Fyllda äpplen med skinka, Succé-sufflé och Kexkaka

Fyllda äpplen med skinka front

Succé-sufflé front

Kexkaka front

Vänner! Det är söndag och det betyder i bästa (eller kanske värsta) fall att familjen Bruun hör av sig – och här är vi tillbaka med en triad läckerheter från 70-talet.

Låt oss börja lite lätt, nämligen med bantningsmat. Jo, det är sant – man bantade även på 70-talet – även om man skulle kunna tro att något sådant inte skulle vara nödvändigt, om man nu utgår från Den bruna maten och receptkorten. Det här med att lägga upp en väldigt stor portion eller att ta om efter att man tvingat i sig vad man lagt upp på tallriken, det förekommer väldigt sällan, och oftast får ju vi i familjen Bruun äta oss mätta på desserten. I och för sig skulle just detta kunna vara en förklaring till att bantning visst var nödvändigt, även fyrtio år tillbaka i tiden…

Nåväl, vår förrätt – ”Fyllda äpplen med skinka” –  kommer ur kategorin ”Bantningsmat” – och det är receptmakarna från Köksmästaren som ligger bakom denna anrättning. Här kan väl tänkas att man velat göra en variation på fyllda paprikor som blev populärt på 70-talet, men istället valt att gröpa ur ett äpple, fylla det med kalorisnålt innehåll och hoppats på det bästa…

Förrättens huvudpersoner

Äpplen och kokt skinka.

Det gäller sannerligen att inte vara en alltför hungrig bantare om man vill laga ”Fyllda äpplen med skinka”, då undertecknad kan vittna om att det både är omständigt och svårt att gröpa ur äpplen.

Fyllningen: lök, skinka och paprika ska hackas och stekas med fruktköttet från äpplena.

Ja, den här rätten tar lång tid att tillaga. Efter ungefär en halvtimmes hackande och stekande var de fyllda äpplena äntligen redo för ugnen. Innan den stundande 45 minuter (!) långa misshandeln i 200 graders värme såg de ut så här:

Och det är ju inte utan att man undrar vart den röda färgen tog vägen när de var klara.

Som krona på verket  – en oliv. ”Det ser ut som de har fått någon slags någon slags hudsjukdom”, sade Fru Bruun.

Hur de smakade? Tänk er en kombination av en förrätt och en dessert. Ja, vad man än väljer för ingredienser i en sådan sammansättning så blir nog resultatet ganska  illa, och så var även fallet med ”Fyllda äpplen med skinka”. Som att äta äppelmos blandat med lök, paprika, skinka och oliver, ungefär.

Fyllningen var det egentligen inget fel på som sådan, men den totalt dominerande smaken av äpple tog över  – och om det nu fanns en baktanke från Köksmästarens sida att man skulle äta så lite som möjligt, så hade man i alla lyckats så långt. Det var nämligen ingen i sällskapet som åt upp sin portion, så man kan ju verkligen tala om bantning då det knappast var någon som fick i sig de 185 kalorier som varje portion enligt receptkortet sades innehålla. Detta kom dock desserten att ändra på senare.

Betyg för ”Fyllda äpplen med skinka”: 2,6.

Huvudrätten utlovade en betydligt mer praktfull matupplevelse än förrätten, i alla fall om man ska tro Mästerkockens receptkort:

”En burk färdiglagad soppa går kvickt att förvandla till en lätt sufflésmet och vardagsfisken blir så mycket festligare med det gyllenbruna och sammetslena täcket ovanpå. Garnityret kan man ju spara in på till vardags med medge att det ser gott ut”.

Om nu någon missade det ovan: vi talar såklart om ”Succé-sufflé”. Låt oss börja med att visa lite ingredienser:

Den färdiglagade burksoppan

Den lätta sufflésmeten

Vardagsfisken (kolja, kryddad med ett halv ett lagerblad, en bit lök och fyra kryddpepparkorn)

Garnityret, här i sparrispadet från konservburken

Det färdiga verket. Medge att det ser gott ut...

Familjen Bruun har aldrig gjort sufflé innan, och någon succé blev det sannerligen inte tal om. En lyckad sufflé ska vara ungefär som en pudding, alltså relativt fast. Men som ni ser ovan –  täcket blev inte alls gyllenbrunt och sammetslent – och innehållet rann som ut som en soppa som på tallriken. Fisken fick ungefär samma konsistens som halloumi, så om ni tänker er att tugga på ett suddgummi smaksatt med fisk så har ni ungefärlig bild av hur familjen Bruuns sufflé frestade de stackars smaklökarna.

Inte särskilt mycket, alltså.

