Buljong i kopp, förklädd purjo och himmelsk chokladtårta

Så var det dags igen för några tuggor brun mat, och den här gången slog vi på stort och bakade en hel tårta till efterrätt. Sommaren lider mot sitt slut, och DBM kommer att uppdateras lite oftare, om våra magar tål det. Titta noga på bilden här nedan, och fundera en stund över hur alla dessa ingredienser kommer att blandas. Inte alltid på det sätt man först skulle vara benägen att tro, käre läsare.

Mina damer och herrar, låt oss presentera kvällens entrerätt: Buljong i kopp med rikligt garnityr. Kan buljong vara gott? Tja, det är ju en inte helt ovanlig ingrediens i vissa maträtter, men att bara lösa upp en buljongtärning och sedan dricka upp den? Svaret på denna och ytterligare frågeställningar skulle under kvällens gång komma oss tillhanda på ett handgripligt och ibland rent av brutalt sätt.

Att tillaga denna buljong var inte särskilt svårt. Som vi redan konstaterat lägger man buljongtärningar i vatten, och blandar sedan detta med soja, sherry och rödbetsspad. En enkel och lättfattlig process som till och med familjens katt skulle klarat av. Redan nu började dock familjen Bruun bli en smula fundersamma. Buljongen på Mästerkockens bild är genomskinlig och har en trevligt klarröd färg. Vår hamnade någonstans i färgskalan mellan brun och svart vilket passar denna blogg väldigt bra, men inte på minsta vis påminner om Mästerkockens foto. För att förhöja smakintrycket hackades sedan några rödbetor och lades i, och efter detta pressades äggula genom en sil för att bli pricken över i:et i en fulländad maträtt.Rödbetorna sjönk till botten och hördes aldrig mer av. Äggsmulorna spred sig över buljongytan på ett sätt som kom Herr Bruun att erinra sig den gamla goda tiden när han var stolt ägare av ett akvarium och brukade mata fiskarna med mygglarver. Detta receptkort kom ur kategorin ”Mustigt doftande soppor”, och därför sniffade vi alla rätt rejält för att få oss en fläkt av den mustiga doft som utlovats. Mustigt? Hm, tja. Inte helt förvånande doftade det buljong, soja och sherry, och smaken var väldigt trevlig om man är sjuklligt besatt av salt, vilket Herr Bruun faktiskt är. Buljongtärningar är salta, soja är salt, buljong plus soja är supersalt. Mums tyckte dessa raders författare, men den övriga delen av familjen var inte lika begeistrade. Betyget hamnade på 2,5, och den del av soppan som inte runnit ner i våra magar hälldes ut för att hindra mygglarverna från att kläckas. Fru Bruun tittar misstänksamt på kvällens förrätt. Mästerkocken själva hävdar att detta är bra att servera en dag ”då matlusten inte är så stor”, vilket familjen Bruun utan minsta tvekan håller med om. Detta är upptakten till huvudrätten, förklädd purjo. Utförandet hade vissa likheter med banan i skinkrock, alltså kött som virats runt frukt och grönt. Förklädd purjo är enligt Mästerkocken ”en litet ovanlig rätt”, och vi tvingades till vår saknad konstatera att om den varit ovanlig redan på 1970-talet så är dess tillstånd idag snudd på utrotningshotad. Det lät inte helt oävet när man läste igenom ingredienserna; purjolök, skinka, parmesanost. Hör och häpna; Parmesan! Detta måste varit ytterst raffinerat och exklusivt i ett land som ännu ansåg att ananas och cocktailbär var exotiska frukter. Ett tag var vi inne på teorin om att all riven och torkad ost kanske kallades parmesan på sjuttiotalet, men den ende i familjen som faktiskt levde under denna gastronomins glansålder hade i sitt dåvarande barnsliga oförstånd inte lagt sådana detaljer på minnet varför frågan förblev obesvarad.Här ser vi den förklädda purjon innan den kamouflerat sig själv till oigenkännerlighet under ett täcke av sås, skorpsmulor och parmesan. Såsen kryddades med både salt och vitpeppar, och Herr Bruun blev så entusiastisk med pepparen att resten av familjen fick tårar i ögonen. Sålunda blev detta oavsiktligt den första av Mästerkockens rätter som skulle kunna beskrivas som kryddstark. Lägg märke till att purjolöken saftat sig under vistelsen i ugnen. Kanske var det för denna stackars grönsak lite som att sitta i bastun och svettas till döds enligt tradition från vårt östra grannland.Purjolök är gott. Purjolök som först kokats och sedan ugnsbakats får en konsistens av långa slemmiga trådar, och en smak som hade det inte varit för fadäsen med vitpepparen företett väldiga likheter med färserat vitkålshuvud. Egentligen var ju detta lunchmat, och inte middagsmat, om man får tro Mästerkocken, men familjen Bruun valde att blunda för detta. Blundade var också vad de flesta i familjen gjorde när de svalde ner den pepparstinna huvudrätten. Trots detta så steg betygen hos alla utom Herr Bruun själv. Hela tre fyror delades ut med slutresultatet 3,4.Här ligger den lille rackaren och kikar på fotografen med sitt enda men vidöppet stirrande öga. Minuter senare hade den försvunnit, och för en gångs skull blev det ingen mat över. Man kan ju visserligen spekulera i varför någonting så normalt i matväg som purjolök skulle behöva komma på tallriken i förklädnad. Kanske förklaringen ligger i att Mästerkocken hade anställda receptmakare med lyriska ambitioner. Notera för övrigt Fröken Bruuns nyinköpta bruna servis, raka vägen från en loppis någonstans i Halland.Här håller Fru Bruun på att förbereda den himmelska chokladtårtan, som än så länge ser bedrägligt obrun ut, någonting som under processens gång skulle komma att ändra sig radikalt. Detta recept har inte Mästerkocken som upphovsman, utan den konkurrerande receptklubben Köksmästaren, och det är inte utan att man saknar Mästerkockens små utbrott av poesi i sina ingresser. Här är det mer rakt på sak. Himmelsk chokladtårta, punkt och slut. Ska vi äta eller ska vi snacka skit?Så där ja. Det var bättre. Färg och konsistens som babybajs, men det smakade faktiskt väldigt nära himmelskt, och förväntningarna började sakta men säkert stiga inför detta matäventyr. Efter en halvtimme i ugnen såg den ut så här, och nu var det dags för de obligatoriska bananerna att träda fram. I efterrätter fyller dessa krokiga frukter mer än väl sin funktion, tyvärr höll de sig inte alltid där under det årtionde vi tagit på vår lott att äta oss igenom har det visat sig, men det är en helt annan historia. Himmelsk chokladtårta var väldigt gott, ja, det var snudd på att den levde upp till sitt tungt förpliktigande namn. Det här blev kvällens vinnare med betyget 3,6. Banan plus choklad plus vispgrädde är en solklar formel för seger och sopade också banan (alltså, banan, inte banan) med de andra rätterna.En av få maträtter som faktiskt blev väldigt lik bilden på receptkortet, här fotograferad innan obduktionen. Nedan följer recepten så att ni själva kan laga er tillbaka till de bruna gabardinbyxornas årtionde.

