En oslagbar trio retromat eller en knippe kräkpulver från ett unket förflutet? Tja, det visste inte vi heller till att börja med, men att det var maträtter vi valt ut med omsorg sticker vi inte under stol med. Stor möda hade lagts ner på att finna de födoämnen som i våra ögon mest förkroppsligade 1970-talet, och resultatet blev som följer.

Det ser kanske inte mycket ut, men vad som göms i den här korgen är en blivande 70-tals fest. Vi börjar med entrén, fromage på ädelost. Fromage är någonting glassliknande ville vi minnas, och ädelost är ett annat ord för mögliga mejeriprodukter. Vad det handlar om är alltså någon sorts glassmos med inbakat mögel och purjolök. Nu kan man ju ha olika meningar om hur så kallad ädelost både smakar och luktar, men att stanken var närmast kväljande när man stod lutad över bunken för att blanda ingredienserna var en smula svårt att bortse från. Tack och lov dämpades den betydligt när man tillsatte vispgrädden enligt bilden nedan.

Gelatin var en matingrediens man på 1970-talet hade svårt att klara sig utan. Jag undrar när den förvandlades från oumbärlig till okänd? Kanske var det under det glassiga 80-talet som ju brukar vara favorithatobjekt för dem som var vuxna på 70-talet? Om någon i läsekretsen tror sig veta svaret på gåtan tar vi på DBM gärna emot upplysningar. Nåja. För att återgå till förrätten: Fromagen formades i en skål med hjälp av gelatin till en nätt liten kluns som efter ett par timmar i kylen med ett saftigt sugande ljud tog plats på uppläggningsfat och garnerades med endivblad, paprika, päron, jordnötter och någonting som i receptet ömsom kallades bladselleri och blekselleri, men i affären hette enbart selleri. Låt oss summera; vi har nu förutom det mögliga glassmoset en sallad med vilda och osammanhängande smakkombinationer såsom päron och jordnötter på ena sidan och paprika och selleri på den andra.

Förväntningarna var inte höga, och det var fler än dessa raders författare som tvekade en god stund med skeden i hand innan de vågade stoppa härligheten i munnen. Surprise, surprise! Det var faktikst gott. Jag vet att en del av er därute antagligen inte kommer att tro mig, men det smakade helt okej, mest mögelost och purjolök. Rätten gick direkt in på en andraplats med skyhöga betyget 3,4, och en guldstjärna i kanten för den vackra uppläggningen.

Kalaskorv. Med ett sådant namn går det helt enkelt inte att misslyckas, och när receptkortet förklarade att ”det blir verkligen kalasstämning när korven serveras på det här sättet” försattes familjen Bruun närapå i extas av förväntan. Vad ni ser på bilden ovan är resultatet av uppmaningen ”fläk korven djupt”. Herr Bruun stod konsternerad inför denna instruktion av närmast sexuell karaktär innan han med viss tvekan och rodnande kinder utförde handlingen. Han fläkte korven så djupt att den antagligen kommer att tvingas gå som en cowboy i resten av livet.

Ovanpå fläkningen lades sedan ett smörja blandad av ”omelettsvamp”, vispgrädde, äggula, curry och lök. Någonting som kallades omelettchampinjoner hade varken vi eller Ica Maxi hört talas om varför det fick bli vanliga skivade burkchampinjoner. Ytterligare ett matmysterium alltså. Det här var förhållandevis starkt kryddat med en hel tesked gul curry i sig, varför en sjuttiotalsmänniska antagligen hade ätit den med försiktighet.

På med tomat och riven ost, och in i ugnen.

Som tillbehör föreslogs pommes frites, säkerligen en revolutionerande nyhet i den tidens svenska husmanskost. Naturligtvis vågiga, de raka lär vara ett utslag av amerikansk imperialism har det försäkrats oss, så vi undvek dem noggrant i den politiska intoleransens tecken. Inte heller var fritös något vanligt inslag i dåtidens hem, så dessa pommes frites gjordes på gammaldags vis i en långpanna i ugnen vilket gav den färdiga produkten en intressant mosig konsistens, och avsaknaden av frityrolja gjorde att saltet inte stannade kvar på potatisen, utan helt enkelt föll av hur mycket man än hällde på. Lösningen hade förmodligen varit att salta direkt in i munnen, men det är ju som bekant lätt att vara efterklok.

Så här gott såg det alltså ut när den kalasartade huvudrätten serverades.

Så här såg det däremot ut så snart man försökte ta av den ostbetäckta och fläkta korven. Långa slemmiga trådar som envist vägrade släppa taget om vare sig korvar, tallrikar som bordsduken. Notera fröken Bruuns händer i bakgrunden av bilden. De hålls så långt bort från maten som det går, ett kroppsspråk som säger mer än tusen ord om kalaskorv och ugns-pommes frites. I ärlighetens namn skall sägas att det faktiskt inte var fullt så vidrigt som den ärade läsaren kanske tror. I sann 70-tals anda, och trots den hela teskeden curry, så smakade det ingenting alls, med visst förbehåll för de olika graderna av mosighet och slemmighet. Betyget blev 2,6.

”Frukt är alltid uppskattat till dessert, och gör man som här, lägger upp den i glas och låter gelé stelna omkring ser det alldeles extra läckert ut.” Citatet utgör de inledande orden i receptbeskrivningen av Gelegott i glas, och vad ni ser på bilden ovan är inte en gul soppa, utan saften av apelsiner och citroner som värms med mängder av gelatin. Spisen är faktiskt inte photoshoppad, utan rengjord på hederligt vis, någonting som tyvärr inte sker varje dag hemma hos familjen Bruun. I några glas har vi så hällt innehållet av en burk fruktcocktail, och över detta hälls soppan, jag tillåter mig själv att kalla den det trots att jag just påpekat det felakiga i en sådan handling. Där ser ni fördelarna med att vara skriftproducent och inte läsare.

Efter en god stund i kylen kunde de avnjutas, och faktiskt var det nästan gott. Det smakade APELSIN och åter APELSIN, och gillar man det så gillar man antagligen detta. Vi gillar apelsin, kanske till och med så mycket att vi stavar det versalt. Betygen hamnde mellan tre och till och med fyra, och slutresultatet var hela 3,5. Kvällens vinnare. Här kommer recepten: