Arkiv för maj, 2010

Det goda livet. Något litet extra. Vardagens krydda och att unna sig. Ja, vi längtar väl alla emellanåt bort från våra grådaskiga liv. De flesta av oss har nog drömmar om hur det egentligen skulle kunna vara, om det nu inte vore som det är.

På 70-talet skulle hade man inga drömmar. Man hade utopier. Dessa utopier avspeglade sig inte enbart politiskt, utan i allra högsta grad även i matlagningen, har det visat sig. Och lyx, det skulle till skillnad från det efterföljande årtiondet hanteras med viss diskretion.

Om det skall vi nu berätta. Kära läsare, välkomna till bords med familjen Bruun och till livet från den bruna sidan. Du som letar efter vardagens krydda kan sluta läsa här.

Ja, låt oss oss lämpligen nog inleda måltiden med något alldeles fantastiskt smaklöst: Löksoppa de Luxe. Den klassiska franska löksoppan – enbart bestående av buljong, kryddor och lök – behöver som Mästerkocken påpekar inte kosta många ören per person, ”och vill man vara riktigt lyxig så lägger man korv eller frikadeller i en löksoppa”. Med detta utspel i åtanke vill vi gärna visa er det här, för exakt så här ser det ut när man utför den lyxiga handlingen att trycka ut fläskkorvsfrikadeller i löksoppa:

Billigt? Ja, på minst ett sätt, och soppan kostar fläskkorven till trots fortfarande inte många ören per person. Men lyxigt? Det är svårt att tänka sig att någon skulle uppleva denna soppa som lyxig, men möjligen i ett fångläger där det serveras kött en gång om året. Smaken var egentligen väldigt harmlös, och det var svårt att utröna några spår av den halva tesked torkad timjan och de två kryddnejlikor som soppan hade förärats med. Den smakade mest bara korvspad och lök.

När man tänker sig en maträtt som heter ”de Luxe”, får nog de flesta en bild av något som är lite utöver den vanliga vardagsmaten, kanske med inslag av lite ädlare råvaror som grädde eller vin.

Men nej, man kan ju inte få allt, bevisligen kan man inte heller få till det med så ingredienser att laborera med eller i sammanhang där fläskkorv är det mest exklusiva inslaget. Fast något utöver det vanliga blev Löksoppa de Luxe till ändå – till något så ovanligt att det är svårt att tänka sig att den någonsin figurerat vid några finare begivenheter, vilket ändå måste ha varit Mästerkockens tanke. Konsistensblandningen av slajmig kokt lök och köttklibbig fläskkorv var ingen direkt lyckad kombination, och på det stora hela får vi sammanfatta med att detta är ett totalt misslyckat försök till glamour samt en ganska grundlig misshandel av fransk löksoppa. Betyg: 2.8.

Om nu löksoppan eventuellt kändes lite sådär banal och socialrealistiskt experimenterande, så är detta inte fallet med vår huvudrätt. Här snackar vi utopi av högsta rang – men sannerligen ingen smakdröm…

Låt oss gå till de sydligare breddgraderna och lyxa till det med Västindisk fläkt.

Ingredienser: äpple, lök, banan, paprika, mandel, tomat och nötfärs – men det allra mest spännande är ändå kryddningen. Alla dessa grönsaker och frukter ska utöver buljong blandas upp med två-tre vitlöksklyftor (!), chilipeppar, paprikapulver, timjan, nejlika och citron. För att vara ett recept från Mästerkocken får det anses som en sensation att hitta alla dessa kryddor i en och samma rätt. Men frågan är: vad smakade detta hopkok?

Trots banan, mandel och nejlika uteblev känslan av en västindisk fläkt totalt, och som fru Bruun sade – ”Som att äta fruktsallad med kött”. Kring bordet rådde en sorglig enighet om att det smakade just så illa. Västindisk fläkt = fruktsallad med kött.

På receptet står att läsa: ”En saftig köttfärsrätt som man drygar ut med banan”.  Det var ingen i familjen Bruun som riktigt förstod hur man någonsin skulle kunna dryga ut en rätt med just banan, i alla fall inte innan fröken Bruun kom på en möjlig förklaring: Om man drygar ut med banan är det ju ingen som vill äta.