12 kommentarer

  1. Mästerkocken har såklart följt sitt eget tips och använt sig av gelantinblad inför fotograferingen!!! Det måste vara så!

  2. ”Äggsmulorna spred sig över buljongytan på ett sätt som kom Herr Bruun att erinra sig den gamla goda tiden när han var stolt ägare av ett akvarium och brukade mata fiskarna med mygglarver.”
    Tack för alla formuleringsfinesser och dampflabb. Detta inlägg gjorde min kväll en aning fnissigare, och buljong i kopp och förklädd purjo är hysteriskt roliga ord när man tänker på dom, gärna om och om igen.

  3. Du har helt rätt, och det värsta är att man tänker på dem ganska ofta.

  4. Arvid

    Rikligt garnityr, selleriet… vad är grejen med mästerkockens fäbless för neutrum?

  5. Mattias Westermark

    Ni kanske skulle mosat ihop rödbetorna och mygglarverna till en slags klimp som man kunde klicka i?

  6. here is so many inspirations!

    have a nice time!
    Paula

  7. Har just ramlat hit, läst litegrann och fylls av beundran och respekt för detta lika delar enormt roliga och modbjudande projekt. Alldeles lysande som bloggidé – och så stiligt genomförd! Hatten av!
    Nu ska jag läsa tillbaka. Fridens liljor!

  8. myrkott

    men guuud, förklädd purjo blev jag serverad av min exsvärmor så sent som 2007, fast då gick de under det betydligt brunare namnet ”skinkrullar”. Vad jag minns var det som att äta menlöshet. Rullad, dock.

  9. Charlotte

    UNDERBART! Jag skrattar så tårarna rinner… I likhet med Herr Bruun var jag också alltför ung för att minnas mitt 70-tal, men mina föräldrar ägde också ett exemplar av denna fantasieggande kokbok – ”Bjudningsboken” och jag har haft den stående i min egen hylla för kokböcker ganska länge. Kanske skulle man ta och damma av den i goda vänners lag (om de förblir så goda så värst länge efter en sådan måltid??) – det verkar vara kolossalt roligt om än inte så smakligt…

  10. Ah Charlotte. Jag vet att många antagligen inte kommer att tro på det här, men det är verkligen roligt att leka upptäcktsresande i köket, så våga och vinn: laga 70-tals mat.

  11. Alex

    Jag vet inte hur pass exotisk en ost som parmesan var på 70-talet, men redan Bellman nämner den. Sångarjaget har bjudit in hela Olympen på ett litet kalas, men alla har olika skäl att tacka nej. Som tröst skickar dock Melpomene honom en parmesan. (Fredmans Sång N:o 12)

    Tittar man sedan i SAOB ser man att osten nämns i svenska texter så tidigt som 1623 (då i formen parmesansost).

  12. Minnet börjar blekna. Men jag minns med glädje ”Rivosto” från min barndoms ravioli på burk. Första halvan av åttiotalet dominerades av den parmesan”liknande” färdigrivna osten. Kanske det var det man skulle ha i skinkrullarna. Inte hörde man talas om parmesan inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*