Så har det då äntligen hänt. Den Bruna Maten har vågat sticka näsan utanför dörren för att gå på lokal. Med klappande hjärtan tog vi tunnelbanan till andra sidan staden, den farliga sidan där vi inte längre kände oss hemma och där vad som helst kunde hända. Vi skulle nämligen besöka restaurang Cassi på Narvavägen.
Detta ställe är ett fynd, kära läsare. Här har tiden stått stilla sedan tidigt sjuttiotal. Golvet har orange heltäckningsmatta. Dukarna är orangea med bruna inslag, och möblerna i grönt trä.
Loggan har ett typsnitt vi känner igen från Det Bruna Biblioteket, vilket styrker teorin om statlig kontroll över det skrivna ordet vid denna tidpunkt i vår kulinariska historia. Bakom disken är det självfallet helkaklat. I orange. På toaletten sitter ännu de obligatoriska väggfasta askkopparna.
Restaurangvärlden är mer trendkänslig än vilken tonårsbloggare som helst, och ve den stackare som inte förstår att hänga med i de hyperdesignade svängarna. Därför är det också extra roligt när man finner den där lilla udda krogen som faktiskt har karaktär. Av sjuttiotal. Som Cassi.
Adressen till trots är det inte dyrt, vanliga krogpriser, och gästerna består förutom familjen Bruun av diverse par, familjer, ungdomar och pensionärer med insprängda inslag av någon förirrad backslick-kille. Vi slår oss ner i ett hörn med våra tallrikar. Kanske är de original från sjuttiotalet det med. De ilsket orangea brickorna ser i varje fall ut att vara så.
Och så vad ni alla förmodligen väntat på: menyn. Av den sortens mat vi brukar laga på DBM syns här inte några spår, istället är det ett kontinentalt och till största delen franskt kök med övervägande kötträtter. Jag vet inte om detta är sjuttiotal, men det känns så. Kanske är det inredningen som hjälper till för jag är säker på att vad de än serverat skulle jag ansett just detta vara sjuttiotaligt. Det blir biff med grönpepparsås och naturligtvis ger vi Cassi en extra stjärna för att de helt självklart serverar pommes frites till så gott som alla rätter. Mums.
Kött på tallriken, Pripps Blå i glaset. Exakt som det var på den gamla, hm, goda tiden. Här satt man och betedde sig lika kontinental och kosmopolitisk som när man på semestern besökt Francos Spanien eller Titos Jugoslavien, en härligt upplyftande känsla med andra ord.
Bakom den mysigt gröna bardisken tornar de franska vinerna upp sig vilket vi självfallet inte var sena att utforska, allt i vetenskapens namn. Gå gärna förbi om ni har vägarna åt det här hållet. Vem vet? kanske finner ni familjen Bruun smaskandes i sitt hörn.
Lika lite som att en maträtt på trovärdig grund varken kan dissas eller hyllas före den provsmakats, kan inte heller en bok sågas innan den blivit läst. Med detta i åtanke utökar familjen Bruun senare i år 
