed också årtiondet på sina två främsta attribut. Döpt efter en låt med Ted Gärdestad, som inte spelades in med denna titel förrän 1993, lyckades filmen i alla fall fördriva vad som ofta kändes som orimligt mycket tid, och gav oss en underlig längtan efter alkohol. Denna längtan realiserades även, och efter en gemensam öl på en riktigt billig sylta var det så dags för Biosupé på franska. ”Lite opretentiös trivsamhet som förlänger nöjet och ger kvällen en fin avslutning” skaldar Mästerkocken. Vi får väl se.

Så här börjar en riktig fransk biosupé, med riven ost, smör och senap. Detta recept hade faktiskt inga underliga ingredienser i sig vilket familjen tacksamt konstaterade. Tillagningen var enkel. Man stoppade helt sonika allt utom tomat och skinka i en skål och blandade i hop det. Den lilla tallriken på bilden här ovan visade sig snabbt för liten, och fick bytas ut mot större doningar. Det var en hungrig familj som satt runt bordet och skrek medan kocken skyndade allt vad hon orkade.

Den färdiga röran såg ut på detta vis. Här är en liten klick vi enligt order lagt åt sidan för att sedan garnera mästerverket med. Det är möjligt att den inte i det här stadiet såg särskilt aptitlig ut, men för en svulten och biotrött samling människor som familjen Bruun verkade detta som himmelriket på jorden, trots våra tidigare erfarenheter av 1970-talets kokkonst.

En hel limpa gick åt, och här ses Fru Bruun göra kortkonster med densamma på ett sätt som storligen imponerade på församlingen.

En pedagogisk studie som i detalj visar hur denna svåra matlagningshändelse tillgick. Bröd, röra, tomat och sedan skinka. Lätt som en plätt. ”Så här enkelt kan man bjuda sina vänner nu för tiden”, säger Mästerkocken, och denna gång hade de rätt även om ”nu för tiden ”  förflyttats fyrtio år framåt.

Sedan skulle de utspridda brödbitarna åter sammanfogas till en limpa, kläs i staniolfolie och stickas in i ugnen där de fick vara tills de antog nedanstående utseende, och en frestande doft spred sig i det bruna köket.

Detta såg betydligt mer aptitligt ut än Bill Skarsgårds ollon som stirrat oss i ansiktet tidigare under kvällen. Biosupé på franska var en anrättning man till skillnad från den tidigare nämnda faktiskt ville stoppa i munnen, även om de bägge hade samma halvslaka utseende. ”Det hade varit godare med vitlökssmör”, var en kommentar från en av familjens pessimister, men detta var ändå riktigt gott, om än liksom så många andra recept från den här tiden en smula omständigt. Som glupande ulvar slukade vi denna franska specialitet, antingen direkt hämtad från Paris boulevarder eller en billig ordvits av skånska receptmakare. Betygen var genomgående höga, och redan innan vi ätit upp stod det klart att vi här hade en vinnare.

Samtliga familjemedlemmar gav den betyget 4,5, vilket självfallet gjorde att även slutbetyget hamnade på 4,5. En av de högst betygsatta rätterna vi någonsin lagat här på Den Bruna Maten, antingen det nu berodde på indoktrinering eller annat. För den intresserade kommer här receptet, och familjen vill även passa på att säga tack till Mästerkocken som för en gångs skull levde upp till sitt högt ställda namn.

13 kommentarer

  1. 444

    Så oerhört kul skrevet – hurra

  2. Annica Svanbom

    Wow, den här rätten har jag faktiskt ätit fast med urgröpta frallor. Ser ut som semlor fast med denna gugga i. En favorit som liten 🙂

  3. Lolita

    Det var nog bra att ni inte gjorde som man tipsar i receptet och förbereder tom punkt 3, typ innan man går på bio. Skurna tomater som gnuggar sig mot formfralla några timmar- muschy!

  4. Katrom

    Jag skrattar så jag gråter… 😀

  5. Anonym

    Nice artikel, bra jobbat!

  6. Johanna

    Gillar bloggen 🙂 Men det vore lite kul om man fick se vad läsarna tycker, en omröstning då och då kanske? Själv använder jag http://www.valresultatet.se , gett mig lite fler läsare och gjort att jag kan bättra mig 🙂 Kanske fungerar för dig med?

    puss
    /Johanna

  7. Erica

    Haha, svärmor har bjudit på denna biosupe många gånger…och det är ju riktigt gott! Tar alltid helt slut på fatet….till sista smulan :D!

  8. Hej

    ”Detta såg betydligt mer aptitligt ut än Bill Skarsgårds ollon som stirrat oss i ansiktet tidigare under kvällen. Biosupé på franska var en anrättning man till skillnad från den tidigare nämnda faktiskt ville stoppa i munnen, även om de bägge hade samma halvslaka utseende. ”

    Skrattade mig själv till en orimligt lång livstid, men ni är förlåtna!

  9. Kan nästan inte ens skratta åt den underbara humorn i inlägget på grund av den smärtsamma hungern bilderna på den här maträtten skapar.

    SÅ. HUNGRIG.

  10. Anonym

    En grej man kan ta vara på är att fransk biosupé är kategoriserad som ”kvällsgott utan pretentioner” och hur lyckat det blir när Mästerkocken saknar det sistnämnda.

    Håll i hatten när Mästerkocken fakist verkligen HAR pretentioner – eller med andra ord: tillsätter burkfrukt!

  11. Åh, ytterligare ett skäl att se fram emot dvdsläppet, brunheten! ( Även om nu himlen inte är tillräckligt tillfredsställande stilvidrigt brun). Undra om Cornelis har bruna potentialer?

  12. Mia

    Tänk att de här receptkorten samlade jag på innan jag flyttade hemifrån och just det här med långfranskan suktade jag på att göra så fort jag skulle få gäster. Det var ju aningen för mycket att göra bara till mig själv eller familjen bestående av fyra personer. Jag fick en otrolig de-ja-vuekänsla när jag såg bilden!! Kul!

  13. Emelie

    Helt galet! Jag och min man började prata om mat från förr o jag berättade om biosupe’n som jag älskade när jag var liten. Trodde aldrig jag skulle hitta receptet igen då min mamma har slängt sin receptkortslåda! Så hittar jag er!!! Tack! Ikväll blir minnenas kväll! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*