Vad är detta – två inlägg på en och samma dag? Ja, tävlingen skulle egentligen ha blivit postad redan igår, men fick skjutas upp pga en hastigt inplanerad bakfylla. Så här kommer redogörelsen för familjen Bruuns senaste äventyr i köket.
Aftonens trerättersmåltid bevistades av en dam som inte tidigare varit introducerat till brunt cuisine så naturligtvis ville familjen visa upp sig från sin bästa sida.
Bitvis gick detta rätt svajigt, inte minst med tanke på att måltiden planerades med en tidsoptimism som i bästa fall kunde kallats naiv…
Tur då att förrätten – Apelsinsallad med lök – gick snabbt att svänga ihop!
Den vita hinnan skulle tas bort ”omsorgsfullt”. Ibland kan man välja att tolka det ordet som ”skit, vad jobbigt, hoppas ingen märker nåt”. Så skedde nu. Annars var det bara att skiva lök och apelsin, göra dressing och förundras över hur drygt fyra matskedar av denna marinad skulle kunna göra något som helst intryck på den enorma portion av frukt- och löksallad som uppenbarade sig. Nåväl – låt oss sitta ned och smaka!
Och låt oss för all del inte glömma persiljan!
Tja, det smakade… apelsin. Väldigt mycket apelsin, något lök och inte särskilt mycket av något annat. Och vi kunde konstatera att det känns bara lite kul att sitta och äta persiljeströdda apelsinskivor med kniv och gaffel. Kvällens gäst var konstigt nog väldigt positiv och var generös med betyget, trots att vi försökte förklara för henne att det var helt på sin plats att inte hylla maten. Betyget blev emellertid 2,5.
Frukt var ett genomgående tema på kvällens menu, och det var med glädje som familjen gjorde de febrila förberedelserna för att få ”Grisfilé med banan” (ett receptkort som tummats åtskilliga gånger utan att hittills ha fått den äran) någorlunda i fas med tidsschemat.
Aaah – ljuva grisfilé! Men något saknas…
Javisst – grisfilé måste gifta sig med banan. Annars blir det ju inte grisfilé med banan – ”…från fjärran länder…” med ”…den exotiska kombinationen av ingredienser”.
Sådana ingredienser var i detta recept bland annat curry, kaffegrädde och extraktbuljong. Enligt receptet skulle också ”några korn” kajenn slunkit med. Ett logistiskt fel bidrog dock till att detta inte kunde göras. Hur mycket dessa uteslutna korn kajennpeppar påverkade slutresultatet står således skrivet i stjärnorna. Familjen försökte trots detta misstag gå vidare med livet och måltiden…
Och så här blev det efter en tid i ugnen! Det doftade curry. De flesta var ganska hungriga efter att ha knaprat lite håglöst på apelsin med lök-entréen så när fru Bruun i sista sekunden kom på att hon glömt att koka ris, så kunde ett behärskat men distinkt grymtande göra sig påmint runt bordet. Och det var inte anden av grisen.
Riset kom dock i sinom tid på bordet och tillsammans med två av de föreslagna tillbehören – mandarinklyftor ur burk och kokosflingor – var kvällens huvudrätt äntligen serverad.
Låt oss förtydliga: till Grisfilé med banan rekommenderas mandarinklyftor. Och kokosflingor (ett förslag var även chutney, vilket låter väldigt världsvant för den här typen av recept men vi låtsades att detta var lite väl exotiskt för den genomsnittliga 70-talsfamiljen. Samma logik kan till nöds tillämpas för den bortglömda kajennpepparn säger vi).
Men trots dessa vederstyggliga tillbehör togs maträtten emot med oväntat stor välvilja! Det skulle visa sig att flera i församlingen inte hade något emot banan i lagad mat, och även om just fru Bruun inte ännu har klivit över till frukt-i-matentusiasternas planhalva, så var hon ändå positivt överraskad. Currysåsen hade väldigt god smak, och det spekulerades, än en gång, ifall man hade blivit miljöskadad av alla dessa bruna recept och lärt sig att uppskatta t ex vanlig folkhemscurry som något ”spännande” och ”exotiskt”… Ingen var dock särskilt begeistrad över mandarin- och kokosgarneringen. De överblivna mandarinklyftorna tryckte fru Bruun i sig medan hon försökte hålla tillbaka ångesten inför den misslyckade efterrätten… Men först betyg: Grisfilé med banan scorade 4,2 till viss förvåning. Det känns som att Flygande Jacob står bakom knuten och lurpassar…
Nåväl. Misslyckad efterrätt.
Vi har tidigare sett att familjen Bruun inte ska göra maränger. Det lyckas inte, vilket dock ej recepten skall lastas för, och någon gång är det bäst att ge upp. Men nej. Bränt barn springer tillbaka in i elden och försöker sig på mandelmaräng, till plommonsvisse.
Det var lätt i början: mald mandel rostades i stekpanna som om det inte fanns någon morgondag!
Sen var det äggvitor och sån skit. Det måste varit här något gick snett. Antingen vispades det för mycket. Eller för lite. Eller så var månen i fel fas eller så var fru Bruun redan full. Ho vet?
För när smeten skulle fördelas till maränger så kändes det direkt att något var fel – mycket fel.
”Maränger ska nog inte se ut så här…” var en av tankarna som for igenom fru Bruuns huvud här.
”Jag kommer få SÅ mycket stryk i kommentarerna” var en annan. Här har pepparkak… förlåt, marängerna alltså gräddats…
Hårda och krispiga var de. Lossnade fint från plåten, så det var ju i alla fall något positivt.
Vad gör man i ett fall som detta? Jo, man ler, häller upp ett glas vin till och fortsätter med efterrätten, och hoppas att gästerna har hunnit bli lika mycket på lyset som kocken.
Katrinplommonen var ju redan kokade och avsvalnade och ingen kvinna av kvinna född skulle kunna låta dem förfaras med gott samvete!
Återstod att vispa grädde, som smaksattes med lite vaniljlikör. Grädde, sönderbrutna ”maränger” och plommon varvades i en skål.
Varsågoda!
Åtgången blev inte skrikande på något sätt. Men det blev godkänt, nätt och jämt. ”Marängerna” hade trots allt en ganska god smak, om man valde att se dem som något slags kex eller skorpa istället. Till smaken påminde de om dessa små mandelbiskvier som man har i nyponsoppa, ni vet. Det var mer plommonen som drog ned betyget den här gången: 3,1.
Väl mött!
LAGA SJÄLV:
