Arkiv för augusti, 2010

10

Enkel risotto, salladsdolmar och mandarindelikatess

Familjen Bruun beklagar att de inte hörde av sig i förra veckan men omständigheter gjorde att man inte kunde träffas som planerat! Nåväl! Man gjorde igår lördag sitt bästa för att reparera skadan och samlades på slaget sju för förtäring utöver det vanliga… Den här gången kom inte mindre än två receptkort från Mästerkockens konkurrent Köksmästaren med. Även fast ingen kan beskylla Köksmästaren för att sakna brun karaktär, så är den ändå inte lika rolig som Mästerkocken eftersom de i regel inte har några kommentarer som försöker sälja in receptet till den hågade hemmakocken.

Fru Bruun hade som förrätt valt ut Enkel risotto. Delvis för att till ingredienserna hörde corned beef och fru Bruun mindes med vilken förtjusning farbror Bruun mumsade i sig detta vid ett tidigare tillfälle.

Lök, burkchampinjoner och paprika hackades och frästes upp……varpå ris, vatten och hönsbuljong tillsattes.

Notera gärna att detta är den enda kryddan. Sedan fick det stå och koka ihop sig.

Så fru Bruun började rosta och skära ut små brödskivor – och corned beef!

Fru Bruun var säker på att alla skulle bli tokiga i kombinationen corned beef, bröd och fuskrisotto så hon planerade generöst för två små bakelser per person.

Köksmästaren uppmanade till att lägga risotton i ”fina högar” ovanpå en skiva corned beef, som i sin tur tornade ovanpå en skiva bröd innan hela schabraket skickades in i ugnen..

”Fin” är som bekant en definitionsfråga. Men lite ost, både i och ovanpå risotton, och några nypor persilja räddar allt. Typ.

Vackert! Men förväntningarna, ja de var låga…

Men – hör och häpna! Den Enkla risotton gick hem och slukades – herr Bruun åt hela tre små bakelser. Smaken dominerades egentligen av burkköttet till 90% så gillar man corned beef, vilket familjen Bruun uppenbarligen gör,  kan rätten antagligen inte misslyckas. Men, tyckte fru Bruun, vill man bara tillfredsställa en längtan efter corned beef borde det finnas bra mycket enklare  och mindre omständliga sätt att göra det på. Betyg: 4,1 och den som är intresserad av att gå händelserna i förväg får nu veta att Enkel risotto faktiskt skulle bli kvällens vinnare.

Som bekant kan inte alla vara vinnare… Det kanske är en tröst för kvällens huvudrätt – Salladsdolmar.

Ja, det är alltså typ kåldolmar, fast med sallad istället för kål. Och köttfärsen ska stekas innan man gör dolmarna. Och champinjoner… Ja ni hör, det är hur konstigt som helst och inte blir det mindre konstigt av att man vill ha oss till att hitta burkchampinjoner som ligger i smör istället för spad..! Uppenbarligen fanns en sådan produkt en gång i tiden, men det måste varit länge sedan.

Herr Bruun fick därför nöja sig med vanliga burkchampinjoner. På receptkortet användes ordet ”flocka”, som i att ”flocka ned färsen och rör…” och ingen i familjen Bruun hade hört det förut… Någon etymologiskt lagd läsare som känner till mer om det?

Hursomhelst, när färsen var genomstekt skulle den svalna för att sedan spädas ut med detta:

Det är inte helt lätt att se, men det är alltså ströbröd, kaffegrädde och ägg. Det låter kanske inte så konstigt, men längre fram kommer vi att upptäcka att detta var Mycket Dåligt.

Sallad var det, ja. 16 stora salladsblad ville Mästerkocken ha.

Nota bene: 16 stora ångade salladsblad. I den här rätten skulle salladen nämligen vara motsatsen till hur man vanligtvis vill att sallad ska vara: krispig, spänstig och fräsch…

Ja, ni vet. Allt som salladsbladet ovan inte är.

