Gröna buljongen, Allt-i-ett-rätt och Gerdas chokladpudding

Klockan närmade sig sju på kvällen, den tid då familjen Bruun brukar samlas för att äta, och runt bordet satt ett utökat sällskap med stora förväntningar. Familjen hade dagen till ära hedrats med besök av Herr och Fru Bruun d.ä. Tanken var att låta ett par av dem som faktikst ägnade sig åt matlagning under sjuttiotalet få en resa med den ätbara tidsmaskinen och se om minnena vaknade till liv. Först ut var den Gröna buljongen, en avlägsen släkting till den Röda soppan. ”Allt upptänkligt grönt kan man blanda i en buljongsoppa” berättar Mästerkocken stolt, och återigen smög sig den hemska känslan av deja vu över de delar av familjen Bruun som ännu hade Röda soppan i minne.

En titt på ingredienserna avslöjar dock att antalet gröna matvaror som faktikst passar att blandas är betydligt fler än de röda, och purjolök, paprika och gräslök låter inte bara lugnande, utan rent av gott. Hackade grönsaker blandades i en kastrull med en tärning fiskbuljong och värmdes tills anrättningen antagit utseendet av diskvatten, och hänförda rop hördes runt spisen.

Rätten är hämtad ur kategorin ”Mustigt doftande soppor”, men den mustiga doften uteblev trots detta. Inte heller var det i detta stadium speciellt imponerande grönt, någonting som skulle ändras när den djupfrysta spenaten introducerades.

I soppan skulle vara brödkrutonger, och här dög det minsann inte med att rosta ett par brödskivor och sedan skära upp dem. Nä, de här krutongerna skulle stekas i stekpanna utan tillsats av smör eller olja. Inte helt oväntat hade detta till följd att brandvarnaren i hallen vaknade till liv och vägrade upphöra med sin olåt tills Fru Bruun hämtade en sopborste att misshandla den med. Nu hänger den på trekvart och slokar och om den ännu duger till vad den var avsedd för är en fråga endast framtiden och en ordentlig eldsvåda kan svara på.

Krutonger efter konstens alla regler således.

Soppan hälldes upp i alldeles äkta soppkoppar från sjuttiotalet, enligt uppgift inhandlade av fröknarna Bruuns mormor i en bensinmack på engelska landsbygden, och väldigt vackra.

Toppat med riven ost var det dags för provsmakning. De mosiga krutongerna hade svällt upp till ungefär dubbla storleken, de kokta grönsakerna gav ifrån sig en svårfångad arom som dock inte av någon i familjen beskrevs som mustig. Varken Herr eller Fröken Bruun lyckades svälja ner en enda sked av den här vidriga dekokten vars släktskap med sin röda kusin började visa sig allt tydligare och hotfullare där den piskade våra smaklökar med ett unket förflutet. I ärlighetens namn skall sägas att varken Herr eller Fröken Bruun uppskattar spenat, och att åsikterna om rätten varierade storligen. Herr Bruun d.ä. gav den till exempel betyget fyra till den övriga familjens stora häpnad. Slutresultatet var en kastrull soppa i vasken och betyget 2,3. Ingen höjdare, särskilt inte om man betänker att betyget tre på familjens skala, som ju den här rätten inte kom i närheten av endast betyder okej och att det ska ända upp till fyra innan det blir gott.

Allt-i-ett-rätten däremot lovade en hel del, både bildmässigt och vad gällde innehållet. Potatis, tomat, bacon och köttfärs som gräddats tillsammans i ugn, det borde väl inte kunna misslyckas?

Receptet var beräknat för fyra personer, men då vi var sex ökade vi på ingredienserna något så att ingen skulle behöva gå hungrig från bordet. Resultat: nära ett kilo köttfärs som skulle blandas med inkråmet från några frallor enligt bilden ovan. Den i förväg kokta potatisen skars upp i skivor och lades ut i en smörad långpanna. Varva med lök och droppa på lite olja. Egentligen skulle det varit smält matfett, men alla plattor på spisen var tyvärr upptagna av långpannan. Vi tröstar oss med att man enligt Fru Bruun d.ä. även på sjuttiotalet ibland när andan föll på fuskade med recepten.