Västindisk fläkt blev således mycket dryg och fick därför också ett lågt betyg, 2.4. Det var mest bananens fel. Bananens, vitlökens, nejlikans  - ja, med över femton olika ingredienser kan det skyllas mycket men i alla fall inte farbror Bruun som följde receptet till punkt och pricka. Det valfria tilltugget ”fräsch endivsallad” hade inte kunnat rädda något så ofräscht som det här, utan hade förmodligen lett till slagsmål om endivbladen.

Det vore ju synd att förstöra en så lyxig meny med något olyxigt till dessert, och därför valde farbror Bruun att ställa till med Nougatfromage. Familjen Bruun borde vid det här laget påvisa vissa färdigheter i att laga fromage, då det tidigare ätits till både för- och efterätt i Banancharlotte och Fromage på ädelost. Men när det är gelatin inblandat kan det gå lite hur som helst…

…och oftast bli riktigt illa.

Ja, nougatfromagen hade utseendet emot sig…

…men blev i alla fall serverad på en väldigt vacker papperstallrik från 70-talet.

Det tog ett tag innan man vande sig vid den sötsliskiga smaken, men om man blundade och åt samtidigt var det här faktiskt gott, om än väldigt slafsigt. Genomsnittsbetyget blev 3.6 och kvällen hade fått sin vinnare: Nougatfromage!

Nu är det färdiglyxat för den här gången och dags att återgå till vardagen. Man kan ju bara drömma om en bättre tillvaro, men misströsta ej – för redan till helgen är familjen Bruun tillbaka med nya kulinariska utopier. Väl mött!

Familjen Bruun blir väldigt glada när läsare hör av sig och provlagar mat ur receptskortsamlingarna. Om man mot förmodan inte skulle ha någon stående hemma eller i någon äldre släktings hem, så går det alldeles utmärkt att följa Hannah-Sofias exempel och bege sig ut och investera i en. Från 20 kronor och uppåt, eller kanske nedåt…

Minns ni Johan och Lynn och deras Schweizerfondue? Nu är de tillbaka igen, och den här gången har de slagit på stort med tvårätters!

En brun fredag i april 2010

Denna ljumma aprilkväll skulle få bruna förtecken, men vi kände att en brun rätt inte gör rätt för sig och siktade istället mot minst två mästerkocksrecept. Med hjälp av tre skarpa näsor och receptboxen valdes först kategorier: ”Gott att börja med” och ”Kvällsgott utan pretentioner”. Efter en första grovsortering bland korten vattnades det i våra munnar vid anblicken av ”Ostsallad i tomatbägare” (avd 1, kort 13) och ”Kvällsröra” (avd 14, kort 74). Nu gällde det att i närmsta matbutik hitta lämpliga mängder av alla bruna ingredienser, bland annat ”en klyfta rotselleri”. Vi började så småningom att tillaga båda rätterna under tjo och tjim, glada tillrop och glam.

I förrätten lyste både brunt och smak med sin frånvaro, trots receptkortets färgstarka intryck. Smaken påminde mest om blött papper och endast en av oss kunde sluka sin bägare, resterande två bjöd en sent tillkommen gäst på sina rester. Kanske var det vårt tvivel inför dess vågade potpurri av frukt, grönsaker och rotfrukt som färgade vårt omdöme. Kanske var det vårt val av ost som spolierade anrättningen (den överblivna Emmentalern istället för Herrgårdsost). Kanske var det helt enkelt inte så gott till att börja med. Det vore väl för bra för att vara sant om Mästerkockens hela repertoar smakade lika ljuvligt som schweizerfonduen. Betyget hamnade i den lägre delen av den femgradiga skalan: två 2:or och en 3:a.

