Arkiv för februari, 2010

En trerätters fest för både ögat och, tja, magen blev det den här gången när familjen Bruun gjorde ett återbesök i det matglada 1970-talet.

Bananer i skinkrock. Smaka på orden. Detta var nog det mest bisarra receptet vi lyckats gräva fram hittills, och låt oss vara ärliga; ingen hade några som helst förväntningar på denna kulinariska avart. Egentligen tänkt att serveras med curryris, men vi valde medvetet bort det eftersom vi tänkte oss detta som en förrätt. Tillagningen var förvånansvärt enkel. Skiva ett par tomater, salta och peppra, och garnera med skink-omvirade bananer. Så enkelt att herr Bruun lyckades med det helt på egen hand trots sitt köksliga handikapp av att vara man. (Se inlägget om ”Det bruna biblioteket” .)

”Passar särskilt fint då man inte är speciellt hungrig” enligt receptkortets baksida, vilket inte heller det gjorde någonting för att höja förväntningarna. Som sagt. Ingen, jag upprepar, ingen hade väntat sig någonting annat än ett fullständigt kräkpulver, så döm om vår förvåning när det visade sig vara riktigt gott. Det låter helt otroligt, men både herr och farbror Bruun gav det en klockren fyra. Fru Bruun däremot var en smula mer svårflörtad, varför det samlade slutbetyget endast landade på 3,5. Ändå inte illa.

Gott?

Så kommer vi till Sandwichtårtan. Detta låter visserligen inte särskilt ovanligt som mat betraktat, alla har vi väl någon gång ätit smörgåstårta, men få rätter verkade i våra ögon mer äkta sjuttiotaliga än detta. Bröd, kaviar, böcklingpastej och räkost i en härlig blandning lät faktiskt en smula gott. Tyvärr upptäckte vi i sista stund att denna rätt skulle tillagats dagen innan den skulle avnjutas. Resulta: en ganska torr och tråkig historia. Möjligen kan det låta lite orättvist mot anrättningen att bli jämförd med en höjdare som Bananer i skinkrock, men betyget blev trots detta 3,2, förmodligen för att begeistringen från förrätten ännu satt i.

Hackad paprika, en viktig ingrediens.

Smaklig smörja.

Ah. Efterrätten. ”Här är en efterrätt som kan vara lockande”, står det över tillagningsbeskrivningen. Detta oskyldiga lilla ord borde ha varnat oss, men inte så. Hemmagjord vaniljsås med fluffiga snöbollar. Mmm. Vi provsmakade såsen innan anrättningen ännu var färdig och mmm. Bland det godaste vi smakat hittills, och hade det stannat där hade vi delat ut vår första femma i betyg. Tyvärr gjorde det inte så.

Ser ut som snor, men är faktiskt bara äggvita.

Som kokas i mjölk!

Snöbollar är alltså hårt vispade äggvitor blandade med socker och som sedan kokas i mjölk. Ungefär som maränger påstod frun Bruun, bara med den lilla och, som det skulle visa sig, inte helt obetydliga skillnaden att de koktes istället för att stickas in i ugnen.

Med detta resultat.

Formen blev inte fullt så fin som på receptbilden, men man äter ju inte med ögonen enades vi om. Misstag, eller kanske hade det varit bättre om vi verkligen nöjt oss med ett sådant avnjutningssätt. Fulla av förväntan stoppade vi skeden i våra munnar. Först den ljuvliga vaniljsmaken, och sedan… Smaken från helvetet. Tänk er att ni äter väldigt lös mozzarella samtidigt som någon fiser er i munnen, och ni får någon liten aning om hur Snöbollar i vanilsås smakar. Låt detta bli en läxa, käre läsare. Låt er aldrig av någon som helst anledning luras att förtära detta monstrum i matväg. Är det överflödigt att nämna att dekokten hamnade rätt i sophinken? Med förvånade miner såg herr och farbror Bruun hur fru Bruun gav detta äckel en trea i betyg. Slutresultatet blev överraskande högt: 2,3, vilket enbart berodde på vaniljsåsen.

Vänligen notera familjen Bruuns äkta sjuttiotals ölglas.

Som tur var kom farbror Bruun till undsättning med en hembakad och brunifierad butterkaka avbildad här nedanför.

Och så recepten:

Den bruna maten har skaffat sig ett bibliotek. Sprängfullt med läckra sjuttiotalsrecept, det ena brunare än det andra, väntar det på att utnyttja sina otyglade resurser, och vem vet? Det är inte omöjligt att vi provar ett eller annat av dessa matlagningens Frankenstein-skapelser. Här finns allt; den finaste husmanskost, spisarkväll i tonårslyan, (obs! äkta sjuttiotalscitat) samt en bok med stora bilder så att även herrarna har en chans i köket. Det mest skrämmande med dessa publikationer är inte de vilda avarterna, utan att det faktiskt finns en hel del rätter som låter goda. Jo, jag skojar inte.