Nej, det är inte vackert men precis så här skulle det vara.

Herr Bruun var omåttligt stolt över sina fina ”dolmar”, här fotograferade innan de åkte in i ugnen för att salladen om möjligt skulle bli ännu sladdrigare.

Det blev den. Och sallad som först ångats och sedan ugnsbakats blir konstigt nog så sladdrigt seg att det nästan inte går att bita sönder den…

…så till slut sitter man bara och föser runt sin dolma på tallriken…

…eftersom blandfärs som kryddats med rosmarin inte heller är någon jättehit. Notera de vita klumparna i färsen, som ser ut som stelnat flott…

Det är ägget, grädden och ströbrödet som formade små koagulerade klumpar i ugnsvärmen. Det som var ätligt av salladsdolmarna var med andra ord champinjonerna. Betyget blev 2,1 eftersom det inte finns något universum där man tycker att varma salladsblad är en bra idé.

Hittills har kvällen alltså frambringat en hit och en miss – på vilken sida kommer desserten – Mandarindelikatess – att hamna? Följ med…

Mandarindelikatess skulle kunna beskrivas som en dessert som innehåller ganska lite ”Mandarin” och desto mera ”delikatess”. Om ens uppfattning av ”delikatess” är risgrynsgröt, alltså. För det är vad den här efterätten är.

En burk mandarinklyftor (ja, en burk på fyra personer…) lades i en form…

…och täcktes med hemkokt risgrynsgröt.

Två hårdvispade äggvitor fick kröna verket innan det gräddades.

Dekorera med några mandarinklyftor och servera!

Lätt som en plätt, men inte särskilt tilltalande…

Varken för ögat eller munnen, faktiskt. Maränglocket blev aldrig riktigt marängigt och då återstod egentligen bara risgrynsgröt med någon enstaka mandarinklyfta här och där – det blir ingen glad av. Och Mandarindelikatess fick därför inte mer än 2,6 i betyg av församlingen.

Adjö för denna gång och på återseende om dryga veckan

MVH

Familjen bruun

12

Buljong i kopp, förklädd purjo och himmelsk chokladtårta

Så var det dags igen för några tuggor brun mat, och den här gången slog vi på stort och bakade en hel tårta till efterrätt. Sommaren lider mot sitt slut, och DBM kommer att uppdateras lite oftare, om våra magar tål det. Titta noga på bilden här nedan, och fundera en stund över hur alla dessa ingredienser kommer att blandas. Inte alltid på det sätt man först skulle vara benägen att tro, käre läsare.

Mina damer och herrar, låt oss presentera kvällens entrerätt: Buljong i kopp med rikligt garnityr. Kan buljong vara gott? Tja, det är ju en inte helt ovanlig ingrediens i vissa maträtter, men att bara lösa upp en buljongtärning och sedan dricka upp den? Svaret på denna och ytterligare frågeställningar skulle under kvällens gång komma oss tillhanda på ett handgripligt och ibland rent av brutalt sätt.