Kvällens huvudrätt bjöd på desto mer smak och ögonfröjd. Bara en sådan sak som att tillaga ägg i ugn kändes som en frisk fläkt och i slutändan ett välsmakande koncept. Frågan angående den exakta definitionen av ”en klyfta” gäckade oss under tillagningen. Vi beslutade att det motsvarade en fjärdedel av den inköpta rotfrukten. Eftersom en i vårt sällskap är vegetarian bytte vi ut nötfärs mot quornfärs. När det var dags för en första avsmakning mellan stekpanna och ugn fanns där inget som väckte våra smaklökar ur deras slummer. På 70-talet verkade kryddor endast innebära salt och peppar (och eventuellt persilja), vi krävde däremot mer styrka och smög därför i både vitlök och chilisås. Ett regelbrott kan tyckas, men i slutändan ett väldigt gott sådant. På en femgradig skala blev betyget en 3:a och två 4:or.

Pricken över kvällens i blev vårt filmval: ”Exorcisten”. En sjuttiotalsfilm av hög rang!

Lynn, Johan och Lars.

Fredagsmys med familjen Bruun – är ni med? Ni behöver inte smaka!

Låt oss börja med ingredienserna:

”Aha” tänker kanske Oskuldsfull Läsare som ännu inte blivit invigd i 70-talets matlagningskonst. ”Ananas… Och mandel. Måste vara till en dessert..”.

Vi andra skrattar enbart rått åt Oskuldsfull Läsares okunnighet och kavlar upp ärmarna.

Och öppnar fiskbullsburken till förrätten.

Soppan som familjen Bruun har planerat till entrérätt fick inte ens något namn av den okände receptmakaren, den går enbart under benämningen ”Mättande men snabblagad” (vilket blir till ett utmärkt samtalsämne under måltiden om allt annat skulle gå åt skogen: Är ”mättande” och ”snabblagad” på något sätt motsatser? Varför inte ”Mättande OCH snabblagad”?)

Men det konstigaste är egentligen inte avsaknaden av ett ordentligt namn på rätten, nej, det är det själva faktumet att ”receptet” ens hamnade i tryck.

Gott folk – ”receptet” är helt enkelt färdigköpt pulversoppa och färdigköpta fiskbullar (låt gå för att hemmakocken får slänga i lite purjo och tomatpuré, typ) men mer än så är det inte. Så snabblagad – stämmer. Mättande? Beror väl på.

Men det var väl inte så tokigt egentligen. Om man inte har något emot räksoppa från Bl* B*nd och gamla hederliga fiskbullar så går det här ner. Utan fyrverkerier och fanfarer, visserligen, men du blir mätt. Och det var kanske bara det som var meningen. Betyget blev 3. Okej.

Vi går vidare till huvudrätten. Här blir det genast lite konstigare. Som det lätt blir när man skall göra ”Havskräftor med ananas”.

Här måste familjen Bruun tyvärr meddela att det lilla ”havs-” redan på planeringsstadiet ströks ur receptet. För det första var den bruna budgeten inte stark nog för havskräftor och för det andra kändes det helt enkelt alltför synd att förnedra redan döda (och dyra) skaldjur såsom receptet uppmanade till. Det blev därför vanliga kräftstjärtar i lake. Take it or leave it.

Så nu vet ni vad ananasen skulle vara till. Och glöm för allt i världen inte paprikan, löken, curryn, vinet, grädden, persiljan (persilja?) och mandeln.

Herregud.

Servera med kokt ris eller ugnsvärmt pain riche.

Familjen Bruun valde det senare eftersom det kändes konstigast. På 70-talet var man tvungen att välja mellan bröd eller ris.

Men eftersom det blev enormt mycket mat

hade man kunnat klara sig utan både bröd och ris egentligen. Om det hade varit gott, alltså.

För det här med att ha ananas i maten funkar inte. Hela rätten smakade bara ananas och det uppskattades inte av någon. Det gick att äta om man petade bort ananasbitarna, men det var antagligen inte vad Mästerkocken hade tänkt sig…

2,6 . Nu i efterhand låter det lite högt men jag antar att familjen Bruun helt enkelt var väldigt hungrig efter Mättande men snabblagad och ovanligt generösa.

Efterrättsdags betyder kesodags denna afton, eller ”Keso-efterrätter”, som Mästerkocken så frankt uttryckte det.

Get to work!