I Sverige var vi före vår tid redan förr i tiden. Detta är lät att konstatera då Herrarnas bildkokbok dök upp på hyllorna så tidigt som 1968. Sjuttiotalet började med andra ord två år tidigare här än i resten av världen, vi behöver inte i detta sammanhang gå in på om detta var någonting att vara stolt över eller ej, utan nöjer oss med att konstatera faktum. Här kan man lära sig alla de tre klassiska köken, franskt, skånskt, och enkelt, och brunare recept än de här får man leta efter.

Smaklig måltid gavs ut av KF:s tidning Vi, där man alltså mellan avslöjande reportage om den amerikanska imperialismen och svältande barn i Biafra kunde njuta av recept som Sconesrulle, Sallad med mycket, och Den fina fisksoppan. I kapitlet ”Samling kring semesterminnen” kan vi få de bästa recepten från de länder vi besöker på semestern: Italien, Grekland, Spanien och Sovjet(!)

365 Middagar måste vara den mest praktiska av dem alla. Den gavs ut av serietidningsförlaget Semic vid jultid varje år, och Tja, det räckte ju med att köpa den så hade man alla middagar fixade för ett helt år framåt, inklusive julrecept. Vad sägs om ”Goda korvgrytan Allt-i-ett” för den 25:e januari, eller ”Annorlunda kålpudding” (det annorlunda verkar bestå i att den innehåller senap) en kall höstdag.

Husmanskost var det finaste man kunde bjuda på, och är så kanske än idag. Brännässelsoppa, mums vad det vattnas i smaklökarna. Fina skinklådan däremot låter inte helt oävet, även om alla dessa namn med prefixen ”fina”, ”goda” eller ”smakliga” eller liknande får en att undra över konkurrenternas kokböcker. Äckliga skinklådan? Sill på vidrigt vis?

Ah. Vi har nu hunnit till den intressantaste biten: spriten. Med ett inspirerande omslag, och upplysningen att det är tolfte reviderade upplagan jag håller i handen går det knappast att misslyckas. Visserligen gör typsnittet i ordet Cocktails mig en smula fundersam. Fanns det bara ett under dessa år? Det enda tillåtna statliga typsnittet som sedan kunde varieras i det oändliga genom att göra det kursivt, fett, eller kanske till och med byta punktstorlek. Man häpnar över variationsmöjligheterna. ”För nya och gamla cocktailvänner” står det, men det måste till en vänskap av betong för att orka traggla sig igenom den här stackars boken. Helt utan illustrationer, förutom ett par pennteckningar listar den sida efter sida med hundratals drinkar.” Andyn” heter en av dessa, och någon har med blyerts skrivit i kanten ”god”, och vi på den bruna maten lovar att utröna detta vid passande tillfälle. Intressantast är den lilla delen med recept man finner efter att ha druckit sig igenom de 231 drinkarna. ”Bananpinne” och ”Rot-låda” är två av dessa. Utgiven av Bonniers i Sesam-serien. För er som inte är bekanta med vad Sesam-mottagningen är lämnar vi detta åt fantasin, men förmodligen finns där en koppling vi inte mår bra av att veta.

I familjen Bruuns femte matlag hade man nästan kunnat tro att det utsetts ett rött färgtema, men att det blev ”Röda havet” och lingonpäron på samma kväll var absolut inget särskilt genomtänkt val på det viset. Inte minst var detta något som stod tydligt klart när familjen Bruuns initiala entusiasm inför rätterna degraderades till den traditionsenliga, lätt besvikna, känslan av mättnad.

Men. Inte konstigt att förväntningarna låg på topp när receptet på ”Röda havet – jättegod soppa” förutom den självförhärligande titeln även specificerade ”en soppa som man måste prova för att erfara hur fantastiskt god den är”, och med detta i åtanke fanns vissa misstankar om att det här faktiskt kunde bli ganska gott.

Och jo, det började ju bra. Folk tog i god tro för sig av detta paraderande nummer av vanlig tomatsoppa, som förutom de köttiga bitarna av hel burktomat även hade förärats med fiskbuljong, krabbkött, vin, grädde och nästan osannolika 20 (!) hela schalottenlökar. En väl tilltagen soppa på rikemanssidan, med andra ord.

Det förekom som vanligt klagomål på att rätten inte såg ut som på receptkortet, och går man lite i närbild kan man med enkelhet konstatera att familjen Bruuns ”Röda havet” inte alls var så röd som dess original.

