Arkiv för mars, 2010

Så har det då äntligen hänt. Den Bruna Maten har vågat sticka näsan utanför dörren för att gå på lokal. Med klappande hjärtan tog vi tunnelbanan till andra sidan staden, den farliga sidan där vi inte längre kände oss hemma och där vad som helst kunde hända. Vi skulle nämligen besöka restaurang Cassi på Narvavägen.

Detta ställe är ett fynd, kära läsare. Här har tiden stått stilla sedan tidigt sjuttiotal. Golvet har orange heltäckningsmatta. Dukarna är orangea med bruna inslag, och möblerna i grönt trä.

Loggan har ett typsnitt vi känner igen från Det Bruna Biblioteket, vilket styrker teorin om statlig kontroll över det skrivna ordet vid denna tidpunkt i vår kulinariska historia. Bakom disken är det självfallet helkaklat. I orange. På toaletten sitter ännu de obligatoriska väggfasta askkopparna.

Restaurangvärlden är mer trendkänslig än vilken tonårsbloggare som helst, och ve den stackare som inte förstår att hänga med i de hyperdesignade svängarna. Därför är det också extra roligt när man finner den där lilla udda krogen som faktiskt har karaktär. Av sjuttiotal. Som Cassi.

Adressen till trots är det inte dyrt, vanliga krogpriser, och gästerna består förutom familjen Bruun av diverse par, familjer, ungdomar och pensionärer med insprängda inslag av någon förirrad backslick-kille. Vi slår oss ner i ett hörn med våra tallrikar. Kanske är de original från sjuttiotalet det med. De ilsket orangea brickorna ser i varje fall ut att vara så.

Och så vad ni alla förmodligen väntat på: menyn. Av den sortens mat vi brukar laga på DBM syns här inte några spår, istället är det ett kontinentalt och till största delen franskt kök med övervägande kötträtter. Jag vet inte om detta är sjuttiotal, men det känns så. Kanske är det inredningen som hjälper till för jag är säker på att vad de än serverat skulle jag ansett just detta vara sjuttiotaligt. Det blir biff med grönpepparsås och naturligtvis ger vi Cassi en extra stjärna  för att de helt självklart serverar pommes frites till så gott som alla rätter. Mums.

Kött på tallriken, Pripps Blå i glaset. Exakt som det var på den gamla, hm, goda tiden. Här satt man och betedde sig lika kontinental och kosmopolitisk som när man på semestern besökt Francos Spanien eller Titos Jugoslavien, en härligt upplyftande känsla med andra ord.

Bakom den mysigt gröna bardisken tornar de franska vinerna upp sig vilket vi självfallet inte var sena att utforska, allt i vetenskapens namn. Gå gärna förbi om ni har vägarna åt det här hållet. Vem vet? kanske finner ni familjen Bruun smaskandes i sitt hörn.

Förra veckan stoltserade makarna Bruun med sin nyförvärvade sjuttiotalsduk. När turen föll på farbror Bruun att bjuda in till supé ville han naturligtvis inte vara sämre, och en liten samling av autentisk sjuttiotalsdekor är även på denna sida av släkten Bruun under uppbyggnad:

Ett bord redo att prydas med:

Under glada tillrop om dekoren gick familjen Bruun till bords, och stämningen var topp eftersom middagen (enligt receptkortet) skulle inledas med en överraskning – Gurka på överraskningsvis. Nyfikenheten om vad som skulle kunna tänkas vara överraskningen var stor, även om vissa misstankar fanns om att den låg i att denna gurka både…

..skalats..

...kokats...

...och ugnsbakats.

Med andra ord: en överraskning som innefattar väldigt mycket merjobb. Då gurka egentligen är en väldigt tråkig och smaklös grönsak – till 90% bestående av vatten – fanns det efter detta tillagningsförfarande inte särkskilt mycket av själva råvaran kvar då de cheddargratinerade gurkbåtarna togs ur ugnen.

Det enda som räddade Gurka på överraskningsvis var fyllningen, som trots receptkortets ordination om att blanda i ett par matskedar urgröpt gurka inte smakade det minsta mer gurka. Smaken dominerades istället av fyllningens inslag av vitlök, skinka och cheddar, medan gurkbåten – som tappert kämpade om att behålla formen – inte förärade denna rätt med mer än sin eventuella nyttighet som grönsak. Betyget blev 2.9, och familjen Bruun konstaterade enhälligt att smält ost och skinka markant höjer ätbarheten i vilken rätt som helst, så även i Gurka på överraskningsvis.

Farbror Bruun fick sedan springa många gånger mellan salong och kök- huvudrätten avkrävde i det närmaste mer eller mindre konstant uppmärksamhet då det fordrades ett tiotal pannkakor för att få till den.

På menyn stod pannkakstårta. Ja, det låter väl trevligt och gott, gärna med litet glass, grädde och sylt. Det kan man ju inte misslyckas med, eller? Ärade läsare, det kan man, nämligen genom att ta…

..kokad vit fisk...

...stuva den med MYCKET persilja...

...och varva detta - lager på lager - mellan pannkakor.

