Kära läsare! Det är mycket riktigt så att det är söndag, och det är i allra högsta grad mycket riktigt så att familjen Bruun är tillbaka igen. Den här gången var det farbror Bruuns tur att bjuda på riktig 70-talsmat, och hela familjen Bruun, inklusive alla de tre unga fröknarna, samlades i den lilla lyan som i storleken knappt är större än ett vanligt kök. Jo, det blev riktigt trångt kring stjärten vill vi lova, men bordet stod ju dukat för en riktig trerätters festmeny i 70-talets anda, så vi trängdes mer än gärna inför det väntande kulinariska spektaklet.
Nu medan vi har det riktigt trevligt – välkomna till bords!
Låt oss nu börja med något riktigt (äckligt), nämligen Riktig kalasaladåb. Det kanske är så att vissa läsare inte vet vad en aladåb är för något, då denna rätt av högst förståeliga skäl inte förekommer i det svenska köket i någon större utsträckning längre. Utan att göra någon ambitiös historisk djupdykning kan det sägas att en aladåb är en fransk maträtt som kom till Sverige för hundratals år sedan. Den består av kött, fisk eller grönsaker som har stelnat i gelé, och till detta behöver man…
GELATIN!
Det är sannerligen inte första gången familjen Bruun laborerar med gelatin i det bruna köket, och ni som känner för lite gammal skåpmat kan ju ta er en titt på våra tidigare maträtter Skinkägg i gelé , Plommonkrans och Fågelpastej, för att nämna några dallrande receptkortsklassiker. Riktig kalasaladåb tar dock priset i antal gelatinblad: här behöver man så många som 15 stycken, vilket vi med skräckblandad förtjusning noterar som ett nytt rekord för Den bruna maten.
Till vår aladåb behövde vi förutom gelatin även buljong, persilja, oliver, friska salladsblad, kokt kyckling och burkskinka.
Skinkan - den håller formen!
Vad vi höjde lite på ögonbrynen över på receptkortet: Köksmästaren föreslår ”broilerrulle” som variation till den kokta kycklingen. Är det kanske någon läsare där ute som förstår vad som menas med detta? Kyckling på rulle? Vi fann inte detta att köpa, men ur slapphetssynpunkt låter det ju ganska så lockande om än lite äckligt.
Nåväl, efter det att kyckling och skinka hackats steg spänningen något, då det var dags att börja fylla aladåbformen. Vi började med ett tunt skikt buljong som vispats upp med gelatinbladen, lade över några klyvna oliver, och detta lät vi sedan stelna:
Därefter lade vi över persiljan.
Slutligen burkskinka, kyckling och 15 dl gelatinblandad buljong. Notera att man från Köksmästarens receptkortsamling valt att kategorisera denna rätt under ”Smårätter”:
Nej, det finns absolut ingenting minimalistiskt eller smått över Riktig kalasaladåb. Inte någonstans. Dessutom väger den jättemycket. När hela härligheten var fylld fick den stelna i kylskåpet i åtta timmar.
Som vanligt hade farbror Bruun vissa problem med att få gelén att släppa från formen när det var dags för servering, men efter viss assistans från fru Bruun gick det vägen. Se här:
Resultatet blev ganska obeskrivligt, men skulle ju som vanligt likväl ätas.
Herr Bruun tyckte att den blev vacker. Undertecknad skrek (vilket även hörs på videon ovan). Fru Bruun drack mer vin – kanske den mest vettiga reaktionen och en rimlig förberedelse inför vad som väntade. Fröknarna Bruun satt lite tysta och avvaktande innan de blev serverade var sin bit (vi uteslöt serveringsförslaget potatis då ju detta senare kom att ingå i vår dessert), men det dröjde inte länge innan kommentarer och omdömen kring graden av oätlighet började bubbla upp kring bordet.
Yngsta fröken Bruun fällde i ett tidigt skede den mest talande anmärkingen: ”Det här smakar som doften av kattmat”. Det kan inte sägas tydligare. De hackade styckena av burkskinka och kyckling var dessutom i storlek (och som man tänker sig konsistens) ungefär som portionsbitarna i en burk Whiskas, och att de utöver detta låg inbäddade i gelé gjorde inte intrycket mindre markant.
Som helhet smakade detta lite av burkskinka, buljong och konserv, och eftersom receptet inte innehåller några kryddor alls är detta inte så konstigt. Betygsmässigt – efter det att de flesta av oss inte ätit mer än en eller två tuggor – landade vi på 2.0, och anledningen till att det blev så högt får skyllas herr Bruun, som av någon outgrundlig anledning tycker att både pastejer, patéer och aladåber är goda.