Att tillaga denna buljong var inte särskilt svårt. Som vi redan konstaterat lägger man buljongtärningar i vatten, och blandar sedan detta med soja, sherry och rödbetsspad. En enkel och lättfattlig process som till och med familjens katt skulle klarat av. Redan nu började dock familjen Bruun bli en smula fundersamma. Buljongen på Mästerkockens bild är genomskinlig och har en trevligt klarröd färg. Vår hamnade någonstans i färgskalan mellan brun och svart vilket passar denna blogg väldigt bra, men inte på minsta vis påminner om Mästerkockens foto. För att förhöja smakintrycket hackades sedan några rödbetor och lades i, och efter detta pressades äggula genom en sil för att bli pricken över i:et i en fulländad maträtt.Rödbetorna sjönk till botten och hördes aldrig mer av. Äggsmulorna spred sig över buljongytan på ett sätt som kom Herr Bruun att erinra sig den gamla goda tiden när han var stolt ägare av ett akvarium och brukade mata fiskarna med mygglarver. Detta receptkort kom ur kategorin ”Mustigt doftande soppor”, och därför sniffade vi alla rätt rejält för att få oss en fläkt av den mustiga doft som utlovats. Mustigt? Hm, tja. Inte helt förvånande doftade det buljong, soja och sherry, och smaken var väldigt trevlig om man är sjuklligt besatt av salt, vilket Herr Bruun faktiskt är. Buljongtärningar är salta, soja är salt, buljong plus soja är supersalt. Mums tyckte dessa raders författare, men den övriga delen av familjen var inte lika begeistrade. Betyget hamnade på 2,5, och den del av soppan som inte runnit ner i våra magar hälldes ut för att hindra mygglarverna från att kläckas. Fru Bruun tittar misstänksamt på kvällens förrätt. Mästerkocken själva hävdar att detta är bra att servera en dag ”då matlusten inte är så stor”, vilket familjen Bruun utan minsta tvekan håller med om. Detta är upptakten till huvudrätten, förklädd purjo. Utförandet hade vissa likheter med banan i skinkrock, alltså kött som virats runt frukt och grönt. Förklädd purjo är enligt Mästerkocken ”en litet ovanlig rätt”, och vi tvingades till vår saknad konstatera att om den varit ovanlig redan på 1970-talet så är dess tillstånd idag snudd på utrotningshotad. Det lät inte helt oävet när man läste igenom ingredienserna; purjolök, skinka, parmesanost. Hör och häpna; Parmesan! Detta måste varit ytterst raffinerat och exklusivt i ett land som ännu ansåg att ananas och cocktailbär var exotiska frukter. Ett tag var vi inne på teorin om att all riven och torkad ost kanske kallades parmesan på sjuttiotalet, men den ende i familjen som faktiskt levde under denna gastronomins glansålder hade i sitt dåvarande barnsliga oförstånd inte lagt sådana detaljer på minnet varför frågan förblev obesvarad.Här ser vi den förklädda purjon innan den kamouflerat sig själv till oigenkännerlighet under ett täcke av sås, skorpsmulor och parmesan. Såsen kryddades med både salt och vitpeppar, och Herr Bruun blev så entusiastisk med pepparen att resten av familjen fick tårar i ögonen. Sålunda blev detta oavsiktligt den första av Mästerkockens rätter som skulle kunna beskrivas som kryddstark. Lägg märke till att purjolöken saftat sig under vistelsen i ugnen. Kanske var det för denna stackars grönsak lite som att sitta i bastun och svettas till döds enligt tradition från vårt östra grannland.Purjolök är gott. Purjolök som först kokats och sedan ugnsbakats får en konsistens av långa slemmiga trådar, och en smak som hade det inte varit för fadäsen med vitpepparen företett väldiga likheter med färserat vitkålshuvud. Egentligen var ju detta lunchmat, och inte middagsmat, om man får tro Mästerkocken, men familjen Bruun valde att blunda för detta. Blundade var också vad de flesta i familjen gjorde när de svalde ner den pepparstinna huvudrätten. Trots detta så steg betygen hos alla utom Herr Bruun själv. Hela tre fyror delades ut med slutresultatet 3,4.Här ligger den lille rackaren och kikar på fotografen med sitt enda men vidöppet stirrande öga. Minuter senare hade den försvunnit, och för en gångs skull blev det ingen mat över. Man kan ju visserligen spekulera i varför någonting så normalt i matväg som purjolök skulle behöva komma på tallriken i förklädnad. Kanske förklaringen ligger i att Mästerkocken hade anställda receptmakare med lyriska ambitioner. Notera för övrigt Fröken Bruuns nyinköpta bruna servis, raka vägen från en loppis någonstans i Halland.Här håller Fru Bruun på att förbereda den himmelska chokladtårtan, som än så länge ser bedrägligt obrun ut, någonting som under processens gång skulle komma att ändra sig radikalt. Detta recept har inte Mästerkocken som upphovsman, utan den konkurrerande receptklubben Köksmästaren, och det är inte utan att man saknar Mästerkockens små utbrott av poesi i sina ingresser. Här är det mer rakt på sak. Himmelsk chokladtårta, punkt och slut. Ska vi äta eller ska vi snacka skit?Så där ja. Det var bättre. Färg och konsistens som babybajs, men det smakade faktiskt väldigt nära himmelskt, och förväntningarna började sakta men säkert stiga inför detta matäventyr. Efter en halvtimme i ugnen såg den ut så här, och nu var det dags för de obligatoriska bananerna att träda fram. I efterrätter fyller dessa krokiga frukter mer än väl sin funktion, tyvärr höll de sig inte alltid där under det årtionde vi tagit på vår lott att äta oss igenom har det visat sig, men det är en helt annan historia. Himmelsk chokladtårta var väldigt gott, ja, det var snudd på att den levde upp till sitt tungt förpliktigande namn. Det här blev kvällens vinnare med betyget 3,6. Banan plus choklad plus vispgrädde är en solklar formel för seger och sopade också banan (alltså, banan, inte banan) med de andra rätterna.En av få maträtter som faktiskt blev väldigt lik bilden på receptkortet, här fotograferad innan obduktionen. Nedan följer recepten så att ni själva kan laga er tillbaka till de bruna gabardinbyxornas årtionde.