Köttfärsen formades till klunsar som alla fick baconpaneler innan de lades över potatisblandningen.

På med tomathalvor. Krydda med salt och vitpeppar, för övrigt den enda kryddan, inte ens köttfärsen behövde några smakförhöjare om man fick tro Köksmästarens receptgurus.

Rå köttfärs i närbild är ingen aptitretare upptäckte vi. Den har vissa likheter med en hjärna och det var fler än en i familjen Bruun som fick Frankenstein-vibbar av att studera detta.

Färdig såg anrättningen dock ganska läcker ut och inte heller lukten gick att klaga på. Smaken var i topp, om än i blaskigaste laget, och betygen seglade upp mot skyarna. Med 4,3 i slutbetyg blev den faktiskt en av de högst poängsatta rätterna familjen Bruun lagat. Fröken Bruun har frågat efter den ett flertal gånger redan, och kryddar man lite bättre kan det nog bli en fempoängare. Där ser man, men som redan tidigare konstaterats är det svårt att misslyckas med kombinationen bacon och ost.

Gerdas chokladpudding är enligt Mästerkocken ”det bästa man kan bjuda ungar på”, och dessutom antyder man att det startats en utredning för att utröna om inte även vuxna män gillar den. Vad utredningen kom fram till fick vi aldrig veta tyvärr, men det här är i varje fall vad familjen Bruun kom fram till.

En chokladsås med gelatin och ägg blandas med uppvispad grädde. Japp. Det både såg och liktade gott ut och Herr Bruun hade svårt att hålla fingrarna på rätt sida kastrullen.

Det vita och det bruna, det här var nämligen ytterst bruunt och även en smula avföringsliknande som den ärade läsaren säkert redan konstaterat, blandades i en form och fick sedan stå ett par timmar i kylen för att stelna.

Chokladpudingen antog en ny form, men behöll ändå en häpnadsväckande likhet med exkrementer. Fröken Bruun garnerade med vispgrädde, och puddingen tog under applåder plats på bordet.

Centreringen på fatet var kanske inte den allra bästa som någon besserwisser i familjen påpekade, men vad gör väl det när man står i begrepp att förtära ett kulinariskt konstverk? Det smakade choklad, eller snarare kakao. Kanske berodde detta på att vi inte lyckades hitta någon kakao ”av god engelsk eller holländsk sort” så att vi fick nöja oss med vanlig ögonkakao, och ändå hade stor möda lagts ner på att införskaffa denna importerade lyx. Herr Bruun gick fram till en av de knappt byxmogna sillstryparna på Ica Maxi och krävde med sin bästa skolmästarröst och en dialekt som påminner om Carl Bildts att få veta om de sluförde kakaopulver av god engelsk eller holländsk sort, med det enda resultatet att han hänvisades tillbaka till ögonkakao. Hujedamig. Så hade det aldrig fått gå till på 1970-talet. Då var det ordning på torpet och Sverige var vän med både PLO och Röda brigaderna. Nu åter till smaken. Kakao ja, men inte enbart. Där fanns någonting segt men ändå grynigt som utmärkte sig på ett otrevlig sätt i familjens munnar. Det var ägg, visade det sig när någon tog ut en grodyngelsstor bit och särskådade den. Det blev svårare och svårare att tugga efter denna upptäckt, och när någon kläckte kommentaren att det påminde i konsistens om sperma var det ingen, inte ens gästerna, som kunde fortsätta. Slutbetyget blev 2,5 vilket ändå gjorde att Gerdas chokladpudding spöade Gröna buljongen med två tiondelar som det heter i sportsammanhang. Här kommer recepten.

13 kommentarer

  1. Hanna E

    Jag minns när cheesecake kändes nytt, då fanns det en variant med gelatin i, och när jag lagade det blev det gummiaktiga bitar som inte var så trevligt. Det hann stelna innan jag blandat i det ordentligt antar jag. Kanske kan det vara det ni fick i puddingen?

