Den bruna studenten

Japp, så har det äntligen skett. Allas vår Fröken Bruun har blivit stor flicka och tagit studenten, och hur fira denna monumentala händelse bättre än genom ett recept ur det bruna bibliotekets nyinhandlade bok ”Salladsboken” från alla studentskivors gyllene år 1973?

Denna bok är fantastisk. Den innehåller 268 salladsrecept, men så gott som inga bilder. Hur många människor blir sugna på mat av att bara läsa en innehållsförteckning? På sjuttiotalet; alla förmodligen.  Detta var nämligen innan fotokommunikationen slagit igenom på allvar och förstört folks fantasi med förföriska och välregisserade bilder. Vi märker redan här hur revolutionerande Mästerkockens idéer var. Som kuriosa kan nämnas att Herr Bruun faktiskt träffat en gammal journalist som en gång i tiden jobbat som redaktör just för sagda mästerkock. Vid frågan om han tyckte det var roligt svarade han endast; ”Prata inte dumheter. Skicka askkoppen”.

Åter till studentskivan. Vi hade turen att komma över en föreningslokal som i det närmaste stått orörd sedan 1970-talet, vilket de hemtrevligt brun-orangea stolarna här ovan bär vittnesbörd om. Bordet försågs med plastblommor och en knippe ogräs, allt i gröna vågens tecken. Tillbaka till naturen! Salladsboken innehåller som vi redan konstaterat ett icke föraktligt antal recept, och valet var inte lätt. Ytterligare svårigheter tillkom då några av gästerna var vegetarianer, men slutligen föll valet på någonting som kallades ”Zigenarens potatissallad”.

Ta en god titt på bilden ovan. Nog för det tankarna till zigenare alltid, eller? Vi grubblade en hel del på kopplingen mellan vad ni ser här och folkslaget romer, och den enda möjliga, men väldigt långsökta förklaringen vi kunde komma på var; detta innehåller paprikor, paprikor finns i gulasch, gulasch är ungerskt, i Ungern kanske det bor zigenare.

Receptet var beräknat för fyra till sex personer varför allting fick fyrdubblas. Resultat: 24 paprikor, två kilo potatis, fisk, och en hel del annat. Se nedan för exakta detaljer. Ingen av husets alla skålar eller ens grytor var stor nog att rymma detta, så herr Bruun fick helt enkelt springa iväg till vår lokala handlare och införskaffa en 35 liters plastback egentligen avsedd att förvara kläder i. Det såg inte vackert ut, men var rätt praktiskt.

Som vi tidigare konstaterat fanns det ingen bild på zigenarens sallad så vi kan endast gissa oss till hur den var tänkt att se ut. Så här vacker blev den i varje fall hos oss. Alla de hackade grönsakerna vattnade sig duktigt, och resultatet påminde inte så lite om zigenarens soppa istället för sallad. Smaken var blöt och intressant. Väldigt mycket paprika trots att den här rätten faktiskt hade kryddats med flera matskedar persilja, helt bortsett från salladsdressing nummer 28, Tyrolerdressing. Nu haltar ju vår förklaring av namnet rejält, om nu inte Tyrolen är känt för sina mängder av zigenare förstås. Tyrolerdressing består av de typiskt alplika ingredienserna senap, tomatpuré, lök, olja och vinäger. Visa mig den österrikare som kan motstå detta!

Äldsta fröken Bruun, som evenemanget till ära anlänt från Paris, hade tagit med sig dessa kex vi inte kunde låta bli att stolt visa upp här. De är inte bara petit och brun, utan dessutom extra brun. Hur de smakade vet vi dock inte. Vi tyckte de var så vackra att vi inte ville förstöra förpackningen.

Som synes av bilden var festen lyckad. Trots de tysk-romska matinslagen. Faktiskt hördes från den äldre delen av festdeltagarna, inte avbildade här, uppskattande tillrop vid avnjutandet av zigenarens potatissallad, men så var de ju också till en viss del medskyldiga till 1970-talet, varför detta inte väckte någon förvåning hos oss övriga.

Den som tittar noga på denna bild kommer att göra dem förvånande upptäckten att all sallad inte gått åt. Det låter en smula otroligt, men så var verkligen fallet vare sig det hade med tårta eller alkohol att göra. Vi avslutar som vanligt med receptet.


4 kommentarer

  1. Jag har en helt underbar bok från 1934, som inte bara är receptbok utan också handlar om hur man arrangerar fester och bjudningar av olika slag. För att vara så gammal har den riktigt trevliga och inbjudande bilder av dukningar och mat. Tittar mycket hellre i den än på 70-talsbilderna, trots att det borde vara tvärtom, om man tänker på fototekniken.

  2. Kanske kan det vara just på grund av fototekniken? En tecknad bild går ju lättare att göra inbjudande än en som visar den relativa sanningen?

  3. Christian

    Ät kakorna!

  4. Cjristian: De är nu avsmakade. Goda, som Brago-kex, bara lite… brunare. Och inte lika spröda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*