15

Vinprovning med brun karaktär

Förra helgen kalasade vi på festskinka bland annat, och samtidigt passade vi på att genomföra en vinprovning för att någorlunda lyckas få veta hur man bar sig åt för att bli full på sjuttiotalet. Roten till det onda var i det här fallet Bjudningsboken 4 från 1972 som vi inhandlat på loppis för hela tjugo kronor. Som synes kostade den endast 4.95 när den ursprungligen inhandlades, varför man med tanke på värdeökningen borde kunna spekulera inte bara i aktier, utan även i gamla kokböcker.

Träffas oftare och billigare. Kan det uttryckas vackrare vårt sug efter bekanta, bara det nu inte kostar pengar vill säga? I Bjudningsboken fanns ett kapitel som hette ”Liten vinguide”, för att hjälpa oss vilsna svenskar på traven. Charterturismen var i full blom detta nådens år 1972, och fler och fler hade varit söderut och smygkikat på den spännande drycken vin. Detta lite suspekta brännvinssurrogat mottogs med försiktighet av en befolkning som blivit uppfostrad till att betrakta vin som ett utslag av snobbism och överklass, och därför behövdes nog en smula guidning.

Den som tittar på listan här upptäcker att det är idel kvalitetsprodukter som blev favoriter nu när den otäcka överklassen skulle bli av med ett av sina främsta attribut; vinet. Familjen Bruun tog helt enkelt boken i hand och promenerade iväg till närmaste systembolag för att utröna om några av dessa produkter ännu existerade, och blev hjälpta av en något förvånad herre. Resultatet går att utläsa av de förprickade vinerna. En av dem, Mateus, hade exakt samma etikett och utseende som på den gamla goda tid vi i denna blogg försöker imitera. Två, Perlerose och Parador hade bytt etikett, och ett, Tirnave, hade bytt namn till La Revedere, och med detta fick vi låta oss nöjas.

Hela två rosévin, vilket ju kändes helt rätt då detta blivit modernt igen. Att så få av vinerna fortfarande existerade berodde på att de flesta av dem var härtappade, vilket enligt uppgift betydde att man köpte in väldiga mängder skräpvin, blandade allting i en stor tank, och sedan tappade dem på exakt likadana flaskor. Ingenting fick sticka ut från den kollektiva normen, och förmodligen var det på ett hår när att de fick namn överhuvudtaget då det ju gått lika bra att bara kalla det ”vin”. Härtappning hade den intressanta egenheten med sig att du kunde köpa tre exakt likadana flaskor vin och ändå komma hem med tre helt olika smaker beroende på vad som blandats in. Inte illa. ”Om man köper flaskimporterat vin betalar man överpriser för att få en originalflaska med vackrare etikett”, upplyser Bjudningsboken.