Förvånande nog visade sig Pannkakstårta med fiskfyllning vara förhållandevis ätligt, då det smakade ungefär som crêpes, men så fort tankarna gick till hur Mästerkocken valt att döpa denna rätt vred det till sig i magen. Man föreslår visserligen på receptkortet att den kan varieras som just crêpes, men varför man istället inte vände på alternativen förblir ett mysterium. Familjen Bruuns betyg blev 2.6, och detta i sammanhanget relativt höga betyg kan eventuellt härledas till att Gurka på överraskningsvis hade sköljts ned med rätt så många glas vin. Pannkakstårta med fiskfyllning kommer aldrig att hamna på menyn igen, det kan vi med säkerhet säga.

Efter två rätter i rad med måttliga betyg var förväntningarna på kvällens dessert – Banancharlotte – ganska höga. En charlotte är en engelsk efterrätt som skapades runt år 1800 till George den III gemåls ära, och har alltså också lyckats med konststycket att smyga sig in i Mästerkockens receptkortsamling.

Vad gäller ingredienser kan vi förutom banan räkna upp ananas, grädde, citron och gelatin, som ser ut ungefär så här då de blandats samman:

De fåtaliga ingredienserna till trots är Banancharlotte en rätt som kräver planering, vilket i princip gäller allt som har med gelatin att göra.

Klä en oljad form med skivad banan och fyll den med ovan nämnda fyllning, och efter några timmars stelning i kylen resulterar detta förhoppningvis i Banancharlotte. Om man dessutom pryder charlotten med litet flisad choklad kan det se så här trevligt ut:

Banancharlotte blev ett mycket välkommet och uppskattat inslag på tallrikarna, och hyllades av alla utom kusin Bruun. Viktigt att nämna är att kusin Bruun är vegetarian och inte åt av vare sig Gurka på Överraskningsvis eller Pannkakstårta med fiskfyllning, vilket med största sannolikhet även inverkade på hans betyg som bara blev 2. Kring resten av bordet var förtjusningen ett faktum och höga betyg delades ut – lite sur i smaken tyckte väl någon – av andra uppskattades just detta som kontrast till kaffet.  Snittet hamnade till slut på 3.8, och att Banancharlotte inte lyckades ta sig över den magiska gränsen för ”Gott”, 4, får helt enkelt skyllas kusin Bruun.

Ärade läsare, med detta tackar vi för den här gången och ger er recepten. Samtidigt önskar vi er alla en Glad Påsk, och vem vet – det är inte helt omöjligt att påskharen kommer på besök till Den Bruna Maten nästa vecka.

Lika lite som att en maträtt på trovärdig grund varken kan dissas eller hyllas före den provsmakats, kan inte heller en bok sågas innan den blivit läst. Med detta i åtanke utökar familjen Bruun senare i år Det bruna biblioteket med ”70-talets mat – Från Flygande Jacob till Hawaiikassler” av Annika Ingelson och Carl Ehrenkrona, som ska ges ut på Ruin förlag.

Författarna ställer sig frågan:

Men vilka var alla dessa rätter? Och var de så dumma egentligen? Räkcocktail, fondue och plankstek är vi ju många som fortfarande äter med förtjusning.

Svar: JA. De var – med få undantag – exakt så dumma, och förtjusning är i sammanhanget ett väldigt starkt ord. Men även om rätterna överlag och i de flesta fall tacksamt har förpassats från de läckra kokböckerna till historieböckerna (alternativt till spyhinkar), så känns det som man går miste om det genuina – det lekfullt oerfarna och det överdrivet entusiastiska – i 70-talets recept om man ändrar och moderniserar dem, vilket vi förstår är författarnas avsikt. Då blir det liksom som vilken kokbok som helst.

Vi får väl se. Det kanske är en fantastisk bok. Eller inte. Eftersom det utlovas innehåll från Allt Om Mat hoppas familjen Bruun att få se en skymt av denna tids matskribent Astrid, som med ett gyllenbrunt och glatt leende syns pryda Den Bruna Matens sidomeny .



Välkomna hem till familjen Bruun igen!

Vi börjar med en trevlig bild:

Familjen Bruun har sakta men säkert börjat investera i lite autentisk 70-talsinredning. Det kommer byggas på mer inom en snar framtid.

Där är det tyvärr slut med trevligheterna för idag, för resten av denna afton kommer dessvärre att skifta mellan nyanserna ”meningslöst” och ”totalt genomvidrigt”. Vilket ni snart skall bli varse.

Nåväl. Förrätten bestod i Paprikagratinerat böcklingbröd. Utan paprika. Läs gärna själva i receptet längst ned: paprika nämns inte någonstans förutom i titeln.

Vad rätten består av är i själva verket vitt formbröd, böckling

(som här benas ut och filéas efter konstens alla regler),

kokt ägg och majonnäs med kaviar

som alltså blir till en smörgås som ska gratineras. Det låter kanske lite konstigt, och det var det också.

Pre-ugn…

…och post-ugn:

Vad som ser ut att vara smält ost är alltså majonnäs. Eftersom ingen av våra ärade läsare antagligen har fått för sig att någon gång ugnsbaka majonnäs, får ni väl nu, ärade läsare, anse er som ytterligare lite upplysta på ett område: vad som sker med majonnäs i ugnen. En närbild, kanske?

