En Brun legend

Den Bruna Maten fortsätter sin oförtröttade jakt på sanningen om 1970-talets matvanor. Herr Bruuns gamla föräldrar, som visserligen inte var kockar, men ändå lagade en försvarlig mängd mat under nämnda årtionde hävdar envist att både Mästerkocken och Köksmästaren är falsarium och att ingen människa någonsin åt rätter som de vi provat här.  Expertkocken Kristina Valentin som vi intervjuade tidigare och som ju bland annat förestod Allt om Mats provkök är något mer tillmötesgående när det gäller receptkortens eventuella sanningshalt även om hon menar att dessa var aningen utsvävade. För att få ytterligare en bit till pusslet har DBM därför letat upp gamle målvaktslegenden Ronnie Hellström, en av 70-talets största stjärnor, för att höra vad han minns av detta årtiondes mat. Mina damer och herrar, låt oss presentera mannen som spelat 77 landskamper under tre VM, 266 Bundesligamatcher, vunnit guldbollen två gånger och ätit oanade mängder surkål. Bland annat.

Svensk eller tysk fläsklägg?

Nu får vi ju inte glömma att Ronnie Hellström var proffs i Kaiserslautern under större delen av 1970-talet och självfallet påverkar detta vad han åt. Kaiserslautern är, för de som inte känner till det, en liten stad i södra Tyskland med ungefär samma folkmängd som Huddinge eller Eskilstuna, och går ofta under namnet K-town därför att de amerikanska ockupationstrupperna inte kunde uttala det för dem tungvrickande och halsbrytande namnet.

–          Surkål ingår ju i tyskarnas diet. Det är Sauerkraut, men också Blutwurst och Leberwurst. Saumagen, sylta och det är deras tradition. Lite längre ner har vi ju Bayern där de äter Schweinshaxe och såna där grejer. Det fanns också mycket utländska restauranger i Kaiserslautern, speciellt pasta var populärt, berättar Ronnie Hellström.

Han svänger sig med tyska maträtter på samma sätt som familjen Bruun gör med receptkort, och för den icke tysktalande följer här en snabb ordlista. Schweinshaxe = Fläsklägg, Leberwurst = Leverkorv, Blutwurst = Blodkorv. Saumagen är en smula mer svåröversatt, då det tack och lov sällan förekommer i vårt land, men i korthet är det en sorts väldigt tjock korv gjord på grismage.

–          Rotmos med fläsklägg var annars en sak jag saknade i Tyskland. Det är mumsigt, och lite av en specialitet när man får det. När jag är i Stockholm brukar jag alltid gå till restaurang Pelikan på söder och käka det, säger Ronnie Hellström med en hungrig glimt i ögonen.

Konsten att fylla en restaurang

Att vi skriver ut detta i bloggen kommer antagligen förstöra hans möjligheter att ostört förtära denna klassiska mat, men för den som är intresserad av att se en livs levande fotbollslegend spisa husmanskost rekommenderas alltså ett besök på Pelikan, det närmsta en ölhall vi kommer i vår sorgligt otyska huvudstad. Även gubbröra och köttbullar får det understundom att vattnas i munnen på en av världens genom tiderna bästa målvakter, erkänner han och fortsätter med en annan matanekdot från Kaiserslautern.

–          Det fanns ett ställe som hette Della Casa, en italiensk restaurang där krögaren brukade ringa upp mig när han hade dåligt med gäster. ”Kom hit ner så bjuder jag på middag”, brukade han säga. Det var inte alltid man orkade om det var sent, men han gav sig inte. ”Kom hit Ronnie. Det är gratis. Jag bjuder.” För han visste att om jag satt där så dröjde det bara en liten stund innan det var fullt med folk. Det gjorde han hela tiden, men det var en trevlig kille så vi var där och åt en del, minns Ronnie Hellström med ett skevt leende.

De försvunna kotletterna och Mästerkocken

Den som tittar på foton av honom från storhetstiden under 70-talet lägger märke till de enorma polisongerna, vilka borde varit av världsklass även de. Ronnie Hellström gnider sig om de numera välrakade kinderna. Det är tydligt att han saknar sina polisonger och berättar kärleksfullt att de gick under smeknamnet ”Kotletterna”. Till sist kommer samtalet oundvikligen in på Mästerkocken och receptkorten. Och till min oförställda och antagligen en smula barnsliga glädje minns han dem omedelbart. Beräknande som jag är har jag tagit med mig de tre rätter vi kommer att laga nästa gång, och Ronnie Hellström vrider och vänder på korten med uppenbart intresse.

–          De här hade vi, berättar han. Det var en hel låda full, och den stod i köket. Det var fantastiskt på den tiden, men det var ett par år sedan. Det här var ju den tidens gourmetmat. Man valde ut ett kort dagen innan och så tog man med det till jobbet och handlade ingredienser på vägen hem. Det åt man på fredagskvällen med en flaska vin, och det var fan i mig inte dumt.

Ronnie Hellström old school, inklusive kotletterna.

Ord och inga visor, och om det dög åt en av världens bästa fotbollsspelare duger det även åt familjen Bruun. Om en vecka får ni se vad det var för recept som fick det att kurra i magarna hos både Herr Bruun och Ronnie Hellström, välkomna då.

1 kommentar

  1. Hwsinc

    Tyvärr måste jag avslöja att Mästerkockens receptkort inte alls är falsarium! Trots att jag växte upp på 80-talet har jag många gånger blivit bjuden på receptkortens ”läckerheter” av min morbror som hade dessa kort som sin stadiga inspirationskälla för familjemiddagar ända in på sent 90-tal. Jag minns särskilt en fruktansvärt äcklig rätt bestående av fiskfiléer, champinjonpuré och tomatpuré som tillagades i ugn. Rätten fick en helt obeskrivligt brun färg och luktade och smakade hemskt. Trots detta serverades just denna rätt ett antal gånger till hela släkten!!! De fanns och de användes alltså!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*