Så var det då dags för vinprovningen. Vad ni ser på bilden här ovan är ett stort glas Parador. Detta vin passar enligt systembolagets hemsida till ”inte alltför smakrika maträtter”, varför det gick som handen i handsken till den bruna maten. Som den uppmärksamme läsaren antagligen redan noterat spelades det Yatzy till detta evenemang, exakt som på sjuttiotalet med andra ord. Vi ber att få informera om att DBMs vinprovningsprotokoll inte innefattar sådana fisförnäma nymodigheter som att gurgla en fingerborg vin genom näsan och sedan spotta ut det. Spotta ut? Skulle inte tro det. Protokollet talar sitt tydliga språk. Detta första vin ut på plan hade betygsatts enligt samma system som maten, något som efter ett par flaskor glömdes bort. Vidare blev handstilen mer och mer oläslig, antagligen beroende på att herr protokollföraren inte var van att skriva med block och penna och följaktligen blev trött i handleden. Parador har enligt systembolaget en ”liten doft” och ”mjuk, relativt söt smak”. Denna lilla doft beskrevs av Fru Bruun som insvettad galon, medan Farbror Bruun mer lutade åt gammal skosula med en försvarlig tillsats av tåbira. Smaken var bitter, men samtidigt smaklös, ett vin i sann 1970-tals anda alltså. Betyget blev 2,3.

Mateus klassas av systembolaget som ”bärig doft med torr spritsig smak med sötma”, och av familjen Bruun som ”skolans suddgummi med inslag av hallon och kemikalier”. En klar favorit med andra ord, och betyget steg genast till skyhöga 3,2. Uttrycket ”saftvin” myntades i detta sammanhang av Farbror Bruun. Detta slank ner med blixtens hastighet, hjälpt på traven av några öl för att rensa upp i smaklökarna.

Se så trevligt det finska finvinet Perlerose ser ut i Farbror Bruuns hand. Skördat från de soliga sydsluttningarna utanför Borgå eller kanske Jakobstad kan man tänka. Nu börjar det bli något svårläst i våra anteckningar, men lukten beskrevs som ”någon blomma kanske”, och smaken som ”en blandning av vinbär och blöt tidning”. Det står också med något vinglig handstil att ”käkarna går på tomgång”, vilket mer låter som amfetamin än rosévin, och endast meddelas läsarna i dokumentativt syfte. Något betyg fick det inte, det hade av outgrundlig anledning glömts bort. ”Halvtorr smak med inslag av hallon och jordgubbar” påstår systembolaget.

Sist ut var Tirnave, eller La Revedere som det numera heter. På detta vin har vi tyvärr ingen bild, varför ett klipp ur systembolagets hemsida får tjänstgöra som substitut. Kameran hade slutat fungera, eller så hade familjen Bruun glömt bort hur den användes, men trevligt var det. Doften upplevdes som ”tung sötma” och ”honung”, och smaken som väldigt intetsägande. Den beskrivs bäst om den ärade läsaren tänker sig en handfull russin som fått stå i ett glas vatten några dagar och sedan silats bort. Även här hade herr protokollföraren glömt att infoga betygen, men vi gissar att de blev höga. Russinvatten är ju dock nästan som någon form av vin, och en intressant egenhet man ofta märker vid sådana här vinprovningar är att för var flaska man dricker smakar det bara bättre och bättre. Fru Bruun har ännu ärrbildningar och varande sår på sina knän och armbågar för att bevisa detta påstående. Skål på er!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Etiketter: ,