Att värma garnityret – räkorna och sparrisen – i sparrisspadet,  spred en fesen doft som inte någon vill utsätta sina matgäster för, något som för övrigt mycket livligt demonstrerades av herr Bruun. Det här med att använda spad från konserver i matlagning är oavsett innehåll i konservburken en dålig och väldigt äcklig idé, som vi misstänker inte förekommer i moderna recept längre.

Igen: garnityret. Ja, medge att det ser gott ut...

Betygsmässigt gick ändå åsikterna isär när det gällde vår huvudrätt. Herr Bruun i det närmaste oätligförklarade ”Succé-sufflé” medan kvällens övriga deltagare var mer generösa i sin betygssättning. Slutbetyget blev 2,8, alltså något högre än förrätten.

Dags för dessert, och även dags för något av det brunaste som finns: radiokaka (eller som Mästerkocken väljer att kalla det: kexkaka).

Enligt Wikipedia lanserades begreppet radiokaka redan på 20-talet, och kommer av att den kan ätas ljudlöst utan knastrande, som ju är en fördel om man exempelvis lyssnar på radio. Dock innehåller ju i alla fall modernare recept på radiokaka kex, så att det inte knastrar när man äter den är ju inte helt sant. Om någon läsare känner till mer om historien bakom radiokaka så är det fritt att höra av sig i kommentarerna.

Nåväl. Till vår kexkaka behövs en blandning av kokosfett, ägg, florsocker och kakao:

Den bruna smeten kletas ut i en avlång form och varvas med Mariekex…

…för att sedan stelna i kylskåp i minst tolv timmar.

Och det här var en succé. Då vi inte hittade några chokladbitar som liknade Mästerkockens fick vi nöja oss med att dekorera punchpraliner.

Och lika bra gick det, då detta blev GOTT, på gränsen till mästerligt!

Betyg: 4.3. Om man gillar innanmätet i ballerinakex, gillar man garanterat kexkakan. Farligt och mäktigt gott, och utan konkurrens kvällens vinnare.

Med detta tackar familjen Bruun för den här gången. Nästa vecka är vi tillbaka igen. På återseende!

14 kommentarer

  1. Cecilia

    Det finns ingen ”Röd KåB Soppa” i Mästerkockens receptsamling? Tanten jag är inneboende hos lämnade i all välmening en generöst fylld skål soppa till mig i kylen. Men jag vågar inte smaka på den eftersom den har otäcka likheter med Röda Soppan…

  2. Linda

    Jag har lärt mig att det heter radiokaka för att det ser ut som en sån där riktigt gammal radio… Alltså sån man hade under mellankrigstiden. I mitt recept bryter man sönder kexen och har vanligt margarin, och kör in den i frysen. Kanske det som gör utseendet…

  3. Haha! Helt underbar är vad den här bloggen är 😀

  4. ”ett suddgummi smaksatt med fisk”

    Tack för ett underbart inlägg. Jag skrattade så att tårarna rann.

  5. Radiokaka!
    Vi (mamma, pappa, lillebror och jag) åkte buss eller Renault 4L (den förtjänar en egen blogg) från Orminge till Londonviadukten och spelade minigolf (lillebror blev alltid skitförbannad om han missade ett slag), sen tog vi en promenad till Fåfängan och åt radiokaka! (som jag minns det gjorde vi det jämt, men troligen hände det en eller två gånger, minnet förstorar upp vissa saker på -flämt- nästan 40 år! )
    Den var fantastiskt god såvitt jag minns!

  6. Linn

    tusen tack för en fantastisk blogg!

  7. Nu blir jag lite besviken. Har mina idoler inte en äppelurkärnare till hands i köket? Eller kanske var det bara ett subtilt sätt att ge en vink om framtida julklappsönskemål? 😉

  8. Alltså, förlåt, men… jag tycker nog faktiskt de där äpplena låter ganska goda, relativt det mesta som presenteras här. Att ha äpplen till skinkstek är ju en klassiker. Däremot har jag djävligt svårt för punchpraliner. Sprit och godis ska inte blandas annat än möjligen i munnen.

  9. GI-metoden är soo yesterday, från och med idag blir det bruuna recept som gäller nu när grill och glass-fläsket ska bort. Överätning kommer inte längre vara ett problem.

  10. Suzanne

    De där är ju absolut en Radiokaka, men de ska vara fingermarie, de avlånga mariekexen i. Antagligen för fylla ut med lite mer kex i det hela. =)

  11. Rachel

    Min mamma åt radiokaka när hon var liten och hon sa att det heter så för att kakorna ser ut som radioapparater. Jag vet inte, jag har aldrig sett några sådana radioapparater.

Trackbacks / Pingar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*