Favoriter, Kyckling med Piff, Capuccino-glass

Hallå semesterfirare! Delar av familjen Bruun har visserligen ferier och annat på gång men lyckades häromsistens slå sig ned till bords.

Låt oss gå direkt på väsentligheterna – förrätt. Favoriter.

Man kan inte annat än beundra den receptmakare på det anrika Mästerkocken som en gång besatt så gott självförtroende att han/hon utan vidare lät sin kreation gå under namnet Favoriter. Betänk nu att denna rätt (som alltså går under namnet Favoriter, om någon missade det) innehåller både bananer och – böckling (recept av den här typen får ibland familjen Bruun att begrunda om det kanske var så att Mästerkockens recept tillkom genom någon typ av slumpgenerator, helt utan mänsklig inblandning).

Låt oss smaka på konceptet medan vi tittar på den här bilden:

Böckling. Bananer. Två ting som aldrig, aldrig borde nämnas i samma mening.

Till och med någon på Mästerkocken förstod att man var ute på djupt vatten och försvarade därför omedelbart rätten redan i receptkortets lilla obligatoriska ingress:

”Bananer i varma rätter kan det smaka gott? Javisst gör det det.”

Redan där börjar familjen Bruun att mumla fram protester men man fortsätter envist:

”Det är bara ovanan som får oss att tycka att det låter lite konstigt.”

Nej. Det är det inte. Men skit i det: här skall lagas Favoriter!

Böckling är grisigt och krångligt för den som skall rensa den och arbetet känns hopplöst otacksamt och meningslöst eftersom man vet att det alltid kommer att finnas kvar en triljon ben i alla fall. Men man måste offra sig för Konsten.

Konst kan också vara att lägga skivade bananer på brödskivor som att det vore det naturligaste i hela världen.

Sedan täcker man bananerna med böckling, dill…

…majonnäs samt ost och låter det hela stå i ugnen.

Sen kan man kalla det en installation, men man kan också äta det, vilket familjen Bruun naturligtvis gjorde. För Konsten.

Behöver vi ens påpeka att förväntningarna var låga? Tror inte det, och antagligen var det mycket därför som Favoriter mottogs så pass välvilligt som ändå skedde. Nej, ingen i sällskapet gjorde rätten till sin nya Favorit, men medelbetyget blev ändå 2,7 vilket är snäppet under ”Okej”. Man opponerade sig mycket mot att banansmaken nästan helt övertog böcklingen (vilket bara det är en bedrift!) och det är inte kul att få ben i munnen hela tiden, men det kan väl i ärlighetens namn inte skyllas på receptet. Ingen blev övertygad men, tja, ingen kräktes heller. En bra förrätt med andra ord.

Så var det dags för huvudrätt. Vi erkänner att rätten först och främst valdes på grund av sitt namn – Kyckling med Piff! När det sedan visade sig att rätten också innehöll jordnötter var saken biff… förlåt: Piff!

Här var det färdiglagat och halvfabrikat som gällde och det är något rörande över Mästerkockens ansträngningar att upplysa oss om vad färdiggrillad kyckling är och hur den kan bäras hem:

”Den kyckling som vi ibland för enkelhetens skull kommer hem med varm och färdiggrillad (inslagen i ett ark folie eller en värmeskyddande påse)…”

Så här kan då en påse se ut, för den som undrar.

För övrigt ingick snabbris i receptet samt burksoppa.

Nu är ju familjen Bruun fria andar som icke låter sig begränsas av anakronistiska och utdaterade specerier när de väljer ut sina recept, så det var inte förrän de befann sig i mataffären som det slog dem att sellerisoppa på burk kanske inte skulle bli så lätt att få tag i. Det var det inte heller, det var istället helt omöjligt och Bruunarna hade en del bry innan man enade sig om en kompromiss. Det fick bli en pulversoppa med kyckling och grönsaker, varav en var selleri, och sen skulle saken aldrig mer nämnas.

Väl hemma tillagades soppan enligt förpackningen och allt bös silades bort (den som minns sellerisoppa på burk får gärna prata gamla minnen i kommentarsfältet).

Snabbriset lades på en ugnssäker form, och ett kompani tappra sparrissoldater (givetvis från burk) anmälde sig till tjänstgöring.

De stupade sedermera alla för kycklingens hand.