Efter några tuggor började kommentarer strös kring bordet, och herr Bruun påpekade i ett tidigt skede att ”Röda havet” var att likna vid flytande pizza eller möjligen en spya. Det senare uttalandet gjordes med tanke på den hela, mjuka schalottenlöken som tillsammans med krabbköttet förde tankarna till en slags gryning massa – och, just det – något man kastat upp. Att den hela burktomaten på ett mycket obehagligt sätt relaterade till kokt kotunga var väl inte heller ett uttalande som togs emot med någon vidare entusiasm. Visst kastade väl dessa  associationer en skugga över de övriga ätandes surplande, men när det var dags för betygsättning blev snittet ändå och högt hamnade på 3,8, vilket är klart godkänt. Röda havet – en dark horse och en överraskning! Vilken soppa…

Eftersom farbror Bruun ansåg det vara alltför povert med bara en soppa till huvudrätt kompletterades denna med cocktailmedaljonger. Det här visade sig vara ett mycket klokt beslut, då medaljongerna – primärt bestående av ost och svamp – fick det hittills högsta betyget med hela 4,8 i snittbetyg. En ganska komplicerad och omständig tillagningsprocess till trots så är det bara att konstatera – ost och flott lyfter vilken måltid som helst.

Så till desserten: lingonpäron. Till skillnad från vad man kanske kan tro när man tittar på receptkortet är detta en dessert som även är vanligt förekommande i moderna sammanhang, kanske framför allt till jul då den ofta kompletteras med nejlike- eller pepparskakskryddning. Ett sådant vågat grepp vågade dock inte våra receptförfattare från 70-talet sig på, här var det istället kanel som gällde.

Nja-a, får vi väl ändå säga. Mer underhållande att tillaga än att äta – kokta päron i lingonsylt ger som ses av ovan upphov till ett antal morbida sinnesbilder – och det var egentligen bara kusin Bruun (som vid detta tillfälle fick vara med på ett hörn) som till fullo uppskattade denna rätt och gav den en fyra. Betyget drogs av övriga ned, inte minst på grund av melonglassen som farbror Bruun fann det lämpligt att servera vid sidan av. De inbjudande bilderna till trots hamnade betyget bara på 3,1.

[nggallery id=4]

Slutgiltigt intryck vittnar om en klart godkänd söndagsmiddag; både herr och fru Bruun med yngsta fröken Bruun i sällskap gick hem relativt mätta och belåtna, men det är väl dock tveksamt om vi får se ”Röda havet” och lingonpäronen i några återkommande sammanhang. Som vanligt och som brukligt, recepten:

I kommande vecka bjuder herr Bruun på en special här på Den Bruna Maten, så titta för all del förbi snart igen!

Att Fettisdagen kan utläsas på mer än ett sätt kommer väl inte som någon nyhet för någon direkt, och det här tillfället bestämde sig farbror Bruun för att ta tillvara på i sin helgbjudning. Under det svenska högtidsdåret infaller nämligen inte så många begivenheter då hetsätning är ett socialt accepterat alternativ – det är väl förutom Fettisdagen bara julen, påsken och  midsommar då svullandet är gångbart och helt i sin ordning.

Vad som utmärker en Bruunsemla mot den vanliga är väl förutom färgen egentligen inte särskilt mycket, i alla fall inte mot vad som var tänkt från början. Men om man inte kan lyckas i resultat är det alltid värt att försöka så göra i innovation, det är farbror Bruuns melodi, det.

När både förrätt, varmrätt och dessert hade serverats (recepten på dessa kommer i helgen), då var det dags för överraskningen och kronan på verket.  Bruunsemlan bars under fascinerade och nyfikna blickar in på matbordet, och med allra största underhållningsvärde i åtanke hade farbror Bruun sparat det mest spännande momentet – gräddspritsningen – till sist.

Grädden spred sig – för att citera Fru Bruun – likt en brun bandspagetti över vetebullen, som på förhand hade kryddats med pepparkakskryddor, spetsats med brun farin och blivit förärad med en fyllning på valnötter istället för mandelmassa. Och nej, med detta sagt kan man inte säga att förväntningarna var särskilt höga vid den första tuggan- inte heller var det någon som frivilligt anmälde sig till att slicka skålen av kakaogrädde.

Buskapet ljöd i samklang: Bruunsemlan är inget bakverk som kommer gå till historien. Kombinationen av pepparkakskryddor, kakaogrädde och valnöt föll ingen på läppen, och vid avdukning kunde farbror Bruun konstatera att den inte heller verkade ha fördjupat sig i någons mage.