Hur det smakade? Tja, en rätt som innehåller en hel del smörgåskaviar, smakar följaktligen väldigt mycket smörgåskaviar. Så även denna. Succén uteblev och betyget hamnade på 2,4. Men om församlingen hade anat vad som komma skulle, kanske betyget hade sett helt annorlunda ut…

Ärade läsare, vi har kommit till Röda soppan.

Röda soppan! Jag förstår om ni ställer er frågande. Bloggen heter ju ”Den Bruna Maten” och detta är alltså den andra soppan med ”Röda” som attribut (se ”Röda Havet – jättegod soppa”).

Men betänk då att 70-talet visserligen var brunt men samtidigt väldigt rött – i politisk mening. Smaka på orden: Röda Soppan. Kort och aggressivt och tankarna går omedelbart till t ex Röda Torget, Röda arméfraktionen, Røde Mor och varför inte Röda Khmererna?

Och röd är denna soppa onekligen, dock får det lov att vara osagt huruvida den tar ett politiskt ställningstagande eller ej. Som propaganda mot rött/vänster från ett blått/höger-läger kanske den fungerar.

Låt oss se på ingredienserna: Rödkål. Inlagda rödbetor. Med spad. Ketchup. Rödvin.

Vi tror över huvud taget inte att denna soppa faktiskt har tillagats och ätits av Mästerkockens personal. Bilden på receptkortet är ett falsarium och hela receptet var egentligen ett internt skämt på förlaget, ett skämt som gick för långt. Den här soppan går nämligen inte att äta.

Och om ni tycker att soppan ser lite smått oaptitlig ut, ärade läsare, så kan familjen Bruun med en röst bedyra att bilderna inte är någonting mot hur illa soppan smakade. Ingenting!

Det är sanning att ingen av församlingen tog en andra sked av den här soppan. Herr Bruun var nära att spotta ut sin enda.

Det är svårt att säga vad som smakade värst: rödkålen som totalt dominerade ALLT eller dunsterna av rödvinet som hade rörts i mot slutet (receptet utlovade nämligen en riktigt festlig soppa om detta gjordes). Det enda som möjligen hade kunnat göra denna soppa ätlig var om en större mängd rödvin svepts på fastande mage innan måltiden. Kanske.

Det var tur att receptet föreslog att soppan skulle serveras med knäckebröd och ost för det gick åt en hel del av den varan för att familjen Bruun skulle gå mätt från bordet. Betyget? 1. Hade det gått att ge den mindre hade så skett. Det här var familjen Bruuns riktiga lågvattenmärke. Röda soppan är numer dödskallemärkt.

Dags för dessert! Moccaparfait lät egentligen lite för gott och normalt men den var ju faktiskt brun så den fick vara med.

Den blev ju inte vacker. Alls. Dessutom glömdes det bort att handla choklad som skulle rivas över verket. Men smakade helt OK, mest kaffe. Lite mjäkig tyckte väl någon, och betyget stannade på 3,8 vilket ändå gjorde parfaiten till kvällens vinnare.

Här kommer recepten. Familjen Bruun vill gärna höra om ni provar dem (även om vi inte tror att Röda Soppan är en trolig kandidat)

Att farbror Bruun lever ett tämligen kärlekslöst liv kommer nog inte som någon överraskning för någon. Vägen till andra människors hjärtan sägs ju gå via magen, och med detta sagt kan väl tänkas att brun mat inte är någon önskerätt för den övervägande delen av dem.

Men. Maten skall ju ändock både mätta och tysta mun, även för den ensamme, och eftersom passion – i alla fall för farbror Bruun – tycks vara omöjligt att uppnå på tradionellt vis presenteras nu (med ett visst mått av bitterhet) någonting annat för läcker-gommen, nämligen den danska rätten ”Brinnande kärlek”.

Vad som gör Brinnande kärlek till just brinnande kärlek är svårt att förstå, för spontant förs väl tankarna till en het chili eller dylikt, men några sådana välkryddade finesser ägnade sig våra receptmakare på 70-talet inte åt. Inte är heller själva idén bakom särskilt erotisk eller upphetsande – rätten skulle kort kunna beskrivas som en pyttipanna med mosad potatis istället för tärnad.

Det här känns som typisk ungkarlsmat eller som något en lastbilschaffis i sin ensamhet trycker i sig på någon vägkrog, men det är väl tveksamt om det är den sortens motsägelsefull humor som är grunden till rättens namn. Mer troligt är väl att det är rödbetorna som ska symbolisera den brinnande kärleken, för någon annan pikant eller exotisk smaksättning existerar överhuvudtaget i den här sammansättningen. Kött, lök och potatis – inga konstigheter – och inte heller så festligt. Betyget hamnar  på en svag trea, det här är helt okej men skrämmande fantasilöst. Bonuspoäng för att det ändå är roligt att överraska sin partner med (för den som har någon, alltså):

-Vad blir det för mat?

-Brinnande kärlek!