Gourmetboken

Ett museiföremål redan på tiden det begav sig


Gourmetboken gavs ut 1976 av sorgligen avlidna tidningen Veckojournalen. Recepten kan varken tidningen eller dess redaktion lastas för då de enligt uppgift skickats in av läsarna. Just det, det är vi alla som bär kollektiv skuld till detta underliga och stundom rent fasaväckande alster. Här hade man tänkt till vad gäller designen med skandinaviskt steril tomhet och härligt suddiga fotografier. DBM noterar med intresse att Margareta Wickman, berömd från Boken om griskött, åter haft en hand i syltburken. En av våra bortglömda matgurus? Vet någon av läsarna? Kanske hon själv?

”En del recept har haft sådant kulturhistoriskt intresse att de museiupptecknats för framtida forskning”, berättar Veckojournalens chefredaktör, som av namnteckningen att döma hette Bonge Isenglassen, stolt. Detta är faktiskt ganska intressant då vi ju nu befinner oss i denna framtid, men tyvärr står det ingenstans vilket museum det rörde sig om. Elaka tungor nämner Illamåendemuseet eller Magpumpemuseet, men detta tror inte dessa raders författare ett dyft på då flera av recepten verkligen låter goda. Chefredaktör Isenglassen talar i förbigående även om Gourmetklubben, av vilken illustra sammanslutning denna bok uppenbarligen är resultatet, och även detta triggar vår nyfikenhet. Ett plus i kanten får Gourmetboken för sitt flitiga användande av ordet vickning. Detta måste uppmuntras och även belönas. Vickning är ett viktigt ord som inte får falla i glömska.

Laxfärs, så mycket bättre än solsken

Laxfärs med vitvinsås serveras bäst utomhus en svinkall dag i slutet av mars att döma av receptbilden, och hade helt klart platsat hos både Mästerkocken och Köksmästaren. Den innehåller bland mycket annat malen lax blandad med ketchup och ägg. Alltihop kokas i ett vattenbad innan det bli så här mumsigt. ”Är man osäker eller rädd…” skriver Gourmetboken, och det finns all anledning att tro att just detta var fallet om man stod i färd med att tillaga eller äta någonting som detta. Troligen är det också därför man visuellt uppmanas att inmundiga denna rätt tillsammans med minst en flaska champagne.

Räkfromage, en avlägsen släkting till aladåben

En annan anrättning vi fastnade för var Räkfromage. Den ska endast tillagas på fina räkor tipsar Gourmetboken och undviker därmed att bli orsak till samma typ av åkommor som gjort Lucrezia Borgia och Östersunds vattenverk internationellt kända. Även andra praktiska upplysningar föräras vi med, som att rätten bör förvaras i ett kallt kylskåp snarare än ett varmt, samt att den ska garneras med fluffiga gurkskivor. Hur en gurka ser ut när den är fluffig får vi dock inte veta, det var troligen vardagsmat, om ordvalet ursäktas, på 1970-talet. Receptet kommer här nedan, och självfallet innehåller det gelatin.

Ingen kokbok under sjuttiotalet var komplett utan en aladåb. Gourmetbokens variant hade vi faktiskt sånär bestämt att tillaga här på Den Bruna Maten, ända tills en av familjens mer skarpögda medlemmar upptäckte att den innehöll oxtunga. Detta svältförknippade fenomen är bland det mest motbjudande man kan tänka sig i köttväg och varför någon nutida människa överhuvudtaget skulle vilja plåga sig på detta sätt övergår vårt förstånd. Herr Bruun tvingades som barn under stort gnäll och gny till deltagande i kollektiva ätningar av detta motbjudande födoämne, och han minns ännu hur man kunde se smaklökarna sticka fram ur dessa otroligt tjocka och vattnigt blekkokta tungor. De liksom slickade tillbaks på din egen tunga när du stoppade dem i munnen. Sådär ja. Då har han fått skriva av sig och antagligen sparat en god slant som annars skulle gått till psykologen, och ekonomisk är ett honnörsord, det vet alla som läst en mattidning från 70-talet. Nu är det dags för läsarna själva att komma i närmare kontakt med tung-aladåben, här förrädiskt döpt till våraladåb. Vi publicerar hela receptet, men svär oss som vanligt fria från allt ansvar.

5 kommentarer

  1. Missen Bohman

    I dag åt jag Tetas vegetariska köttbullar.

  2. S.

    Tycker att det är skönt att de använder just ordet Broiler i receptet och inte höns som i rubriken. Och att oliver enkelt kan bytas ut mot några små bitar random kokta grönsaker. Det ena = salt, det andra = smaklöst, men ok. Vidare måste jag ju berömma att de lyckades hitta en aladåbform vars yta faktiskt för tankarna direkt till knottrorna på en oxtunga – snyggt!

  3. Anonym

    Oxtunga är delikat och påminner inte alls om vår egen tunga. Det enda jag kan opponera mot oxtungan är att vissa delar av den är lite väl insprängda med fett. I övrigt smakar den rätt likt vanligt saltkött, om den kokas på det sättet.

    Visst Herr Brun gillade inte rätten som liten, men barn brukar väl inte vara berömda för sitt stora smaksinne. Rätt tråkigt att ni här på bloggen har en så kontrariansk attityd mot inälvsmat. Blir på en femårings nivå. ”Bläää, lever blää”.

    Den kulinariska världen har gått vidare och ni kan hitta riktigt bra inälvsmat numera på stjärnkrogar. Mycket tack vare den här boken: http://www.amazon.co.uk/Nose-Tail-Eating-British-Cooking/dp/0747572577

  4. H.

    Chefredaktör Isenglassen hetter egentligen Börge Bengtsson och fick Stora Journalistpriset 1979 för sitt arbete med Sköna Hem. Veckojurnalen somnade in 1980…

    Den estetik som ligger bakom bilden av laxfärsen känner jag igen som väldigt tidstypisk. Hårda färger, ofokuserad bakgrund och några föremål (kvistar?) i extrem förgrundsoskärpa som mesta anas. I detta ligger också en slags realism som gör att det ser väldigt kallt ut.
    Men, slutet av mars? Nja, så grönt är det väl ändå inte då va? Snarare en mulen försommardag.
    Sleva i er laxfärsen och stjälp i er några glas skumpa så vi hinner inomhus innan det börjar regna!

  5. Elin

    Haha, ”valfria kryddor” läser man alltför sällan i dagens recept! Smidigt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*