Betyget blev lågt, 2.3, och därmed en ny bottennotering för desserter.

Vad som fick familjen Bruun att bestämma sig för fågelpastej till sitt fjärde matlag kan väl aldrig ordentligt utrönas: kanske var det receptets 12 - tolv! – gelatinblad som blev den avgörande faktorn, det får vi nog aldrig veta, men fågelpastej blev det. På gott och ont, mest ont.

Mycket ingredienser var det.  Vi kan räkna upp kyckling, lök, äpplen, kycklingsoppa på burk, paprika, skinka och, naturligtvis, gelatin. Med mera.

Var vänlig och notera familjen Bruuns autentiska 70-talsvåg!

Produktplacering!

Så obehagligt kan innehållet i en burk Campbells kycklingsoppa stirra upp på dig, oskyldige matlagningsentusiast. Receptet flaggade för en burk ”dubbelkoncentrerad hönssoppa” men någonting sådant fanns inte att uppbringa på ICA MAXI, Lindhagen (när kommer spons-pengarna?) och en Googlesökning gav hela noll träffar. Sorgligt nog verkar dubbelkoncentrerad hönssoppa ha offrats på framstegens altare, och har därmed inte längre någon plats i vårt moderna samhälle.

Sånt är livet. Alla ingredienser skulle hackas för att blandas med den enkelkoncentrerade kycklingsoppan. Vän av ordning kanske påpekar att fru Bruun inte hackade ingredienserna riktigt så fint som på receptet. Fru Bruun erkänner detta och kan så här i efterhand undra varför hon inte använde sin matberedare. Nåja, shit happens ofta i familjen Bruun, och om det är till någon tröst så hade ingen hackteknik i världen kunnat rädda den här rätten. Så där, nu var det sagt.

Men om vi struntar i att gå händelserna i förväg, så såg fågelpastejen ut så här  innan den åkte in i kylskåpet för att stelna till sig i 4-5 timmar (12 gelatinblad, om ni minns…).

Med så mycket tid att slå ihjäl fann herr Bruun för gott att börja förbereda efterrätten: brödpudding.

Smaka på ordet: brödpudding. Tankarna förs osökt till ett flydda tiders fattigsverige: statarelände, storstrejk och Laestadianism.

Och en genomläsning av receptet gör inte så mycket för att skänka rätten någon som helst glamour: vitt, gammalt bröd, russin, socker och mjölk. Och två ägg, som förvisso säkert var höjden av överflöd för Karl-Oskar och Kristina men skit samma.

Vi snabbspolar fram de där 4-5 timmarna och stjälper upp fågelpastejen på serveringsfatet. Detta var lättare sagt än gjort – eländet ville helt enkelt inte släppa, möjligen på grund av omtanke för familjen Bruun som ännu inte visste vilket monster de skapat, men efter en lång, utdragen kamp gled pastejen slutligen ur formen med ett oändligt sorgset ”schluuurp!”

Sedan blev det riktigt otäckt. Och riktigt svårbeskrivet. Men: försök att tänka er någon typ av redd kyckling och grönsakssoppa som stått och blivit bortglömd i en död gammal tants kylskåp. När hemtjänsten till slut hittar henne, hittar de också soppan, som har koagulerat till en väldigt otrevlig geléartad konsistens. Hemtjänsten bestämmer sig för att äta soppan, som en hyllning till tanten.

Så kändes det. Och rätten fick följaktligen ett bottenbetyg: 2,1. Herr Bruun gav otroligt nog pastejen en 4:a, men vi måste komma ihåg att farbror Bruun inte ens kunde äta sin portion, och fru Bruun rensade tallriken endast med yttersta svårighet och hade kväljningskänslor i flera dagar efteråt närhelst hon råkade tänka på fågelpastejen. Det känns inte bra att slänga mat, men i det här fallet fanns det helt enkelt inget alternativ.

Så, det var inte så underligt att brödpuddingen togs emot med känslor som i andra fall kanske inte skulle ha varit fullt så översvallande.

Tja, det var bröd och russin, något sötat. Krispigt på toppen; i botten, där mjölken och äggen mjukat upp brödskivorna, uppnåddes en konsistens som närmast kan jämföras med mannagrynspudding. Serverad med ovispad grädde. Det var inte oävet, inte heller särskilt roligt. En slätstruken 3:a. Här kan vi passa på att påpeka att familjen Bruuns servis är en favorit från 70-talets IKEA.

Även själen behöver föda, och den här aftonen var det Sten Carlsson och Salta Mandlar med sitt klassiska album ”Party på våran gård” som fick stå för den biten.

Väl mött, och titta förbi på tisdag för en fettisdags-special! Här följer recepten: