Sjuttiotalet. Årtiondet när Baader-Meinhof var helt okej, och gröna trämöbler, bruna gabardinbyxor, utsvängda naturligtvis, och orangea vävtapeter dominerade vardagen i de småmysigt betonginredda miljonprogramslägenheterna. Hur tänkte folk då? Vad kände de, och hur levde de, dessa gångna tiders velourfantomer? Det sägs att vägen till kunskap går genom magen, och om detta stämmer kommer vi här lite närmre den bruna sanningen a la 1970-tal för var vecka som går. Följ med och smaka på köttrutor med cornflakespaj, ett vinnande koncept en gång i tiden.
Okej, det här är inte lätt, det upptäckte vi redan när vi stod i butiken för att köpa in råvarorna. Ingefära och kryddnejlikor? Äter man sådant? Är kryddnejlikor detsamma som bara nejlikor? Frågetecknen var som ni ser många, och vi löste det genom att helt enkelt bestämma att det var samma sak. Vi hade egentligen inget val, då någon kryddpåse med påskriften kryddnejlika inte gick att få tag på, i varje fall inte i denna affär. Nog om detta. Vi ska bespara er det tradiga uppräknandet av ingredienser, och går direkt på själva matlagningen. Action från första stund alltså.
Huvudingrediensen i detta kulinariska mästerverk stavas köttfärs. Härligt blekrosa köttfärs som blandas med havregryn, ägg och mjölk i en bunke. Smeten gav ifrån sig ett intressant slafsande ljud som förde tankarna till diverse oanständigheter. Man känner sig lätt som en galen kemist när man blandar dessa ofta bedrägligt vardagliga ingredienser för att få fram en nygammal och spännande dekokt. I ärlighetens namn ska sägas att författaren till dessa små rader nöjde sig med att dokumentera det skedda fotografiskt, det praktiska utförandet överlämnades i fru och äldsta fröken Bruuns varsammare händer. Självfallet inte på grund av någon sorts lathet, det var endast för att han visste att potatisskalning är en delikat och ömtålig process som inte bör utföras av olämpliga fingrar.
Det hela var egentligen förbluffande enkelt: koka paprikan några minuter så att den får den rätta sjuttiotaligt mosiga konsistensen, värm majskornen, och stek potatisen. Köttfärssmeten formades i rutmönster enligt en i förväg fastställd plan, och fick sedan sköta sig själv inne i ugnen. Kanske berodde det på att vi har gasugn att den inte riktigt verkade vilja få färg som den borde. Gång på gång kikade vi in, men den blekfeta sörjan vägrade skaffa sig den rätta aptitretande solbrännan. Istället började den utsöndra någon form av vätska (Vatten? Köttsaft?), som tvingade till länspumpning ett flertal gånger under proceduren.
Var ketchup nytt på sjuttiotalet? Det låter otroligt, men vad skulle annars kunna förklara denna sjukliga benägenhet att använda den som ingrediens, inte tillbehör, i all slags mat?
Fotot på receptkortet föreställer en vackert gyllenbrun matta med trafiklysefärgad intarsia av majs, paprika och en röd smörja fabricerad av ättiksgurka, lök, och ketchup. Ketchup kan i princip blandas med vad som helst, upptäckte vi, utan att förlora sin distinkta smak av just ketchup. Mums på en grillkorv, men blandad i en maträtt… Tja, tankarna var som sagt aldrig långt borta från grillkorv trots att den här anrättningen hade en konsistens som snarare påminde om slarvsylta. Mjuk och utan minsta tuggmotstånd.
Kanske ketchupens oinskränkta herravälde till viss del berodde på att vi glömt krydda med den fascinerande smakkombinationen ingefära/kryddnejlika. De små blå påsarna låg där bredvid skärbrädan och stirrade anklagande på oss, vi ignorerade och dränkte förebråelserna i ketchupsmakande paprika och köttfärs som var både kokt och ugnsstekt på samma gång.
På det hela taget var det trots allt en godkänd maträtt, med ett samlat snittbetyg på 3,3. Den talade till oss på sjuttiotalsvis, med köttig stämma raka vägen ner i magen, och vi lyssnade väluppfostrat. Längst ner hittar ni de lockande recepten.
Vi lämnar över ordet till farbror Bruun som fått på sin lott att alldeles på egen hand ansvara för efterrätten:
I veckans efterrätt valde familjen Bruun att gå lite längre än normalt i fråga om uppfinningsrikedom och ansträngning då vi ansåg originalreceptet alltför färgglatt och därför improviserade fram en variant på detta.
Cornflakespajen är ett ganska hälsomedvetet alternativ när du vill imponera på kräsna gäster som kan tänkas föredra en mer matnyttig dessert. På en brödsmulig sockerbädd av branflakes och smält smör vilar ett proteinrikt kokosskum smaksatt med apelsin, och för att ge pajen ett lite mer delikat uttryck garneras den med tärnade bitar av päron samt grovriven choklad- och branflakesblandning.
Resultatet torde vara ett läckert och exotikst giftermål mellan syra och sötma. Det lätta men matiga skummet borde ju rimligen accentuera fram en ljuvlig kontrast mot den krispiga botten. Men, nja. De flesta i familjen Bruun var rörande överens om att detta var rätt sött, men absolut inte mer än så. Bland unga damerna Bruun var den initiala förtjusningen något mer påtaglig, men efter en stunds ätande intog även de en apatisk hållning. En viss skepsis uppstod dessutom när farbror Bruun tillkännagav att pajen var gjord på branflakes och inte cornflakes, med motiveringen att ”brunt ska vara brunt”.
Stående ovationer utbröt dock när pajen sattes på sin plats till servering:
Bland frastuggorna och kaffesörplandet kring bordet hördes avmätta kommentarer såsom ”i sötaste laget” och det rådde också viss förvirring om päronmosaiken i själva verket var päron eller hackade oliver. Betyget nådde därför inte högre än 3,2.
