Arkiv för juni, 2010

Som ni kanske märkt uppdateras inte Den Bruna Maten varje vecka längre, vilket inte på något sätt betyder att vi tröttnat på sjuttiotalets kokkonst. Nej, vi är lika bruna som alltid, och funderar på att börja med utsvängda byxor, gå med i Vietcong samt sluta tvätta håret. Anledningen till vår dåliga punktlighet stavas sommar. Detta tråkiga fenomen har den olägenheten med sig att Farbror Bruun försvinner till Kalmar, Herr Bruun varit utomlands och jobbat, Fröken Bruun jobbar kvällar och helger, Fru Bruun varit förkyld, samt att Unga Fröken Bruun sitter i parken med folköl och andra tonårsfasoner, och så vidare. Den Bruna Maten kommer att uppdatera hela sommaren, men kanske inte lika ofta som tidigare, så stanna kvar.

Under tiden passar vi på att åter ägna oss åt lite ohejdat skryt. Här ovan har vi efter många om och men äntligen lyckats få tag i ett ex av Amelia som hade den goda(?) smaken att skriva en notis om oss för en tid sedan. En brun klapp på huvudet får de av oss för detta.

Även gratistidningen City gav oss ett omnämnande i samband med prinsessbrölloppet, även om vi får känslan av att de inte riktigt förstått. Bra jobbat, vi slutar nu läsa Metro med alla dess tråkiga pressmeddelanden. Till nästa bruna matorgie har vi planerat rikligt med Piff, mer avslöjar vi inte nu.

Japp, så har det äntligen skett. Allas vår Fröken Bruun har blivit stor flicka och tagit studenten, och hur fira denna monumentala händelse bättre än genom ett recept ur det bruna bibliotekets nyinhandlade bok ”Salladsboken” från alla studentskivors gyllene år 1973?

Denna bok är fantastisk. Den innehåller 268 salladsrecept, men så gott som inga bilder. Hur många människor blir sugna på mat av att bara läsa en innehållsförteckning? På sjuttiotalet; alla förmodligen.  Detta var nämligen innan fotokommunikationen slagit igenom på allvar och förstört folks fantasi med förföriska och välregisserade bilder. Vi märker redan här hur revolutionerande Mästerkockens idéer var. Som kuriosa kan nämnas att Herr Bruun faktiskt träffat en gammal journalist som en gång i tiden jobbat som redaktör just för sagda mästerkock. Vid frågan om han tyckte det var roligt svarade han endast; ”Prata inte dumheter. Skicka askkoppen”.

Åter till studentskivan. Vi hade turen att komma över en föreningslokal som i det närmaste stått orörd sedan 1970-talet, vilket de hemtrevligt brun-orangea stolarna här ovan bär vittnesbörd om. Bordet försågs med plastblommor och en knippe ogräs, allt i gröna vågens tecken. Tillbaka till naturen! Salladsboken innehåller som vi redan konstaterat ett icke föraktligt antal recept, och valet var inte lätt. Ytterligare svårigheter tillkom då några av gästerna var vegetarianer, men slutligen föll valet på någonting som kallades ”Zigenarens potatissallad”.

Ta en god titt på bilden ovan. Nog för det tankarna till zigenare alltid, eller? Vi grubblade en hel del på kopplingen mellan vad ni ser här och folkslaget romer, och den enda möjliga, men väldigt långsökta förklaringen vi kunde komma på var; detta innehåller paprikor, paprikor finns i gulasch, gulasch är ungerskt, i Ungern kanske det bor zigenare.

Receptet var beräknat för fyra till sex personer varför allting fick fyrdubblas. Resultat: 24 paprikor, två kilo potatis, fisk, och en hel del annat. Se nedan för exakta detaljer. Ingen av husets alla skålar eller ens grytor var stor nog att rymma detta, så herr Bruun fick helt enkelt springa iväg till vår lokala handlare och införskaffa en 35 liters plastback egentligen avsedd att förvara kläder i. Det såg inte vackert ut, men var rätt praktiskt.

Som vi tidigare konstaterat fanns det ingen bild på zigenarens sallad så vi kan endast gissa oss till hur den var tänkt att se ut. Så här vacker blev den i varje fall hos oss. Alla de hackade grönsakerna vattnade sig duktigt, och resultatet påminde inte så lite om zigenarens soppa istället för sallad. Smaken var blöt och intressant. Väldigt mycket paprika trots att den här rätten faktiskt hade kryddats med flera matskedar persilja, helt bortsett från salladsdressing nummer 28, Tyrolerdressing. Nu haltar ju vår förklaring av namnet rejält, om nu inte Tyrolen är känt för sina mängder av zigenare förstås. Tyrolerdressing består av de typiskt alplika ingredienserna senap, tomatpuré, lök, olja och vinäger. Visa mig den österrikare som kan motstå detta!