  2. Emelie

    Oändligt tacksam över att bli upplyst om kosten som regerade under decenniet då undertecknad behagade göra entré (1977 för att var exakt), ägnar jag mig kanske åt hårklyverier när jag skriver detta: i texten gällande varmrätten skriver ni ”På med tomathalvor. Krydda med salt och vitpeppar, för övrigt den enda kryddan, inte ens köttfärsen behövde några smakförhöjare om man fick tro Köksmästarens receptgurus.”. I receptet står det dock ”Blanda brödinkråmet med grädde och vatten och rör ner det i köttfärsen. Krydda med salt, peppar och lökpulver”. Dubbelkryddning med andra ord, vilket gör att ett utelämnande av en ”kryddstark”-varning känns besynnerlig.

    Jag har även utfrågat min mamma om jag blev uppfödd på detta, men hon hävdar med bestämdhet att så inte var fallet, men däremot hennes moder i sin tur hade dessa receptkort själv. Mor min har tänkt så det knakat ifall hon själv smakat dessa läckerheter, men har självklart drabbats av tillfällig minnesförlust samt lagt in en undring om eran blogg kan var ett falsarium… Hoppet lyste i hennes ögon när hon kläckte det sistnämnda kan jag tillägga.
    Tack för ett fantastiskt kulturhistoriskt arbete!

    • Javisst var köttfärsen kryddad, det gjorde jag med egen hand! Vi skyller på att Herr Bruun botade sin baksmälla medan inlägget skrevs…

  3. matglad

    Tänkte bara tipsa om att ni är omskrivna i Fria Tidningen; http://www.fria.nu/artikel/86043

    Och jag gillar er 🙂

    • Cool, tack!

  4. Kalle B

    Imponerande modigt att våga bjuda svärföräldrarna på detta! Hoppas att ni blev mätta på allt-i-ett rätten. Eller blev ni tvungna att beställa hem lite thai för att bryta den spända stämningen och tysta de kurrande magarna..?

    • Vi hade förberett med en hel del öl, i fall det värsta skulle hända men vi skickade faktiskt iväg gammfolket rätt mätta och lagom salongs.

  5. Kallas soppan en ”utmärkt bantarmåltid” eftersom den är oaptitlig tro? =)

  6. Aisling

    I receptet till chokladpuddingen sägs uttryckligen att man inte ska låta puddingen koka, utan den ska sjudas upp långsamt under vispning. Följer man inte detta mycket goda råd, får man lätt chokladpudding med strimlor av kokt ägg. Jag antar att det är problemet, receptet är det inget fel på, snarare utförandet.

  7. Jose

    Inte konstigt att det blir äggröra om man låter ägget koka, men det borde stå lite tydligare. Ägg koagulerar väl tidigare än kokpunkten?

  8. Jose

    Att hela tiden jämföra choklad med bajs är dessutom sjukt trött, osmakligt och på bäbisnivå. Knappast värdig en matblogg. Inte heller funkar det i ett humorsammanhang, det är inte roligt.

  9. Carl

    Men ni ska inte vara ledsna för att ni misslyckas med något moment. Mästerkocken är ju inte gjort för mästarkockar utan för vanligt folk som såklart ofta misslyckas i köket. Gör ni fel så är det bara en del av det journalistiska jobbet! Mästerkocken måste såklart vana för alla felmöjligheter.

  10. Deborah

    I väntan på junibloggen blev jag frestad av Gerdas chokladpudding och kom till skott. Den har, precis som familjen Bruun redan skrivit, en intensiv kakaosmak. Dessutom är den förvånansvärt mastig i konsistensen men fullt ätbar i små portioner. Ett lite krävande recept i min mening med mkt pyssel och passande, till och med min (har kocksutbildning) blev inte sammetslen i konsistensen (det blir nog gärna så när man är lat och inte siktar kakaopulvret som dessutom hade passerat bäst före datumet med marginal.) Den spermaliknande konsistensen innfann sig iaf inte i min (och antagligen inte heller i ordentliga tant Gerdas) pudding.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*