Riven blockchoklad. Inget att se här – cirkulera!

Men vad har vi här? Aah – keso och äggula. Förstås.

Men en efterrätt med keso är inte komplett förrän resten av äggen blivit tillsatta också – i form av ”hårt vispad äggvita”.

Är nu sugna ännu? Hörde jag en viss tvekan här?

Förståeligt, högst förståeligt. Det här var inte så kul alls.

Farbror Bruun fick flashbacks till Snöbollar tack vare äggvitan och behövde skölja ned sin enda sked med en välbehövlig starköl, fru Bruun hatar blockchoklad med en passion och var inte mer vänligt inställd medan fröken och herr Bruun var mer överseende. Alla var däremot överens om att den här skapelsen hade utseendet emot sig…

I likhet med huvudrätten var den här anrättningen av enorm volym. Familjen fördelade den lika i fyra vanliga djupa tallrikar och det var som ett skämt (värmeljuset är där för jämförelse). Inte ens om det varit riktigt gott hade man fått i sig det till dessert (speciellt inte om de tidigare rätterna också varit riktigt goda…).

2,4 blev slutbetyget, vilket är lågt för att vara en efterrätt.

Avslutningsvis vill familjen Bruun visa upp Mästerkockens Gästbok, i vilken matgästernas betyg i bästa ordning skrivs in under måltidens gång. Vilket var ungefär vad bokens syfte en gång var.

Och med det tackar familjen Bruun för sig för den här gången, och hänvisar som vanligt till recepten nedan. All the best.

”Husmodern menar att den ‘Passar utmärkt som förrätt till liten fin middag’. Jag menar att den passar utmärkt som bakisfrukost vilken söndag som helst.”

En annorlunda sparrisrätt, eller kanske lite uppvärmt asbest-knäcke?

Ni har väl inte missat bloggen Köksalmanack? Fyra personer presenterar här recept ur ”Husmoderns Köksalmanack”  från 1972, 1974, 1975 och 1976. Denna köksklassiker började ges ut redan 1933, men i nutida utgivning får någon husmoder tyvärr inte vara med – därför får vi hoppas att bloggen snart uppdaterar med resten av böckerna från 70-talet.

Här kan man få reda på hur man lyckas med en sufflé, ta del av vad jag förmodar är ett av de första recepten på Jambalaya i Sverige (hela två tabasco-droppar och en halv vitlöksklyfta), hur man ställer till med ett storbak för 11 kronor , Solbritts fina kasseler och att vi firar Kåldolmens dag den 22 mars. Det noterar vi inför framtiden!

Välkomna till familjen Bruuns fjortonde matlag! Tiden går och det blir längre och längre sedan det var sjuttiotal, men i takt med att era eventuella minnen bleknar blir rätterna på Den Bruna Maten bara fler och fler. Ingen kommer undan!

Innan vi börjar med den sedvanliga genomgången av veckans läckerheter: läs rubriken igen. Skinkägg i gelé. Hemliga lådan. Mörfluffs.  Är det någon av er som kommer att tänka på mat?

Nu när ni har sett bilderna och fått en förnimmelse av vad som komma skall: är det fortfarande någon som kommer att tänka på mat?

Kan man äta det här? Veckans middag kommer att gå till historien som en av de allra mest…intressanta. Till en början såg det dock inte konstigare ut än så här:

Kokt skinka, ägg, buljong, oliver och gelatin – fler än så var inte ingredienserna i vår förrätt – och därför borde den ju också vara väldigt svår att misslyckas med. Men nej, det var den inte. Den är nämligen extremt mycket misslyckad från början, och detta har man från receptmakarens sida försökt väga upp med att föreslå Skinkägg i gelé som ett bantningstips. ”Om man håller sig till receptet så ger det varje person ca 160 kalorier, ifall man skulle tillhöra kalorijägarna”, skriver man, men för att tillförskansa sig denna mängd energi kräver det ju att man faktiskt äter upp hela sin portion.

Vi kan väl redan nu avslöja att det inte var någon som gjorde det. Och vi tror inte att det hade spelat så stor roll om man hade frångått receptet lite. Kanske är det också just meningen med Skinkägg i gelé.