Vi går vidare till vår huvudrätt och vänder blicken utomlands och söderut, nämligen mot Spanien. Det bjöds på paella – men inte vilken paella som helst – utan vi hittade något så piffigt som en svensk variant på denna spanska nationalrätt. Så här skriver Mästerkocken på receptkortet:
”Något förenklad är denna paella om jämför den med en ”äkta” spansk, som ofta har en rikedom av skaldjur bland ingredienserna och dessutom olika slags”.
Ja, det är väl att betrakta som en sanning med viss modifikation. Låt oss titta på ingredienserna.
Riset som ni ser på bilden nedan kokade vi tillsammans med 4 dl hönsbuljong, 1/2 dl vitt vin, lök, den fantastiskt svenska kryddan gurkmeja och på slutet tillsatte vi ärter och räkor. Trots att ärter känns väldigt svenskt, så upplevde vi dem som väldigt malplacerade i den här sammansättningen. Hade inte Mästerkocken kunnat hitta någon annan, mer spännande, och kanske mer passande, svensk grönsak att blanda i, säg?
Till serveringen lade vi upp de brynta (varför ”bryner” vi inte köttet nu för tiden?) kycklingdelarna och fläskfilén och ”doftade” en aning av den otroligt svenska kryddan curry över.
Det ser väl inte så illa ut?
Och nej, kära vänner, det var inte heller så illa. Inte på det sättet.
Men det är en så fruktansvärt sorglig och tårdrypande intetsägande maträtt. En svensk paella. Med ärter, curry och gurkmeja – två kryddor som ska doftas över, och här formuleringen viktig, då det ju uppenbarligen inte skulle kryddas.
En av de stora poängerna med just paella är att det ska smaka väldigt mycket. Man använder sig av diverse örtkryddor, saffran, vitlök och citron för att framhäva smaken. Men det enda avtryck Mästerkockens svenska paella lämnade i munnen var smaken av stekt kött, lite vitpeppar, ris och en och annan räka. Man kan undra vad var för slags paella den charterresenär tillika redaktör för Mästerkocken åt på 70-talet, och inte minst hur denne tänkte i själva försvenskningsprocessen av receptet. Fast det här kanske var helt i linje med vad gemene man på sjuttiotalet ville ha? Det kanske var helt i sin ordning och enligt förväntningarna?
Sorgligt. Så sorgligt. Den här rätten har så otroligt lite med ”äkta” paella att göra, och skulle således ha hetat något annat. Vi saknade som skrivet en smakbrytare och dessutom en sås. Betyget hamnade till slut på det lite mjäkiga 3,3.
Dags att runda av. Kan man göra kaffebröd av kokt potatis? You bet – frasiga potatisrullar! Mästerkocken igen:
”Förr drygade man ofta ut degen med kokt, mosad potatis. Det blev ett härligt bröd, gott att bjuda nygräddat till eftermiddagskaffet”.
Det är inte utan att man börjar tänka lite på Fattigsverige när man läser ovanstående. Och att blanda mosad potatis med smör, socker och ägg – när man absolut inte måste – ja, det kändes väldigt konstigt…
Måhända att frasiga potatisrullar passar den som har en skral kassa, men det är sannerligen inget för den som har ont om tid. Det var ett rejält omständigt projekt, och faktiskt svårt, att få till dessa rullar. Och inte blev det mycket till rullar heller. Detta kan visserligen ha ett samröre med mängden vin som intogs till för- och huvudrätten, det vill säga överlevnadsinstinkt.
Degen skulle först delas upp och kavlas ut. Jättejobbigt. På med äppelmos.
Sedan skulle degen rullas ihop. Ännu jobbigare. Och nej, rullarna blev inte så vackra.
Fru Bruun fick hjälpa till. De blev inte så mycket vackrare då heller.
Så här såg det färdiga resultatet ut:
Det fanns absolut inget frasigt i de frasiga potatisrullarna, och man kände heller inte av potatisen, däremot en ganska distinkt smak av bakpulver. Herr Bruun hade en viss förhoppning om att de hade kunnat likna äppeldonuts i smaken, men tyvärr kom de inte ens i närheten. Tänk er pinnbröd med lite äppelmos i. Ungefär så. Absolut inte mer spännande.
Fru Bruun påpekade att de hade kunnat fungera bättre tillsammans med lite kanel och socker, något vi andra instämde i, men någon sådan lyx känns ju knappast aktuell i något decennium när nu degen ska drygas ut med potatis. Betyget blev 3,6 och de frasiga potatisrullarna blev därmed med en liten marginal kvällens vinnare. De smakade ju trots allt lite äppelmos…
Det var allt för den här gången, gott folk. Som ni märker har familjen Bruun ett växande intresse av att utforska det internationella köket och dess intåg i Sverige på 70-talet, och vem vet, det kanske märks nästa gång också. Välkomna åter!
/Familjen Bruun