Äldsta fröken Bruun, som evenemanget till ära anlänt från Paris, hade tagit med sig dessa kex vi inte kunde låta bli att stolt visa upp här. De är inte bara petit och brun, utan dessutom extra brun. Hur de smakade vet vi dock inte. Vi tyckte de var så vackra att vi inte ville förstöra förpackningen.

Som synes av bilden var festen lyckad. Trots de tysk-romska matinslagen. Faktiskt hördes från den äldre delen av festdeltagarna, inte avbildade här, uppskattande tillrop vid avnjutandet av zigenarens potatissallad, men så var de ju också till en viss del medskyldiga till 1970-talet, varför detta inte väckte någon förvåning hos oss övriga.

Den som tittar noga på denna bild kommer att göra dem förvånande upptäckten att all sallad inte gått åt. Det låter en smula otroligt, men så var verkligen fallet vare sig det hade med tårta eller alkohol att göra. Vi avslutar som vanligt med receptet.

Nationaldagen till ära ville vi ha någonting som kändes genuint äktsvenskt, och vad kunde väl mer symbolisera moder Svea än vitkål, massor av vitkål?

Dessa ingredienser är ännu rätt färgglada, men det bruna väntar alldeles runt hörnet. Kvällsgott utan pretentioner är ett namn som utmärkt beskriver vår målsättning denna afton; vi hade absolut inga pretentioner när vi började laga förrätten.

En nyinköpt och äkta sjuttiotalsduk prydde bordet, och ett frigolithuvud fick ersätta fröken Bruun som jobbade sent och bara skulle hinna smaka på efterrätten. Askkoppen på bilden ser ut att vara från sjuttiotalet den med, men är faktiskt inköpt i Riga för bara ett par veckor sedan. För våra grannar i öster tog sjuttiotalet aldrig slut, det fortsatte i det oändliga och vi är en smula avundsjuka på dem som kan uppleva en brun vardag varje dag.

Vi börjar med att bre smör på några helt vanliga korvbröd. Baconbröd lovade enligt receptkortet att bli ”en varm smörgås utöver det vanliga”, och detta trodde vi på utan att tveka. En hel del av de maträtter vi nu avprovat har faktiskt varit ”utöver det vanliga”.  Smaklöst utöver det vanliga, vidrigt utöver det vanliga, fånigt utöver det vanliga, listan på saker som skulle kunnat passa in här kunde göras lång, men vi begränsar oss till dessa tre för enkelhetens skull.

Vad man gjorde var alltså att ta de smörade korvbröden, stoppa in ost, krydda med paprikapulver, samt vira runt med senapifierade baconskivor. In i ugnen, och ut på tallriken efter åtta minuter. Så lätt att till och med en nutida människa klarar av det. Att tomaterna skulle in i ugnen även de klarade vi däremot inte av, så de fick fortsätta vara kalla. En grov fadäs som minskar vår trovärdighet betydligt, någonting vi inte kommer att låtsas om i denna blogg.

Det här lät ju inte särskilt speciellt i matlagningsväg. Inte såg det överdrivet aptitretande ut heller, men som vi redan tidigare konstaterat är det svårt att misslyckas med bacon och ost, någonting som visade sig stämma även denna gång. Det stämde faktiskt så till den milda grad att vi formligen slukade dem. Baconbröd var en höjdare när det gäller kategorin gott och simpelt, och betygen blev skyhöga. Det bokstavligen regnade fyror och femmor och slutresultatet blev hela 4,5. Det här var en vinnare, och både farbror och herr Bruun gjorde planer på att införliva denna rätt i det nutida hushållet som given bakismat.

Att den svenska husmanskosten är fullproppad med recept på temat kål och köttfärs är ingen hemlighet. Tänk kåldolmar, tänk kålpudding, men tänk allra helst på färserat vitkålshuvud. Kålhuvudet ska självfallet vara av den större modellen, och gröps ur för att rymma sitt smaskiga inkråm. Lite som en semla av kål och kött. Bisarrt nog visade sig ett kålhuvud vara större på insidan än utsidan, och hur all denna kål kunnat rymmas i detta huvud är en vetenskaplig gåta av högsta rang. Visserligen luras perspektivet på bilden en aning, men det var verkligen sjukt mycket mer när det tagits ut.