Som vanligt när det är gelatin inblandat, i det här fallet ett blad per deciliter vätska, kräver det lite planering. Här har vi först lagt ett tunt skikt buljong tillsammans med olivskivorna, låtit det stelna något i kylskåpet, för att sedan fylla på med skinka, hårdkokt ägg och resten av buljongen. Några portionsformar fanns inte farbror Bruuns ägo så det fick duga med kaffekoppar.

Efter fem timmars stelning i kylskåpet var det dags för servering. Och visst är Skinkägg i gelé något för bantare, men förmodligen ännu mer för den som inte är särskilt intresserad av att äta överhuvudtaget:

”Som en död Barbapapa” – Herr Bruun

”Det är i alla fall inte burkskinka.” – Fru Bruun

”Som det översta skiktet från en burk kattmat” – Farbror Bruun

”Det ser ju ut som något från Age of Empires!” – Fröken Bruun

Beskåda bilderna ovan igen. Ser du hur olivskivorna, som hjälplösa ögon, blickar upp på dig?

Känslan av att tugga i sig det geléstelnade skinkägget är svår att beskriva, och så här i efterhand framstår upplevelsen som än mer surrealistisk. Tänk er en mycket mjuk och seg godisråtta med köttbuljongsmak. Att gurgla ner en sked kattmat med ljummet vatten.

Faktiskt så är det tveksamt om denna rätt är på allvar. Har den någon gång ätits? Om den har ätits, är det någon som har uppskattat den? Inte ens rostat bröd kunde rädda Skinkägg i gelé och den enda som gav rätten mer än betyget 1 var herr Bruun, som av någon outgrundlig anledning gav den en trea. Det kan i och för sig bero på att herr Bruun är den enda i familjen som har upplevt 70-talet, och vi som inte har gjort det har ju våra föraningar om vilka skador det kan leda till – föraningar som vi nu delvis fått bekräftade. Genomsnittligt betyg: 1.8.

Nu är ni förmodligen nyfikna på vad som dolde sig i den hemliga lådan.

”En lättlagad och god liten kvällsöverraskning!”, säger receptet. Just ”låda” förekommer inte särskilt ofta i fråga om matlagning längre, de flesta brukar väl idag kalla det för ”gratäng”. Men nej, det blir inte bättre eller godare för att man är lite kreativ med namnen och kallar det något udda, det är hela Mästerkockens receptsamling ett bevis på. Maten blir sannerligen inte heller mer välsmakande om man går ett steg längre och gömmer ingredienser, som i fallet Hemliga lådan.

Purjolök, champinjoner, bacon, äpple och tomater…

…gömmer vi under ett rejält täcke ost.

Det enda som lyfter Hemliga lådan är locket: osten. Allting går som bekant att rädda med ost, möjligen också med bacon – dock inte i kombination med äpple – och det är också just där som Hemliga lådan brister. Förmodligen har man utgått från ett recept med äpple och fläsk, som på 70-talet var en populär duo – tillika en osannolik kombination. Betyg: 2.5.

Det börjar tryta lite bland familjen Bruuns dessertrecept, och därför fick vi denna gång ge oss på kategorin ”Mjuka kakor och småbröd”. Där hittade vi något med den intressanta benämningen ”Mörfluffs”.

Att ”mör” kommer av mördeg är vi ense om, däremot har vi inte exakt lyckats utröna vad ”fluffs” kommer av. Kakorna är visserligen toppade av en slags maräng, men man kan verkligen inte beskylla dem för att vara fluffiga.

De var söta och spröda och smakade helt okej, förutom cocktialbären. Cocktailbär är ganska fina att se på, fast smakar som gammal marsipan uppblandat med pappersmassa. Att någon modern smaktillsats inte kunnat lösa detta är ett mysterim. Nåväl,  med betyget 3.1 innebar det ändå att Mörfluffs blev veckans vinnare.

Nästa vecka är familjen Bruun inte tillbaka, däremot kommer det några gästrecept av Lynn och Johan, som ni kanske minns från Schweizerfonduen. På återseende!