På med soppa, gräddfil och jordnötter och du har efter en kort ugnssejour en rätt med Piff! Eller?

Piff må vara ett väldigt subjektivt begrepp, men vad familjen Bruun anbelangar så hade denna kyckling ICKE Piff!

Det var väldigt blött, väldigt slafsigt och det enda egentliga tuggmotståndet utgjordes av jordnötterna. Barnmat och sjukhuskost var två lättfunna associationer, speciellt med tanke på att det här receptet inte innehöll vare sig salt eller några kryddor… Piff – i helvete heller!

En rätt utan potens. Eller Piff!

Betyget: 2,2. Mycket rester blev det… De ”glömdes bort” och fick slängas dagen efter.

Så hittills var kvällen mycket medioker för familjen, men det mesta brukar ordnas upp när det är dags för desserten, inte sant?

Mjo. Mja. Så blev det väl inte riktigt.

Capuccino-glass – visst låter det riktigt gott? Så gott att vissa kritiska röster först tyckte att det lät för gott, för normalt, men de skulle så småningom tystna.

Det här var alltså inte riktig hemgjord glass med capuccinosmak om någon nu trodde det, nej, det var istället kallt kaffe med en kula glass i och en blygsam klick grädde på toppen.

Bara grädde. Inget att se här.

”Ibland är det kanske lämpligt att förena desserten med kaffet” skaldade Mästerkocken. Ja, om man inte kan få iväg gästerna fort nog, till exempel. Och med den här desserten så lär de inte heller bjuda igen.

Den blev även vansinnigt ful.

Första skeden, med glass, grädde och bara en anstrykning kaffesmak, var god nog, men så fort mejerivarorna smält undan återstod endast massor av kallt kaffe. Och en deciliter kallt kaffe per person kan kännas som väldigt, väldigt mycket, fick fam. Bruun erfara.

Ingen lyckades peta i sig hela sin dessert och desserten fick betyget 2,5, vilket ju är lågt i sammanhanget.

Familjen Bruun fortsätter med lata dagar i solen och är inte tillbaka med en ny måltid redan nästa söndag, men glöm inte bort oss! Vi skickar ett vykort.

11 kommentarer

  1. evaelisabet

    Bananer. Och böckling! Tänker givetvis inte använda orden i samma mening. Det måste vara vidrigt, som att blanda mjölk och öl, gott var för sig men att kombinera det ..?
    Efterrätten låter inte dum, skulle rekommendera en rejäl skvätt alkohol, typ stark god likör, i den för att ge efterrätten piff. Annars blir det bara sött och jolmigt.
    Keep up the good work, ni tappra som vågar provsmaka rätterna.

  2. Jag minns framförallt burksparris som en motbjudande idé!

  3. Du har rätt. Burksparris smakar som färserat vitkålshuvud i miniatyr.

  4. Jag börjar tycka synd om er. Ni verkar ju aldrig få ngt gott att äta. Eller har ni börjat nöja er med ”snäppet under ok”?

  5. John Doe

    Det är ju fan masochistiskt bara att se en bild på ”maten”…

  6. Som Clint Eastwood brukar säga: ”Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det”.

  7. Jessica

    Jag vill bara påpeka att jag älskar både koncept och utförande av den här bloggen.

  8. sara

    saknar inläggen!!!!! 🙂 mera brun mat nu tack!

  9. Åsa

    Jag minns faktiskt sellerisoppa på burk, fick den som barn. Och den var inte så dum… Även om jag misstänker att smaklökarna utvecklats en smula sedan dess. 🙂 Dock hade den rätt lite gemensamt med soppan ni använde (den såg ut att vara ganska tunn och hyftsat klar?); i burk var sellerisoppan nämligen koncentrerad, och även i spätt tillstånd ganska tjockflytande. Typ puréad selleri spädd med grädde och vanlig mjölredning. Men, jag tror att ”kyckling med piff” hade varit vidrigt även med originalsoppan… Tack för att ni orkar testa alla dessa recept, och beskriver det så underhållande!

  10. Carl H
  11. Mattias

    Jag måste ta pauser ibland bara för att skratta. Det är underbara äventyr och det mustigaste av allt är den överseende attityden som oftast genomsyrar texten, utom när receptkortsgalningarna har gått för långt, och då blir det ännu roligare. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*