Det aptitretande innehållet består av köttfärs, lök, mjöl och mjölk och hade i det stadium vi ser här ovan förvandlats från ”The Brain That Wouldn’t Die” till the spya in the matskål. Förutom att ha utseendet emot sig verkade det än så länge inte särskilt illa dock.

Så där ja. Nu är semlan färdig så när som på locket. Golvet var täckt av kålbitar och fru Bruun höll mer än en gång på att skära sig i handen under utgrävningens gång. Husets största kastrull visade sig vara ynkligt liten när den här besten lades i.

En blöt handduk virades runt huvudet och knöts ihop. Sedan skulle det koka i två och en halv timme, en behandling som krympte huvudet ungefär som de där sydamerikanska huvudjägarna gör. Med viss bävan väntade vi på att lägenheten, trappuppgången och hela resten av huset skulle fyllas med den särpräglade doften av kokt kål, men där blev vi grymt besvikna. Det luktade faktiskt inte alls mycket.

Ett ångande varmt och gulaktigt slemmigt kålhuvud hånflinar från skärbrädan, men skrattar bäst som skrattar sist. Det var också på det här stadiet vi upptäckte att mästerkocken fotograferat anrättningen innan den kokats, vilket gör att den ser betydligt mer smaklig ut än den sepia-tonade slemmiga boll som låg på vår skärbräda. Handduken stank så mycket att herr Bruun såg sig tvingad att förpassa den till sopnedkastet. Det fanns inte en chans i världen att den odören någonsin skulle gå att tvätta ur.

”Dela kålhuvudet i vackra klyftor” föreslog mästerkocken. Att definitionen på ordet vacker uppenbarligen är en smula varierande står klart efter detta. Kan överkokt kål vara vacker? Kanske är det så om man ser den genom sjuttiotalsögon, vi ryckte förvånat på axlarna och tog för oss. Innan vi går vidare ska här berättas att både farbror och fru Bruun tycker mycket om kål. De brukar frossa i kålpuddingar och dylika hopkok, och följaktligen var deras blickar en aning mer lystna än herr Bruuns, som endast äter vitkål om den förekommer i pizzasallad. Gaffeln balanserade full av färserat vitkålshuvud i farlig närhet av munnen innan sanningens minut var inne. Det smakade kål. Kål med stort K. Köttfärsen smakade kål, kålen smakade kål. Till och med ölen smakade kål, vilket kanske var passande då det var tysk öl, men för en simpel svensk strupe inte någon lockande smakkombination. Efter två och en halv timmes kokning blir kålen dessutom något upplöst, och inte ens familjens kålentusiaster åt upp hela sin portion. Herr Bruun spottade ut den i papperskorgen med ett utrop vi inte ska upprepa här då detta är en någorlunda barnvänlig sida. Betyget hamnade på 2, och kålhuvudet i soporna.

Ananasdröm lät riktigt behagligt efter föregående kulinariska Gestapomåltid, och ingredienserna lät inte helt fel de heller, möjligen med reservation för cocktailbären. Vispgrädde och choklad och nötter parade sig här motvilligt med ananas. Egentligen var det som att servera en hamburgare där brödet bytts ut mot ananasskivor och köttet mot gräddblandningen. Enligt receptet skulle man dela ananasskivorna på längden, någonting som vi efter en snabb blick på den sladdriga frukten, den otroligt vassa kniven och våra egna stackars ömtåliga fingrar avstod ifrån. Vi misstänker starkt att inte ens receptets upphovsmän/kvinnor utfört denna i det närmaste harakiriaktiga handling.

Det såg mumsigt ut och smakade mest nötter och ananas. Troligen upptäckte receptets skapare detta även de, och föreslog därför den livsfarliga ananasdelningen för att minska åtminstone ett av dessa smakintryck. Till dess fördel ska sägas att både nötterna och ananasen hjälpte till att effektivt ta kål (obs! inget skämt) på den annars rätt otrevliga smaken av cocktailbären. Varför säger man förresten cocktailbär? Har någon i läsekretsen någonsin beställt en drink i baren och fått den garnerad med detta? Hjälp oss med detta viktiga spörsmål. Ananasdröm både lät och såg gott ut, men betyget stannade på en trea, vilket är ganska lågt för att vara en efterrätt. Här kommer recepten.